1: Det ryktas om att 19-åriga dagisfröknar bör hålla sig borta från Grabbarnas. Tror det är ett bra tips att hålla sig undan Stureplanskulturen över huvud taget. Vare sig något hänt eller inte verkar det inte vara någon vidare karaktärsbyggande miljö.
2: Undertecknad har nytt forum för politiskt svammel, Världen är inte ett schackbräde.
På vägen till jobbet passerar jag ofta T-Centralen, där diverse narrar och gycklare försöker sitt bästa att få mig att avvara några av mina surt förvärvade småslantar. På senare tid har det ofta stått en kvinna i yngre medelåldern (mellan 30 och döden) med något slags östeuropeiskt utseende och filat på en fiol för glatta livet. Även om det i morse lät ganska värdelöst, så har det tidigare faktiskt verkat som det dolde sig en viss kunskap om instrumentet hos henne. Säkerligen har hon sedan 4-årsåldern övat, dag ut och dag in, för att bli klassisk violinist. Alla som spelar fiol gör det för att deras misslyckade föräldrar tvingade dem spela klassiska skalor redan på navelsträngen. Och nu, nu äntligen, får hon spela inför en riktigt stor publik. Alla åren av tagelnötande har äntligen börjat betala av sig!
Själv var jag en del av en påtagligt mindre publik i tisdags, då M.O.P. uppträdde på Debaser Medis.
M.O.P., eller Mash Out Posse, är en ganska legendarisk rapparduo, som kanske är mest kända för sin slagdänga Ante Up! som de släppte 2000 samt sin enorma fulhet, vilken väl i rapsammanhang endast kan matchas av 8Ball & MJG, Bushwick Bill och möjligtvis Rich Boy. Nu förtiden är de signade till 50 Cents G-Unit Records, vilket väl lär innebära att de kommer sälja lika lite som vanligt men dessutom tvingas ha Lloyd Banks som gästartist på några låtar.
Jag blir lite illa till mods ibland av att gå på hiphopkonsert. Man vet vad man kommer bli serverad:
Jag kan inte riktigt släppa likheten mellan en rappares scenuppträdande och gamla skolans freakshows. Det blir väldigt mycket av ett uppvisande i mänskligt förfall, där rapparen visar hela sin egentligen ganska smärtsamma verklighet (trasig uppväxt, betongslum, ungdomsbrottsling, frånvarande farsa, konstskola, allt det där) för publiken – som i Sverige är en välmående, vit och manlig sådan (två kärleksfulla föräldrar, nationalencyklopedien i bokhyllan, bostadsrätt, veckopeng, konstskola, allt det där). Men, om man lägger det åt sidan, så var det en helt okej konsert.
Men det som överraskar mest under kvällen är dels att det spelas flera låtar med Fat Joe, både innan och under konserten, och framförallt att spritmärket Sizzurp, som tidigare varit starkt förknippat med Cam’Ron och hans Dipset, verkar sponsra turnén. Ingår det inte i skivkontraktet på G-Unit Records att man per automatik blir 50 Cents knähund? Då får man väl inte alliera sig med fienden?
BONUS: På söndag är det dags att spänna parabolerna bort över atlanten, så man får se Cam’Ron med i 60 Minutes, där han berättar om varför han aldrig skulle snitcha.
PS: Tack Adam för den fina bilden.
Konst eller porr? är en blogg om mycket, men framförallt är det en blogg om skräpkultur. Av just den anledningen besökte jag således den anrika Oscars-teatern igårkväll, laddad inför en kväll fylld av glam och glitter, skratt och häpnad, sång och dans, högt och lågt. Det vankades “Singin’ in The Rain – The Musical“.
Oscarsteatern stod färdigbyggd som operahus 1906. Allt eftersom folkhemmet bredde ut sig och finkulturens förkämpar förvirrade sig längre in i överklassens kollektiva skuldkänslor byttes repertoaren så sakteliga ut mot mera vulgära* skådespel. 1998 tog hustlaren och nöjesbordell-mamman Vicky von der Lancken över bygget, och sedan dess har det varit fars, revy och musikal som gällt.
