Månadsmagasinet Vi är en på vissa sätt intressant tidskrift. Grundad 1913 och lever, sedan redesignen 2005, inramad i 2000-talets alla typografitrender på en gång och cyan/magenta-färgläggning.
Målgruppen tycks vara den bekväma människan, som vill vara kulturellt intresserad och emotionellt engagerad i sin omvärld – och tycker det är multikulti att äta currykyckling-lunch på den lokala indiern en gång varannan vecka.
Tidningens innanmäte består av allsköns reportage om saker som inte betyder någonting över huvud taget (typ Lisa Nilsson) samt en engagerande text om att det händer hemska saker – fast naturligtvis på andra sidan jorden, behagligt långt borta från vardagsrumssoffan. Och så naturligtvis skojiga korsord och skit.
I det senaste numret handlar det om “unga idealister” och omslaget pryds av en skrattande blöt (varför?) Ayesha.
Vad fan är grejen med Ayesha?
Det verkar som om hon lyckats skriva någonslags avtal med hela mediasverige om stående medverkan i all form av paneldiskussion kring ungt entreprenörsskap eller invandrarfrågor eller kvinnorörelser eller vad fan som helst – grundat på missuppfattningen att hon är en ung, framgångsrik invandrartjej.
Vad fan är grejen?
Här har vi en tjej som från början skulle slå igenom som Sveriges nya rappartjej, trots en utstrålning värre än Remedeehs, vilket föll på att hon lyckades med en skivförsäljning värre än Melinda Wrede (som enligt uppgift sålde ett totalt antal av 67 stycken skivor – varav 30 tjänstgjorde som utfyllnad i en Billyhylla på IKEA sist jag var där). Dock var det roligt att hennes singel, där nån annan tjej sjöng refrängen, var något så ovanligt som en musikvideo med två (2) fula brudar i samtidigt. Synd bara att musiken var kass.
Dessutom har hon samma brottarambitioner som SSU-ordföranden (minns hennes vaktbråk på Berns).
I tidningen Vi uttalar hon sig om vad hon tror sig uppnått om tio år.
– Då har jag nått en stor del av mina personliga mål. Fattigdomen i Afrika är avskaffad. Jag har blivit en stor internationell musiker och vi har löst integrationsproblemen i Sverige.
Alltså, det är jättefina ambitioner. Verkligen. Men ärligt talat, går det inte att lyfta fram någon som hanterar att både prata om och göra skillnad? Att göra bort sig i Studio Pop och veta hur man söker kulturbidrag är väl inte att revolutionera världen?
Leave a Reply