En gång i forntiden, när man fortfarande ansåg tingestar som mobiltelefoner och persondatorer vara främmande, spännande och ofattbara framtidsartiklar (och man förstod att de säkert kunde användas till något också, men man fattade inte riktigt vad), var astronauter något av det häftigaste som fanns.
Kidsen drömde om att få sväva runt jorden i skojiga dykardräkter, man läste om månlandningar med andakt och fantiserade om att äta saker ur tub som man inte trodde fanns. Astronauter såg man upp till, de var moderna superhjältar.
Christer Fuglesang har tagit död på allt detta. Pratar någon nu för tiden om den där svenska rymdmuppen som aldrig lämnat marken mer än till överslafen i den våningssäng han sover i så är det inte med respekt i tonen, utan med ett uppgivet småleende – typ som föräldern till en klumpfot som för tredje gången den här dagen välter vitrinskåpet över sig.
Nu ska i alla fall Fugly upp i rymden (det var väl nån nyrik rysk miljardär eller nån gammal pojkbandsmedlem som avbokade sin resa i sista sekunden och Christer fick platsen för jämviktens skull). Detta har bevakats och uppmärksammats i alla möjliga olika medier, folk uttalar sig om allt från vilka strömlinjeformer stolarna i rymden har till hur man skiter i påse. Och det slår mig att rymdfärder har tappat all sin charm från min barndom. Det är coolare att åka till Borås.
Leave a Reply