Konst eller porr?

Åurghskrönika 2016

Written by

Simon

in

Hej Bullen.

Nödens år 2016 var alltså inte året då bloggandet tog fart igen, men nästan. Nu är det tack och lov snart slut. Men för att jag kan, så ska jag försöka sammanfatta det här.

Ingen, förutom möjligtvis Facebooks videoalgoritmer, verkar ju med facit i hand tycka att 2016 var något vidare.

Året som gick, i korthet

Minns ni B.o.B?

Det gjorde nästan inte jag tills han fick ett oväntat uppsving genom att komma ut som Flat Earth-konspiratoriker i början av året. Det känns som en livstid sedan, då jag fortfarande hade hopp för framtiden och kunde ta den typen av fullständig urspårning som en liten lustig detalj. Det fick man ju, som man brukar säga, äta upp.

Det visade sig vara ett av alldeles för många tecken på att vi nu lever post-logiskt. Det etablerade begreppet är väl post-truth, eller post-sanning, men sanningen har alltid varit flyktig och ganska ointressant. Det som skrämmer är snarare att logiken verkar ha tappat fäste, egentligen för flera år sedan. Jag minns det som att jag var lite road hela Flat Earth-konspirationen och till och med Tila Tequila klev upp ur sin grav (?) och ville vara med på galenskapen. Men fnisset fastnar i halsen när Tila Tequila plötsligt står och heilar med nynazister istället. Men att låta det politiska läget i världen exemplifieras av Tila Tequila är förmodligen det mest talande man kan göra.

Men som sagt, allt gick ju åt helvete också.

Årets lunchdate som inte blev av

@pappadouche (samma som förra året)

Årets faktabok

Livet med kvantfysiska glasögon. Boken med “över 3 miljoner sålda exemplar” på omslaget och knappt över 6000 likes på Facebook.

Årets bok

Skotten I Köpenhamn av Niklas Orrenius. En, inte alls överraskande, välbalanserad bok om vårt komplexa samhälle.

Årets ord

Agendasättande

Årets debatt

Årets pärlor åt svin

Årets sociala medier-konto

Haninge kommun

Årets sociala medier-strateg

Delmon Haffo

Årets 200 sverigedemokrater styr hela Sveriges agenda

Dött lopp mellan Åhlens Lucia-kampanj och Audis samarbete med Kakan

Årets snö i Stockholm

Koks, det är sen gammalt

Maten som åts, i korthet

Årets prisvärda

Kioskvältaren på Fävikens korvkiosk på Teatern i Ringen. Oslagbart.

Årets matupplevelse

Maeemo, Oslo. Maten beskrevs som en resa genom Norge och min norska vän, bredvid mig, blev rörd nästan till tårar av alla barndomsminnen som drabbade. Inte ett misstag gjordes.

Årets bubblare

Oaxen, Stockholm. En fantastisk upplevelse som drogs ned något av att presentationen var överraskande dålig på engelska (halva sällskapet var amerikaner) och att vaktel egentligen inte är så jävla kul, om man ska vara ärlig, hur svårlagat den än må vara.

Årets restaurangupplevelse

Gastrologik, Stockholm. Överraskade på varenda punkt — och ett väldigt trevligt community table.

Musiken som lät, i korthet

Jag har faktiskt hunnit lyssna på en del musik i år, vilket jag ser som en bedrift. Ungefär ett halvår in började jag också spara ner låtar som jag gillar i listor sorterade efter datum, som back in the good ol’ ladda hem mp3:or från obskyra bloggar-days. Det kommer förmodligen betala av sig nästa gång det är dags att sammanfatta ett musikår, men nu är det ju dock en ofullständig samling och därför inte tillförlitligt. Jag får gå på känsla istället.

Både Z-Ro och Gucci Mane släppte tre ordentliga släpp var: Z-Ro släppte Drankin’ & Drivin (AM), Solid (AM) och Legendary (AM); Gucci släppte Everybody Looking (AM), Woptober (AM) och The Return of East Atlanta Santa (AM). Det där är Apple Music-länkar, jag är Sveriges enda Apple Music-användare men så kan det vara. Ni får väl goggla i Skurtify om ni vill lyssna där.

Annars har det varit väldigt mycket rappare med färgade dreads och mumliga flows, på gott och ont. Grime, what you call it?, som blev överraskande blev stort igen 2015 (tack vare kanske just Apple Music?) har fortsatt vara intressant och fransk rap visade sig vara lika ballt som för ungefär tio (Pour les filles, vol. 1 (YT)) och tjugo (L’école du micro d’argent (AM)) år sedan.

Årets genombrott

21 Savage slog igenom 2015 men han slog igenom 2016. Ett fantastiskt tape med Metro Boomin i somras och tapet 21 Gang i höstas som hade den goda smaken att inkludera Sauce Walka på åtminstone en låt. En av årets starkaste upplevelser var att besöka Undefeated-butiken i San Francisco där de fem personer som verkade jobba i butiken stod tätt samlade vid kassan längst in i lokalen, lyssnade på No Heart på svinhög volym och blängde surt på mig. God stämning.

