Nu ska jag slå in en öppen dörr här, så om det är någonting du har problem med, eller förväntar dig något slags djupare analysarbete, så gör jag dig troligtvis besviken.
Ämnesvalet är knappast nyskapande, vinkeln är knappast orginell och relevansen är nog inte särskilt hög den heller. Kort och gott, nyhetsvärdet kan nog konstateras vara stendött.
Anyhoo, det handlar om “Fergie“. Och inte hertiginnan av York, vilket kanske ändå skulle kunna vara ett något överraskande ämnesval, utan allas favoritbyxvätare i Black Eyed Peas (“Fergie kissar på sig” är fortfarande en av de vanligaste google-sökningarna som folk hittar hit på).
Det finns tydligen ett behov av någonslags historieundervisning här – det verkar chockerande nog som om allmänheten inte är tillräckligt utbildade i hur det egentligen gick till när Fergie blev en del av gruppen Black Eyed Peas.
Deras tidigare självklare ledstjärna och frontfigur var ju, vilket även novisen skulle kunna ana, Will.I.Am – en rappare som i sin nutida scenutstyrsel till och med får Andre 3000 att utsrtåla lika mycket hardcore som en statist i en Wu-video från 1996.
Will och de andra mupparna hade startade BEP redan när de gick på dagis (…även om gruppen hette nånting med Tribe från början, och var tvungen att byta namn för att inte konkurrera med A Tribe Called Quest. Förövrigt kallades ju T.I. för Tip innan han blev signad, men var tvungen att byta namn för att inte konkurrera med ATCQ-medlemmen Q-Tips namn… Hur kommer det sig att just den ryggsäckskonstellationen har ett sådant namnföreträdande? Hur som helst…). Efter ett par år av mediokert framgångsrika singelsläpp (Joints & Jams, Weekends, Request Line) och album, fann de sig plötsligt sittandes hos någon slags boss på Interscope.
“Tja, grabbar. Så här är det va… Jag ska lägga korten på bordet, va.” sade bossen. “Ni säljer förjävla dåligt, va. Enkelt uttryckt, vi vill inte släppa er conscious-gödsel längre. Vi vill släppa hits, va. Fattar ni?”
“Njaää…” sade Apl.Dot.Plutt, Will.I.Am. och indianen tveksamt. “Måste vi bli lika independent som vår image, menar du?”
“Nja, grabbar, vi har liksom tänkt såhär…” fortsatte bossen. “Ni ser ju förjävla lustiga ut, va. Jag menar kolla, ni har en rappare som har skojiga hattar på sig, en indian och en till snubbe som man skulle kunna branda som bush-neger. Fattar ni? Värsta multikulti-grejen!”
“Ok…” trevade de tre musikanterna, osäkra på varthän det här samtalet egentligen barkade.
“Alltså, multikulti säljer ju inte. Det vet vi ju” sade bossen. “Men vi satte oss, vi som bestämmer på det här bygget, va, tillsammans med några imagekonsulter och en A&R. Vi kom på en jävligt skön pryl, va!” (Konstpaus.) “Helt enkelt, vi slänger in en vit tjej i gruppen! Då kommer vi nå varenda liten fjortonåring, tjejerna kan titta på tjejen och tänka ‘Öh, sån där vill jag bli när jag blir stor!’ och grabbarna kan titta på tjejen och tänka ‘Öh, en sån där vill jag sätta på när jag blir stor!’… Hänger ni med?”
“Eh…” svarade Will, medan de andra två satt tysta och funderade. “Vad blir vår roll, menar du?”
“Joru, det ska jag tala om för dig! Ni får ju stå för musiken såklart. Dessutom kan ni få rappa lite och dansa i bakgrunden, värsta grejen! Vi tror stenhårt på det här, ni ger henne musikcred nog att vara artist, och hon ger er lite tits and ass så ni börjar sälja!”
De tre såg på varandra. Skulle de verkligen kunna släppa in en vit böna i gruppen? Bossen, som förstod deras kval, tittade lugnt på dem och sa:
“Såhär är det grabbar. Vi gillar er. Men om ni säger nej åker ni ut på gatan. Säger ni ja, så kommer ni kunna lura hela musikvärlden!”
Så blev trion en kvartett. Och succén väntade, som vi redan vet, runt hörnet – men vägen dit var inte kantad av rosor.
För det första hade skivbolaget precis gjort sig av med alla överblivna tjejer-som-skulle-kunna-sälja-skivor-om-de-får-en-image-av-någon, eftersom de precis lanserat gruppen Pussycat Dolls. Därav gjorde de helt enkelt som så, att de klev ut från kontoret på det stora skivbolaget och ner på gatan utanför. Där plockade de upp första bästa metadon-offer, borstade av henne, skådade henne och sade likt de som hittade tjuren Ferdinand: “Henne skall vi ha!”
När de väl duschat, borstat, skrubbat, skalat, fodrat, torkat, slipat och putsat henne uppdagades nästa problem. Naturligtvis kunde hon inte sjunga. Dessvärre var det så illa att inte ens en autotuner hjälpte. Men eftersom man ändå hittills satsat såpass mycket på att få det här projektet i land, och det snart, så bestämde man sig sonika för att släppa en singel ändå. Eftersom Justin Timberlake redan hade kallats in för att skriva refrängen och melodin till förstasingeln, beslöt man helt enkelt att låta honom sjunga den också.
“Den bögjäveln sjunger ju som en tolvårig flicka,” sade bossen, “så det lär inte vara många som fattar det ändå!” Where is the Love?
Efter det så har det släppts en hel drös enerverande singlar, och det skulle förvåna mig om Fergie sjunger på någon av dem. Inte för att någon bryr sig något särskilt om det, men hur kommer det sig att ingen märker att hon ser ut som om någon byggt hennes ansikte av en gargoyle?
Leave a Reply