Fahrenheit 911

Nu har både 50 Cents och Kanye Wests nya album läckt i snusk-versioner, lagom dryga veckan innan den stora releaseduellen som av någon anledning fascinerar folk världen över. Det kan vara årets mest överdrivna förväntan – ingen av dem kan rappa, Kanye för att han är en producent med hybris och Fiddy för att han har blivit skjuten i munnen.

Vad folk intresserar sig för är ju naturligtvis inte vilken skiva som är bäst – utan vilken som kommer sälja mest. Och, som Master P en gång förklarade för Snoop – The game is to be sold, not to be told – är det ju också det enda rätta.

Båda släpper de sin tredje skiva, Kanye släpper Graduation, vilket väl ska vara någon slags metafor för att han går ut rap-skolan eller nåt. På det hela är det en ganska ljummen skiva, T-Pain dödar som vanligt på Good Life och Jeezy bevisar att hans adlibs är något av det största som hänt hiphopen sen, jag vet inte, Biggie blev skjuten? Men annars är det rätt trist.

Fiddy släpper, som en uppföljare på The Massacre, The Mediocre. Eller som det står på konvolutet, Curtis. Curtis var vad Cam’Ron började kalla 50 för när de hade sandkastning mot varandra, och vad som hänt med Cam’Ron sen dess är det nog ingen som riktigt har någon koll på, men det är uppenbart att Curtis fastnade lite i sitt öknamn. Vilket, i alla fall i min bok, gjorde Cam’Ron till en överraskande vinnare. Skivan Curtis, däremot, är tråkig. 50 framstår mest som en kärlekskrank kille som tar tjejbaciller som försvar. Men de flesta låtarna handlar om att han vill knulla. Mary J Blige gör ett fint inhopp, det är roligt, och Eminem lyckas producera en låt som inte låter som en tråkig låt, det är roligt. Dr Dre misslyckas med att göra ett Timbaland-beat, och bevisar väl mest att han faktiskt är kass nu för tiden (The Game lyckades ju till exempel prestera en hel skiva med bättre Dre-beats trots att Dre inte varit i närheten av mixerbordet). Och, ärligt talat, om man som huvudartist lyckas bli outshinad av Tony Yayo på egen skiva borde man kanske tänka över sin motivation till att göra skivor över huvud taget.

Kanye gör allt han kan för att nå ut till en bredare publik. Hiphopsmurfen är avsatt, och istället böjer han sig ännu djupare för all världens hipsterbloggare (han tog några försiktiga steg även i början av karriären, som att ha LV-ryggsäck och klä sig som folk som spelar golf). Inte nog med mixtapet som släpptes gratis som mp3:or där han tydligen rappar över Kan du vissla Johanna? med nåt svenskt one-hit-wonder-band, han samplar dessutom Daft Punk (en gest som först togs emot som en enorm provokation, men sedan accepterades; Harder, Better, Faster, Stronger är hipstervärldens motsvarighet till Greasemedleyt och när DJ:n till slut lägger på den låten blir alla blöta i byxorna).

Häri ligger Kanyes problem. Han har omfamnat wiggerkulturen från fel håll. Han sträcker ut handen mot dem som faktiskt lyssnar på musiken, och gör sig själv till en av oss. Kanye, your homeboy wigger, liksom. Förutom hans nästan obehagliga dragning till europeiska musiker (vafan, Cold Play? – Ja, jag vet att Jay-Z också fuckade med honom, men han är i min värld pensionerad så det skiter jag i) så exemplifieras det kanske tydligast när han gästspelar i alla wiggers och hipsters favoritserie, Entourage. Det är inte bara så att han dyker upp i en liten cameo, utan han hälsar dessutom på världens kanske enda wigger som också lyckas vara cool – Turtle. Turtle är nämligen så misslyckad att han skiter i det, och det är den attityden alla wiggers (som ju måste vara misslyckade på nåt plan, i och med den längtan det ligger i själva uttrycket) önskar att de hade. Där sitter man, och säger “Va? Hur fan känner Turtle Kanye?” medans man egentligen tänker “Ã…fan, Turtle känner Kanye, då skulle jag ju också kunna känna Kanye… Eller?”. Sen sätter T-Pain igång och sjunger om det goda livet.

Curtis, å andra sidan, omfamnar den andra formen av wiggerkultur – genom att utmåla sig själv som den stora, stygga, svarta mannen. Han behöver bara vara 50 Cent och “the germans will love it!”. Faktum är att han nog har fördelen här – om det är några i den här världen som fortfarande köper cd-skivor, så är det nog tyska wiggers utan självironi.