Manifest för ett nytt blogglitterärt decennium

Vi närmar oss ett nytt decennium: 2010-talet. Under det gångna år­tiondet har det unga svenska bloggklimatet förändrats i tre olika riktningar:

Det realistiskt förankrade berättandet har ­annekterats av statusuppdateringar på Facebook.

Gränsen mellan det politiska och det lobbyistiska bloggandet har suddats ut.

Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt förflyttats till twitter.

De unga bloggar som däremot har lyfts fram som de konstnärligt mest intressanta visar gång på gång upp samma drag: ett blont hårsvall, en välfylld garderob, medlemsskap i ett bloggnätverk samt en pördig ordlista eller liknande fokus på undersökningar av nästan enbart form och/eller språk. Den kritiska blicken på dessa texter har ofta helt saknats, och de ­bloggnätverkens ständiga premierande av dessa bloggar – i kombination med modebloggarnas enorma framgångar – har drivit det unga svenska bloggandet allt längre ut i en periferi. Alarmerande många läsare har i dag vänt ryggen åt den unga svenska bloggen, men trots detta blir det internlitterära klimatet, för var dag som går, alltmer kommersiellt, likriktad och uppköpt av Blondinbellas pappa.

Vi vill bryta hela denna utveckling.

1. Vi vill återerövra berättandet från modebloggen. Bloggplattformen ska inte utnyttjas för att bekräfta klichéer eller redan etablerade HM-klänningar utan tvärtom fungera som en utmanande och uppfordrande kraft.
Vi lovar att aldrig blogga om unga shoppande kvinnor i storstadsmiljö helt upptagna av kärleksaffärer och märkesvaror. Vi lovar också att aldrig – inte ens under pseudonym – skriva bloggar om kommissarier eller journalister som löser mordgåtor på Öland eller Gotland eller i Skåne, Bohuslän, Närke, Västergötland, Östergötland, Uppland, Sörmland eller andra svenska landskap. Det är det förvisso få som gör, men det kändes lika bra att poängtera vårt förakt mot den allmäna bloggläsaren genom att jämställa denne med en deckarläsare, vilket ju uppenbarligen är den lägsta formen av läsare, alla kategorier.

2. Vi vill skriva bloggar som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga ­läsekrets och som kommunicerar, berör, ­oroar, förströr och engagerar. Vi vill skriva bloggar som är influerade av epik – inte av “#epic”. Vi vill fortsätta i den svenska bloggtradition­ som har upprätthållits av bloggare som Beta, Fashonmuslimetterna, Donnie Donut, Kenza, Vilhelm Moberg, Prankmonkey, Linda Skugge och feber-bloggarna.

3. Bloggen ska inte självsvåldigt exploatera försvarslösa människors livs­historier. Vi lovar att låta Elis Schröderheim, Hinke Bergegren, drottning Hedvig Eleonora, Erik Gustaf Geijer, Maria Christina Kiellström, Michael Jackson och alla andra döda få vila i frid.

4. Vi vill låta stilen och formen underordna­ sig berättandet, miljöskildringen och karaktärs­gestaltningen – inte tvärtom. Den bloggare som främst intresserar sig för form underskattar grovt sin läsare. Den som främst intresserar sig för språk överskattar lika grovt sig själv. Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening. Vi lovar också att vi inte redan, såhär långt i manifestet – eller helt enkelt genom den enkla handlingen att författa ett “manifest” – överskattar oss själva lika grovt.

5. Bloggen är en helt annan uttrycksform än självbiografin. Vi lovar att aldrig ­publicera våra egna eller andras dagböcker.

6. Den svenska bloggen bör inte gå att förväxla med ståuppkomik. Att blogga väl är
en oerhört mycket större konstnärlig ut­maning än att skriva ordvitsar. Det är vad twitter är till för.

Och ja, du läste rätt. Är du rolig, då är det kört.

7. Bloggen är en helt annan uttrycksform än journalistiken. Vi lovar att aldrig förse en illa förklädd debattbok med underrubriken ”Newsmill”.

8. Den svenska bloggen ska inte i spekulativt syfte ägna sig åt sensationsmakeri kring eller attacker på faktiska, namngivna personer. 
Vi lovar att aldrig skriva en blogg om diplo­maten Jan Eliasson eller om de anställda på ­Expressens respektive Sydsvenskans kulturredaktion. Om vi inte skriver den anonymt, alltså.

9. Vi vill återupprätta bloggandet som en kraftfull och levande konstriktning och förvandla den öppet kommunicerande bloggen till en självklar referenspunkt i såväl debatten om sociala medier som hela den allmänna samhällsdiskussionen. Vi lovar att aldrig stänga in oss på institutioner, tidskriftsredaktioner, skrivarskolor eller akademier och därinne bittert muttra åt att ständigt nya modebloggare får pryda omslaget till höstkatalogen från Svensk ­Blogghandel. Alltså när vi är klara med det här manifestet, såklart, eftersom det mer eller mindre går ut på att bittert muttra åt just detta.

10. Bloggens obegränsade potential gör den till en unik konstform. Vi tänker aldrig sälja ut den, aldrig heller överge den, aldrig heller gå vilse i den. Vi vill skriva bloggar som blir lästa. Vi vill göra 2010-talet till ett bloggandets decennium.