På SVT har dokumentären "Japans ovetande reality-stjärna" precis haft premiär. Det är en 90 minuter lång brittisk dokumentär om ett fenomen som under ett kort tag för 20 år sedan var det enda man pratade om: Konstig Japansk TV - i allmänhet - och ett segment av detta i synnerhet: en slags pre-Truman Show där en naken japan försöker överleva i en lägenhet genom att skrapa lotter som kommer med veckotidningar och hoppas att han vinner tillräckligt med hundmat för att inte svälta ihjäl.

För något år sedan gjordes en miniserie om The Jerry Springer Show - som man väl skulle kunna beskriva som Konstig Amerikansk TV - som nu finns på Netflix. Den dokumentären skulle i ärlighetens namn tjänat på att behandla ämnet för vad det var snarare än att försöka berätta någon slags arbetsplatsdrama. Det är svårt att känna sympati för att en man som tycker att "det blev lite mycket nu" för att hans inplanerade segment om ett incestuöst far-och-dotter-förhållande visar sig vara ett "ännu värre" incestuöst far-och-dotter-förhållande. Dokumentären i sig blir ju visserligen lite som ett avsnitt av Jerry Springer då; man tittar, undrar lite varför man gör det, kan det verkligen vara på riktigt? Och sen slutar det i ett lätt illamående där man ångrar sig för att man faktiskt tittade över huvud taget.

Gemensamt har de två dokumentärerna i alla fall att producenterna deltar som intervjuobjekt och krasst konstaterar att de hade kunnat låta personerna framför kameran råka ut för ännu värre saker, typ döden, ifall det hade varit lagligt - det hade genererat tittarsiffror.

Nya säsongen av Gift Vid Första Ögonkastet har också rullat igång. Den rullas ut med de sedvanliga bakom-kulisserna-reportagen och även här producentintervjuer. I "Gift" (som man säger) är det dock ingen producent som vågar drömma om att få avliva deltagare - här verkar de istället vilja få sina deltagare till att leva lyckliga i alla sina dagar. Och ett track record på 15% lyckade parningar där bara hälften kallar sig för "valfri-maträtts-paret" och en tredjedel har haft egna sexupptäckarspinoffer på SVT är väl kanske ett hyfsat resultat, vad vet jag. Konstig Svensk TV, kanske?

Ändå är likheterna i koncepten emellan ganska många: en uppvisning av vad man uppfattar som Riktiga Människor som figurerar i situationer som är ganska extrema. Mänsklighetsvolymen är vriden till max. Genom åren har konceptet finputsats och förgrenats och det är sällan som hela program ägnar sig åt tokstollar som gift sig med en häst numera, men grundpremissen finns kvar. Man speglar sig i extremer och kan känna sig trygg med att man åtminstone inte är sådär tokig, men samtidigt kan man dra lärdom och relatera till utvalda detaljer. Skönt!

I bjärt kontrast med detta står den slätstrukna likriktningen i AI-genererade texter som faktiskt (!) inte bara används som (och pratas om i) statusuppdateringar på LinkedIn, utan numera omger oss i alla möjliga sammanhang. Kanske är det så att det som skalats bort i form av misstag eller tvetydigheter genom ChatGPTs algoritmiska hyvling gör att man i det städade men personlighetslösa saknar något. Ett svårdefinierat uttryck.

Det är inte så konstigt att de här berättelserna rullas ut nu, liksom Emily Nussbaums bok Cue the Sun! - om hela realitygenren - som dessutom ger hela fenomenet ett bekvämt intellektuellt stöd att luta sig mot.

Leder användandet av artificiell intelligens till någon slags missriktad nostalgi för någonting Äkta™, men eftersom vi kollektivt förlorat förmågan att förstå ironi har det Äkta™ vi riktar uppmärksamheten mot förvridits till en uppskruvad variant som egentligen inte alls bottnar i någon verklig äkthet/äkta verklighet? Och är detta för att den äkta verkligheten är för jobbig helt enkelt?

Det är klart att det är lättare att tänka tillbaka på hur tokigt det var kring millennieskiftet när gifte sig med hästar i TV och det bara var japaner som använde Emojis, nu när västvärlden håller på att regrediera genom en amerikansk president som blev vald genom AI-memes, en världsomspännande mansrörelse som tror att livet kan räddas genom att spänna käkbenet tillräckligt många gånger och en övergripande tro på att allt som inte händer precis utanför knuten är Någon Annans Problem. Synd bara att det var där, mellan ett Springer-avsnitt om "Min bror gjorde mig gravid" och japansk förnedrings-tv som vi peakade.