Igår var inget undantag, det var alla tre typerna på en och samma gång. En försvenskad scenversion av filmklassikern Singin’ In The Rain, med allt vad det innebär av 50-talets kvinnoideal, stumfilmskomik och Rennie Mirro som Don Lockwood. Förutom den liraren och andra diverse musikalartister medverkar ett par riktiga skådespelare och komiker också. Johan Rheborg spelar en Percy Nilegård-variant av Rosco Dexter (vilket namn! Det skulle man heta…), och Sissela Kyle spelar Lina Lamont. I slutet, när skådespelarna som sig bör går ut och solar sig i publikens applåder, har man valt att göra det lätt för folk. De i musikalen som är musikalartister har alla gula regnrockar på sig, medan de mer respekterade skådespelarna slipper klä ut sig mer än vad de redan gjort. Den gamle plattan-breakarn Karl Dyall var med på ett hörn också, förresten.
Hur som helst.
Ett stående inslag i de flesta musikalsammanhang är av någon anledning stepp-dans. Så här måste det gått till när steppdansen uppfanns:
Adrian kom hem, ensam ikväll igen. Slängde jackan över stolen, sparkade av sig skorna och slog sig surt ner framför tvn. Tog en klunk ur en ölburk som stod framme och inte var helt urdrucken.
“Fuck dem bitches… Jag är ju snorgrym på att dansa!” tänke Adrian. “Varför får jag aldrig napp?”
Och det var sant, Adrian kunde dansa. Han visste det. Han hade taktkänsla, hållning och grace – men han var speciellt nöjd med sitt fotarbete. Jävlar vad han kunde röra på fötterna glassigt. Ändå var det aldrig någon tjej som ens tittade åt hans håll. Skit också.
“Jag svär,” tänkte Adrian, “skulle brudarna se mitt fancy footwork, då skulle de falla som käglor!”
Och då fick han, som en blixt från klar himmel, en alldeles lysande idé!
“Jag ska sätta små metallbitar under dojjorna! Så det låter när de slår i marken! Shit, vad folk kommer se mig! De kommer bli så imponerade! ‘Kolla’, kommer de säga, ‘där är en snubbe som minsann kan svänga på fötterna i takt till musik! Jävlar vad häftigt!’
‘Honom måste jag ligga med!’ kommer alla brudarna säga! Jag kommer få så jävla mycket pussy!”
*Vulgär i ordets ursprungsmening, det vill säga “folkligt”.
Har länge haft svårt att bestämma mig för huruvida Alex Schulman egentligen är konst eller porr. Nu när han lämnar Stureplan.se slipper jag troligtvis också avgöra det, eller så kommer hans nya projekt vara betydligt enklare att bedöma. Hur som helst brukar kommentarerna till hans alster vara den största behållningen av hans blogg, oftast eftersom de så tydligt påvisar folks oförmåga att förstå ironi. Men den här kommentaren, den var helt enkelt genial:
Snälla stanna!
Skribent:
Vi är ett gäng sekreterare i olika åldrar som sitter i samma kontorslandskap. Alla älskar din blogg och vi brukar diskutera den på kafferasten. Vi är förtvivlade över ditt beslut. Nu kommer vi inte ha något att prata om. Därför har alla (utom en) bestämt att om du stannar kvar på Stureplan så ska du få göra vad du vill med oss under en kväll.Vi har flera unga tjejer också faktiskt! Snälla! Bara en är lite överviktig. Hon behöver inte vara med. Snälla?
Master P är: Black Supaman. Att döma av hemsidan blir det en kalasrulle.
Framtidsinsikter kan slå en i huvudet ibland.
Kens gamle vapendragare, Big Fred, utbildar sig till läkare. Klart han ska göra det, det finns ju som bekant inga pengar i svensk hiphop. Men vad innebär det här för mig? Om 20 år, eller så, kommer jag till akuten med nåt barn som jag kidnappat eller skapat eller adopterat eller så, som har ramlat och slagit i axeln eller nåt.
“Var god vänta” säger receptionisten.
Vi väntar.
