Daffy?

Det moderna samhällets oralmotoriska talsvårigheter, och då läspning i synnerhet, är ju i grund och botten en typografisk åkomma. Det moderna alfabetet skapades år 527 e. Kr. av munken Alfriduf Apetiuf (Alf Apet), och innehöll i de flesta av de bokstäver vi kan och känner idag, men avsaknade bland annat S.

Bokstaven S uppkomst kan härledas från senmedeltiden. Det var först då det behövdes någonting värre än den lokala ordningsmakten för att hålla bönderna i schack. Fatan klingade helt enkelt inte respektingivande nog, så ett nytt ljud uppfanns och Satan uppstod plötsligt som ett stilla hot i periferin. Kyrkan började lära ut gomrörelser och tungbalansering för att lära massorna hur detta nya läte skulle uttalas. Det skapades subkulturer, s-kulter och motståndsrörelser som vanligt när någonting nytt lanseras. Överlag mottogs den nya bokstaven och dess ljudbild positivt, hur som helst fick den en väldig genomslagskraft. S blev den vanligaste konsonanten av alla, och dessutom begynnelsebokstav i en ansenlig rad adjektiv som förmedlar starka känslor; Super, sensationell, stark, stor, ståtlig, stabil, sexig, sanslös och så vidare.

Dock var bokstavsmakarna lite i efterhand, allting skedde strax efter lanseringen av enkel-v och det rådde en allmänt däst stämning (i dag skulle det inneburit utbrändhet och massjuksskrivning, men på den tiden var man bara lite loj) på kontoren. Så när man skulle ta fram en bokstavsform för S tog man helt enkelt och strippade en gement F från sitt streck, och tyckte att det fick duga. Denna form gjordes senare om till det vi känner som ett modernt S, med två halvcirklar snett runt varandra, i och med antikvornas återintroduktion på 1700-talet.

Trots att vi har bytt från Old English till Times New Roman som grundinställnig i våra ordbehandlingsprogram, så lever problemet med ett S förvillande likt ett F kvar i den allmänna sinnesbilden och spökar. Det kallas för att läspa och det är därför en himla massa stackars hålfotsinlägg tvingas gå till talpedagogen när de är små, för att bota denna medeltida åkomma.

BONUS: Talpedagogen Anna
(melodi: Boten Anna)

Vår talpedagog, hon heter Anna, Anna heter hon
Och hon kan banna, banna dig så hårt
Inga tungvrickningar i våra samtal
Jag vill berätta för dig, om vår talpedagog

Vår talpedagog, hon heter Anna, Anna heter hon
Och hon kan banna, banna dig så hårt
Inga tungvrickningar i våra samtal
Jag vill berätta för dig, om vår talpedagog

Som alltid rättar alla som strular
Och ser till att vi gör rätt när vi ljudar
Det finns ingen som inte kan sje-ljud
Kom ihåg att det är vi som har en talpedagog

En talpedagog som ingen annan kan nå
Hon kan skilja på ch och k
Hon gör sig av med alla som stammar
Ja, inget kan slå vår talpedagog

Vår talpedagog, hon heter Anna, Anna heter hon
Och hon kan banna, banna dig så hårt
Inga tungvrickningar i våra samtal
Jag vill berätta för dig, om vår talpedagog

Då kom den dagen, jag inte trodde fanns,
det satte verkligen särklassen ur balans
Jag trodde aldrig att jag hade så fel
Men när Anna skrev och sa:
“Jag är ingen talpedagog Jag är en väldigt, väldigt sluddrig tjej”
Nu var uttalen väldigt främmande för mig
Men det finns inget som det hade förklaras
För i mina ögon är hon alltid en talpedagog

Vår talpedagog, hon heter Anna, Anna heter hon
Och hon kan banna, banna dig så hårt
Inga tungvrickningar i våra samtal
Jag vill berätta för dig, om vår talpedagog

Som alltid rättar alla som strular
Och ser till att vi gör rätt när vi ljudar
Det finns ingen som inte kan sje-ljud
Kom ihåg att det är vi som har en talpedagog

En talpedagog som ingen annan kan nå
Hon kan skilja på ch och k
Hon gör sig av med alla som stammar
Ja, inget kan slå vår talpedagog