Näst efter timmerhuggning är snooker den perfekta sporten att beskåda på tryggt avstånd via en tv-ruta med en sejdel öl i handen. Inte bara det, snooker fungerar dessutom som bakisunderhållning (utan öl) eller tidsfördriv (med eller utan öl) på en nivå som övriga sporter har svårt att nå.
Det skönaste med snooker är att det är en sport som vem fan som helst med lite tålamod skulle kunna bli bra på. Det kan inte krävas någon egentlig fysik (även om en stadig kagge händelsevis skulle kunna vara en nackdel när det gäller att böja sig över snookerbordet), det enda man behöver är en förkärlek till att hänga på muggiga ölhak och förmågan att kunna hälla i sig ett par öl utan att se i kors. Och det har väl de flesta?
Av någon anledning verkar det dock vara en klart mansdominerad sport.
De som tävlar ser i allmänhet ut (om de är unga) som ungdomsbrottslingar som råkat upptäcka sina skills på nåt P12-hem och till en början bara hustlade av de lokala biljardhajarna på växelpengar istället för att kampa vid Jack Vegas-maskinerna, men plötsligt hamnat i en tävling, som ledde till en annan, som ledde till en tredje. Utan att riktigt veta hur varit i åttondelsfinal i Welsh Open. Eller (om de inte längre är unga) så ser de ut som föredetta ungdomsbrottslingar som plötsligt kunnat försörja sig lagligt, med en kombinerat uppsyn av överraskning över detta samt en gammal ingrodd kaxighet. Det känns av någon underlig anledning oerhört uppfriskande att se folk spela ett näst intill tyst spel uppklädda i skjorta och väst, men samtidigt känna någonslags insikt i att man lika gärna skulle kunna möta dem på puben och råka bli glasad med en pint guinness rakt i pannan om man tittar lite för oförsiktigt.
Desutom har spelarna sköna smeknamn, i stil med gamla boxare:
- “Interesting” Davis (Steve Davis)
- The Darling of Dublin (Ken Doherty)
- Psycho (Peter Ebdon)
- The Wizard of Wishaw (John Higgins)
- The grinder (Cliff Thorburn)
- The Rocket / Essex Exocet (Ronnie O’Sullivan)
Den sistnämnda, O’Sullivan, är också en karaktär värd att behandlas. I en kommentar till en klassisk snookerhändelse och tillika youtube-länk (där O’Sullivan skiter i det hela och går av matchen, trots att han inte är utslagen än) beskrivs han ganska så fångande med följande ord:
“Yeah, fucking bipolar-depression suffering, life-imprisoned-father owning, no-access-to-own-child-inhabiting twat. We all have fucking problems, Ronnie, but that’s life, mate.”
Ronnie är helt enkelt idealidrottaren. En lätt aggressiv, borderline-deprimerad, säkerligen pillermissbrukande (eller, med tanke på hans förkärlek till att klia sig i snooken…) men fullständigt högklassig (och på gott humör helt och hållet överlägsen) spelare i en gentlemannasport, med en far som är inlåst på livstid för mord. Och mångmiljonär.
Och, om man avnjuter en snookersändning från Eurosport berikas upplevelsen dessutom av den fantastiska kommentatorn Kim Hartman. I en skönt avslappnad ton (troligtvis kommenterar han sängliggandes) levereras upplyftande citat på löpande band. En duktig samling hittar man här.
Leave a Reply