“Doktor Fred tar emot er nu!”
Vi går in. Möts av en två meter lång Big Fred i vit läkarrock.
“Hur var det här då?” undrar Fred.
“HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSSELBY!!!” svarar jag.
När man är ute och stojar, dansar schottis till Baltimore-beats, hyphytjatter och indiepop/sydstatsrap-mashups omgiven av diverse fåntrattar i cirkuskläder och lustiga skämtglasögon slås man av hipsterkulturens ovillkorliga förmåga att döda musikstilar. Även om man har sjukt kul för stunden så behöver man någonting annat i iPoden när man vacklar hemåt i snöslasket.
Och sydstatsrappen, som är min egentliga musikkärlek, har varit död länge. Det kommer ny skit hela tiden, men allt som oftast är den just skit. Det kommer gammal skit också, och jag tror verkligen på UGK-skivan, och Buck The World också för den delen, men det känns fortfarande så krystat, som om jag också är en del av det stockholmska panikartade sökandet efter att veta precis vilken remix som är hetast just nu, i andras ögon, istället för att faktiskt lyssna på det jag tycker är bra på riktigt. Så vad gör man?
Man vänder tillbaka till New York.
Uncle Murder har, förutom ett fantastiskt bra artistnamn, en hype som går mer ut på att hata honom än vad 50 någonsin haft, ett halvmediokert delivery och en helt jävla bäng attityd. Det är fantastiskt. Det är ingenting jag nånsin kommer höra fluokids spela på klubben, det kommer aldrig komma en Ratatat-remix på “Warning”. Han har tydligen precis blivit signad till the ROC, och lär väl därav aldrig få släppa något heller. Helt perfekt, med andra ord.
Free Carl Bildt!
Näst efter timmerhuggning är snooker den perfekta sporten att beskåda på tryggt avstånd via en tv-ruta med en sejdel öl i handen. Inte bara det, snooker fungerar dessutom som bakisunderhållning (utan öl) eller tidsfördriv (med eller utan öl) på en nivå som övriga sporter har svårt att nå.
Det skönaste med snooker är att det är en sport som vem fan som helst med lite tålamod skulle kunna bli bra på. Det kan inte krävas någon egentlig fysik (även om en stadig kagge händelsevis skulle kunna vara en nackdel när det gäller att böja sig över snookerbordet), det enda man behöver är en förkärlek till att hänga på muggiga ölhak och förmågan att kunna hälla i sig ett par öl utan att se i kors. Och det har väl de flesta?
Av någon anledning verkar det dock vara en klart mansdominerad sport.
De som tävlar ser i allmänhet ut (om de är unga) som ungdomsbrottslingar som råkat upptäcka sina skills på nåt P12-hem och till en början bara hustlade av de lokala biljardhajarna på växelpengar istället för att kampa vid Jack Vegas-maskinerna, men plötsligt hamnat i en tävling, som ledde till en annan, som ledde till en tredje. Utan att riktigt veta hur varit i åttondelsfinal i Welsh Open. Eller (om de inte längre är unga) så ser de ut som föredetta ungdomsbrottslingar som plötsligt kunnat försörja sig lagligt, med en kombinerat uppsyn av överraskning över detta samt en gammal ingrodd kaxighet. Det känns av någon underlig anledning oerhört uppfriskande att se folk spela ett näst intill tyst spel uppklädda i skjorta och väst, men samtidigt känna någonslags insikt i att man lika gärna skulle kunna möta dem på puben och råka bli glasad med en pint guinness rakt i pannan om man tittar lite för oförsiktigt.
Desutom har spelarna sköna smeknamn, i stil med gamla boxare:
Den sistnämnda, O’Sullivan, är också en karaktär värd att behandlas. I en kommentar till en klassisk snookerhändelse och tillika youtube-länk (där O’Sullivan skiter i det hela och går av matchen, trots att han inte är utslagen än) beskrivs han ganska så fångande med följande ord:
“Yeah, fucking bipolar-depression suffering, life-imprisoned-father owning, no-access-to-own-child-inhabiting twat. We all have fucking problems, Ronnie, but that’s life, mate.”
