Jag fick mycket riktigt ett svar från min nya brevkompis, Anzela. Det verkar dock som om hon inte alls läst mitt mail till henne, hon bara babblade på om sina barn i sina barn och allt vad det var. Och inte så konstigt, vad skulle hon svara? Såsom jag svarat sist, vad kunde hon förvänta sig? I efterhand skäms jag lite över min larviga ton, hur skulle man kunna bygga ett förhållande på något sådant? Hennes svar var i alla fall fortfarande försiktigt positivt, och hon lyckades faktiskt bifoga en nya bild. Men jag kände att broarna redan var brända, båtarna sjunkna, banden klippta, hoppet uppgivet. Jag försökte författa en ursäkt, och avsluta det hela så smärtfritt som möjligt. Vad ska man göra liksom?
Leave a Reply