Årets low-key genombrott

Trouble. Ni kanske kommer ihåg trouble som en av figurerna i härvan kring Yung LA’s ansiktstatuering (på den tiden då det fortfarande var ett statement med ansiktstatueringar) eller som rapparen som gjorde en modern how to rob med sin Questions? Hur som helst har han haft ett försiktigt genombrott 2016. Inte så att han har släppt nåt särskilt, eller haft nån framgång med musiken på nåt vis, utan bara genom att verka vara… i närheten av rätt folk, så att säga. Kan bli ett spännande 2017 för DTE!

Årets fall-off

Riff Raff. Inte ett dugg överraskande, men. Skamsköljning.

Årets fall-off 2

Kent. De verkar inte palla trycket helt enkelt, som jag förstått saken rätt.

Årets recensera en skiva i ett tweet

Rappare som dog

Till skillnad från rockgubbar så är man ju tyvärr van vid att ett par rappare går bort under ett år.

Sista gången jag träffade Onda spelade han skivor på Söders Hjärta. Han var glad, hade kryckor och spelade tung musik ur sina djupa skivbackar. Vi satt kvar och snackade en stund efteråt, det här var när det gick mycket bättre än vad man trodde att det skulle gå och innan det gick sämre. Nu har jag skrivit om det här stycket tio gånger. Det är en sån djup förlust att han gick bort, även om man visste att det skulle hända. Onda var en till hundra procent genuin människa, vilket märks i hans musik och hur alla runt honom älskade honom – men framförallt i hur man kände sig mött när man träffade honom. Förutom den personliga förlusten för hans närmaste är det också en förlust för rap-sverige och kultursverige. Ondas berättarperspektiv var unikt, på det sättet det lyckades inkludera allas erfarenheter men alltid med ett underifrån-perspektiv. Det var en röst från en sida av Orten som sällan representeras i svensk rap, och en röst som behövdes. Andra har skrivit bättre texter om detta än mig så, läs dom.

Bankroll Fresh sköts ihjäl i början av året, precis på väg mot sitt genombrott (lite likt Doe B 2013). Shawty Lo omkom i en bilolycka i September och Mr 3-2 blev skjuten i Houston i november. Phife Dawg, den rapparen från ATCQ jag ändå ägt en EP av, dog i diabetes och sen dog Big Syke.

Årets feature

Quavo. Mördar allt han är med på.

Årets “Det Här Låtsas Jag Ha Lyssnat På Sen 2014”

Mozzy. Så kallad riktig rap, men inte nostalgisk. Ändå fint. Vill att ni läser det här stycket på göteborgska, för stämning.

Årets svenska

Jag har fortfarande inte lärt mig de youtubeskills som krävs för att hänga med i svensk rap. Ni ska veta att jag tar i så att jag svettas för att lyckas länka till youtube ovan och nedan. Men hur som helst, eftersom svensk raps egentliga framtid Joy Mbata har fångats i Frej Larssons kladdiga nät av skojmusik, vilket verkar vara en kul plats för henne att vara i men en trist plats för mig som lyssnare att bevittna, så har jag inte heller brytt mig så mycket. Men en och annan låt har ju sipprat genom gallret. All Green, med Fidow, Lokal, Jamkid och Patryk tyckte jag till exempel var så bra att jag rippade den från youtube för att kunna lyssna på den som vuxen människa. Nu finns den dock i alla möjliga streamingtjänster, så det går ju framåt.

Årets New York

Se det här som ett pensionärsstöd. Låtar som inte nödvändigtvis behöver vara från New York men liksom är New York i ande och mening (fast bra, alltså).

Årets skivor

Årets låtar

I ingen inbördes ordning (eller? Vem vet, jag kanske har jättehård ordning som jag inte berättar för er? Ligg sömnlösa över det, ni!)

  • Yo Gotti feat. E-40 – Law (YT) Kanske med mest för att det är så jävla gött att Yo Gotti släppte en skiva med hits 2016? Down In The DM går ner på klubben (tro mig, jag har varit på klubben minst tre gånger i år så jag vet). Och jösses, vilken video!
  • French Montana feat. Kodak Black – Lockjaw (YT) Kanske för att jag faktiskt gillar French Montana och för att Kodak Black måste vara med nånstans, eller? Men ändå bra, va.
  • 21 Savage – X (YT) Kristoffer Viita som sa det: “21 Savage är typ horrorcore fast från Atlanta? Älskar den jävla skiten oavsett”
  • Sabina Ddumba – Not Too Young (YT) Minns Sabina Dumbba från när hon var med i nåt som var Idol fast det inte var Idol i tv4. Det var så tydligt då, och det är så tydligt nu att den där tjejen kommer bli en jävla stjärna.
  • Maxwell – Lost (YT) 2016 var året då jag upptäckte RnB. Eller är det här Soul? Det rör mig in i märgen anyways.
  • Gucci Mane feat. Travis Scott – Last Time (YT) Tvåtusensexton var också året då Gucci Mane fick göra en Tiny Desk concert.
  • Tish Hyman – Subway Art (YT) En lite banal låt kanske, men ändå en låt som stannat med mig hela året.
  • Peewee Longway feat. Gucci Mane  – Pocket Watchin (YT) Alltså det här är lite ljug, så här bra är inte den här låten, men 2016 var året jag upptäckte vilken jävla rappare Peewee är! Älskar när såna här udda figurer också rappar brallorna av folk. Good stuff.

Så mycket bättre 2017

Nästa år kommer jag behöva göra en ännu deppigare lista. Tack och hej, leverpastej!

Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

More posts