Ronnie är helt enkelt idealidrottaren. En lätt aggressiv, borderline-deprimerad, säkerligen pillermissbrukande (eller, med tanke på hans förkärlek till att klia sig i snooken…) men fullständigt högklassig (och på gott humör helt och hållet överlägsen) spelare i en gentlemannasport, med en far som är inlåst på livstid för mord. Och mångmiljonär.
Och, om man avnjuter en snookersändning från Eurosport berikas upplevelsen dessutom av den fantastiska kommentatorn Kim Hartman. I en skönt avslappnad ton (troligtvis kommenterar han sängliggandes) levereras upplyftande citat på löpande band. En duktig samling hittar man här.
What’s beef?
För länge sedan, så anordnade man “battles” när hiphopare blev irriterade på varandra. Rappare rappade mot varandra och den som drog av lustigast rim vann. Breakdansare* tävlade mot varandra på dansmattor och graffitimålare klottrade över varandras verk, och sen var problemen ur världen. Eller så gick folk hem i smyg och grät, men mer än så var det i alla fall inte.
Men efter ett par år tröttnade hiphoparna på “Yo Momma”-skämt och började skjuta på varandra istället. Detta resulterade ju i, som de flesta vet, att Tupac och Biggie fick sätta livet till (och en massa andra, men de var tydligen mindre viktiga i historien). Och så har det mer eller mindre hållt på sedan dess, även om kulmen passerades där någonstans sent nittiotal.
Men den nya beefen, den hittar du inte i en pistolmynning utan på internet. Blir du dissad idag, då hackar nån din myspace eller startar en hatblogg eller nåt. Gärna nåt med youtube, för video i dålig kvalitet kan man ju aldrig få nog av (Det är därför DVD:n aldrig kommer ersätta VHS:en).
Det senaste av hiphopbråken är ju 50 Cent mot Cam’ron, som båda vill ha lite uppmärksamhet och därför låtsasbråkar lite. Fiddy spelar in en video med folk som har scarf runt munnen och sitter på fyrhjulingar i hans källare och släpper som diss. Cam’ron svarar med en egen video, där han har en lustig jacka och visar att han också har vänner (de har inte lika många scarfs, dock).
Sverige vill ju inte vara sämre. I ett mycket underhållande eftersvall från Magnus Betnérs uttalande om hiphop på grammisgalan sist har Magnus, Petter och Ken bloggbråkat lite med varandra. Ken har, i vanlig ordning, uttryckt sig som Ken gör, och Aftonbladet har, i vanlig ordning, tolkat det som rubriksvärde. Petter, som ju är en gammal gubbe i gemet, är först arg och sen inte så arg.
Men det i sig är ju inte så roligt, det som är roligt är att det handlar om följande citat:
“Den enda svenska gansterrapparen som finns är väl Ken, även om han mest har suttit inne för att han är fumlig. Nu ska inte jag gnälla på Ken, jag tror att han, Feven, Blues, Ayo och alla dom andra verkligen la grunden för svensk hiphop genom att verkligen visa att man kan ge ut vilken skit som helst på skiva.”
Detta är alltså anledningen att svenska hiphopare ytterligare en gång tog chansen att bevisa att man saknar humor och självironi.
Hade man lagt till “…och ändå inte sälja wood.” skulle det kunna varit det sannaste som sagts om svensk hiphop, någonsin.
För det är problemet med den svenska hiphopen – man har anammat en musikkultur som bejakar och uppskattar utsäljande, men är oförmögen att sälja själv.
Det finns EN som har lyckats i Sverige. En finlänsk småfet man i Karlsson På Taket-storlek, med dåliga tänder, kiss- och bajshumor och ett gäng hiphopmiljoner på bankkontot. Som dessutom just blev ännu rikare, eftersom han var delägare i pokersiten bestpoker.com som precis såldes i tidstypiskt pokermanér för en fantasiljon kronor. Vi vill ha dig, Markoolio.
* För yngre läsare: Breakdansare är en typ av crazydansare som fanns förr i tiden och ofta stod med händerna i kors, fast alla är döda nu.
