Sweet Jones

2002 döms Pimp C till 8 års fängelse eftersom han missat att fullfölja sin samhällstjänst, en påföljd av en tidigare dom för grov misshandel. Han släpps villkorligt slutet av 2005. Bun B, kompanjon och vapenbroder och andreman i Underground Kingz, har minst sagt hållt ställningarna under tiden då Pimp C suttit inspärrad, med en outtröttlig kampanj för hans frigivelse – förutom att namedroppa honom i stort sett i varje låt Bun spelar in under tiden, pågår samtidigt försäljning av allt möjligt krimskrams i Pimp Cs namn. Han kommer ut till en helt annan verklighet än den han lämnade nästan 4 år tidigare. Debutskivan, Sweet James Jones Stories, som släpptes när han fortfarande satt i fängelse, sålde nästan ingenting. Uppföljaren, Pimpalation, når guldstatus i USA och toppar som nummer tre på Billboardlistan. Tillsammans med Bun släpper han 2007 den självbetitlade gruppskivan Underground Kingz, som når förstaplatsen och just nu bara är småsmulor från platina. I lördags uppträdde han med Too $hort på House Of Blues. Igår dog han.

Jag ber om ursökt för den töntiga slutklämmen i ovanstående paragraf, men jag gissar att det är ganska obligatoriskt att försöka sig på den typen av journalistisk slaskdramatik om man skall skriva nån slags dödsruna. Jag skall dock bespara er från den andra klichén i sammanhanget, nämligen att man har varit ett fan sedan blöjdagar och att ingen annan har förstått storheten förrän nu. För det har jag inte.

Min första egentliga kontakt med sydstatshiphop var No Limit Records-vågen, då Master P annonserade med två helsidor i The Source fyllda med obskyra omslag på artister jag aldrig hört talas om och stoltserade “This is our roster for 1998 – what’s yours?”.

Först förstod jag inte huruvida det var äkta omslag, eller om det var skämtomslag, men allt eftersom fler och fler av dem inte bara låg där mitt i tidningen utan också stod i min skivhylla insåg jag att det fanns en hel värld av hiphop som varken DJ Premier, DJ Muggs eller Dr. Dre hade producerat. Master Ps Ghetto D från 1997 är fortfarande en av mina stoltaste ägodelar, trots att han är en ganska rutten rappare och skivan är långt ifrån helgjuten. Bland annat så har den den fascinerande egenskapen att ha rätt högt andrahandsvärde, trots att den sålt flera gånger platina. Detta för att den sålde på kassettband i så stor utsträckning att de flesta exemplaren nu är sönderspelade sedan länge, samtidigt som den har gått ur tryck.

Lite senare lyckades jag naturligtvis vidga vyerna en aning (Cash Money Records började konkurrera på riktigt, och tillslut ta över genren syntbaserad hiphop med diamanter på skivomslagen). När No Limit föll, var man tvungen att leta annorstädes för sin dagliga fix. Efter ett par förvirrade månader där jag testade allt från svensk hiphop till anticon-mongon (jag skäms än idag) återupptäckte jag Texas, i synnerhet DJ Screw och Guerilla Maab.
Men vad har det att göra med Pimp C då? undrar du naturligtvis. Jo, det ska jag tala om för dig.

De kommande dagarna lär det pumpas ut texter om UGK och Pimp Cs roller som grunden till sydstatsrappen, och hur mycket de har betytt och så vidare. Det kan säkert stämma för några få, men jag misstänker att de flesta (i Sverige that is!) upptäckte tidlösa UGK via betydligt mer temporära källor som, tja, Silkk The Shokker. UGK har inte betytt någonting för mitt lyssnande på sydstatshiphop, eller på hiphop över huvud taget. Den vägen var så oerhörd insparkad när jag väl snubblade över “Best of UGK, Chopped & Screwed” och för första gången hörde Pimpin’ Aint No Illusion.
Ok, men vafan har det med Pimp Cs bortgång att göra då? undrar du naturligtvis nu. Jo, det ska jag tala om för dig.

När nyheten nådde mig igår, blev jag rätt ställd. Den tog mig mycket tyngre än vad jag tyckte att den borde göra – jag menar, Pimp C är ändå ett förhållandevis nytt flimmerhår i mina musiklungor, och varför skulle just det spela någon roll för hela apparaten när jag ändå röker bort flimmerhår i stadig takt? Varför blev det svårt att andas nu?

Det handlar, såklart om musiken. Jag har inte lockats till UGK av glansiga tidningsartiklar, skivomslag eller snygga musikvideos. Det handlar inte om flådiga gästartister, producentnamn eller marknadsföringsbudgetar. Det enda som har fått mig att spela skiten är just skiten. Och att Pimp C råkar ha lagt ner blod, svett, tårar och jag vet inte vad för andra kroppsvätskor i musiken för att lyckas förmedla det han gör – det råkar vara en jävligt bekväm bonusinformation. Jag är inte liten och lyssnar på enbart attityd längre. UGK är grown ass music. Och Pimp C var en grown ass man. Som dog alldeles för ung.

BONUS: Jag har lagt upp några låtar, som alla får representera olika sidor av Pimp C, på soullounge.blogspot.com.