Category: Konst

Tack vare de underbara tekniker internet tillkommet har jag haft lyckan att beskÃ¥da Killa Season – The Movie. Filmen är ett verk av rapparen Cam’ron, som bÃ¥de regisserar och spelar huvudrollen. I sig är den samtidigt fruktansvärt dÃ¥lig och smÃ¥tt fantastisk.

Cam’ron och hans vänner, som tillsammans kallar sig för The Diplomats som grupp och Dip Set som rörelse, spelar de flesta rollerna. Eller spelar och spelar, egentligen; Karaktärerna i filmen har för det mesta sina aktörers namn – Juelz Santana kallas för “Bandana” (vilket han gör lite dÃ¥ och dÃ¥ i sina lÃ¥tar ocksÃ¥), Hell Rell kallas lite innovativt för “Hell” och Cam’ron själv kallas för – hÃ¥ll i er – “Cam’ron”. Om detta är för att filmens historia skall kunna ses som dokumentär, om det är för att inte förvirra skÃ¥despelarna när de ska svara pÃ¥ repliker eller om det är för att regissören har rökt sÃ¥ mycket grönt att han inte skulle komma ihÃ¥g nÃ¥gra hitte-pÃ¥-namn är svÃ¥rt att avgöra. Kanske är det helt enkelt för att Cam skall kunna klippa in bilder frÃ¥n sin basketkarriär för att ge filmens historia en tyngre bakgrund?

Storyn är ganska enkel: Cam’ron är en framgÃ¥ngsrik knarklangare i Harlem. Ibland kommer det nÃ¥gra som vill ta över hans block, men det löser man enklast med en cykel-drive-by. Naturligtvis finns det nÃ¥gra poliser med som nosar runt, men de verkar mest vara förlegade porrskÃ¥disar som vill göra “seriösa” roller – grattis, rätt film att satsa pÃ¥! – sÃ¥ de ger inte Cam sÃ¥ mycket besvär. It’s the life in Harlem, with the ups and the downs.

Ibland slängs lite släktingar in i filmen som dör, för att Cam skall fÃ¥ visa sin känslosamma sida. Bland annat rappar han lite pÃ¥ sin farfars begravning och alla blir djupt rörda. Tidigare i filmen har han med tillhörande brorsdotter (eller systerdotter? Engelskan är ju lite knepig att avgöra släktskap med) varit och handlat lite pizza när det kommer ett par thugs och rÃ¥nar honom. Han ger upp sina kedjor, naturligtvis bara för att de ska släppa hans niece. Dock skjuter de henne lite kallblodigt, sÃ¥ Cam’ron ställer sig i ett kök tillsammans med Hell Rell och ser ut att ha ont i magen ett tag. Det gäller ju att visa variationer i sitt skÃ¥despel.

De mest givande scenerna i filmen är de rent dokumentära bitarna: När Cam’ron spelar korgboll i skolan och när han (i princip helt omotiverat) klipper in lite bilder frÃ¥n sitt turnébesök i Atlanta. Där hänger han och resten av Dip Set pÃ¥ en strippklubb och Cam’ron delar ut tegelstensstora sedelhögar till sina vänner att placera pÃ¥ de väldigt lättklädda damerna. De här scenerna är de enda där det finns nÃ¥gonslags äkthet och engagemang frÃ¥n de inblandade. Det är ocksÃ¥ ganska kul att man helt sonika struntat i att alla gÃ¥r omkring och pratar om hur grymt det är att vara pÃ¥ tour och Dip Set Dip Set och sÃ¥ vidare, när det ju inte är med i resten av filmen.
“Skit samma,” mÃ¥ste Cam’ron tänkt, “jag vill ha med lite strippor i filmen!”

Att Cam’ron och övriga allt som oftast har kläder frÃ¥n det egna Diplomats-märket pÃ¥ sig i filmen känns ocksÃ¥ helt rätt, pÃ¥ samma sätt.

Funkmaster Flexs cameo som ganska udda bilförsäljare förtjänar ett hedersomnämnande, eftersom det är så nära skådespel du kommer i den här filmen.

Hela filmen lämnar en dock med känslan av att man tittat på någons privata hemvideor som man egentligen inte borde få se. En rysning längs ryggraden.

Killa Season: The Movie: hiphopnörds-PORR. No homo.

Topp tre brott, efter häftighet (förra veckans placering inom parantes):
1. Smash & Grab (2)
Allt från namnet till tillvägagångssättet är underbart. Sätt dig i nåt stort och tungt, kör igenom en vägg, länsa. Finess, forget about it.
2. Maffia: Siciliansk organiserad brottslighet (1)
3. Fildelning (ny)
Yeah, jag har de senaste singlarna. Det är nästan så att man ska ladda hem Hip Hip Hora bara för att jag kan.

Brott är underligt nog KONST.

“A lot of the music that comes out of the South is kind of simplified and I think it’s kinda ’cause they just wanna have a good time,” he explained. “They don’t wanna think about what [they] just said. … when they don’t take the time to make it the highest quality possible, it hurts the actual hip-hop [genre]. People wanna make music they can get away with as opposed to the best possible music they can.” – 50 Cent om hiphop frÃ¥n sydstaterna

När 50 Cent tillsammans med sina bästisar Lloyd Banks och Young Buck (Tony Yayo satt ju i fängelse och höll det riktigt pÃ¥ den här tiden) släppte sin skiva “Beg For Mercy” Ã¥r 2003 ville han ge nÃ¥got till fansen. Närmare bestämt 50000 dollar, enligt hörsägen ur egen ficka. Fyra lyckliga köpare av skivan hittade varsin respektive guldbiljett, likt de i Kalle och Chokladfabriken, som kunde inbytas mot en halskedja värd 12500 dollar med ett blänkande vackert G som i G-Unit pÃ¥. Dessutom blev de hedersvärda medlemmar i denne g-enhet.

När David Banner släppte sin skiva “MTA2: Baptized In Dirty Water” samma Ã¥r ville han likasÃ¥ ge nÃ¥got till fansen. Närmare bestämt 50000 dollar, enligt hörsägen ur egen ficka. Men han valde att gÃ¥ en nÃ¥got annorlunda väg. Fem glada fans hittade varsin check värd 10000 dollar tillsammans med skivan! Pengarna fick dock inte användas hur som helst. Om de användes för eget bruk, för en familjemedlem eller för en kompis spelade ingen roll – men de skulle gÃ¥ till en college-utbildning.

Nåväl.

Hiphop beskylls ju ofta för att vara en ytlig, kvinnoförnedrande och vÃ¥ldsförhärligande musikstil. Ibland sÃ¥ ställs framstÃ¥ende hiphopare till svars för detta (pillerpopparen Bill O’Reilly har till exempel haft en ganska rolig intervju med de gamla Harlemkompisarna Dame Dash och Cam’Ron, googla pÃ¥ den) och motargumenten är ganska fÃ¥.

“Jag raporterar bara det jag ser pÃ¥ gatan” är det ena.
“Men vi uppmuntrar ju kidsen till att starta företag och etablera sig! Vi är förebilder (ocksÃ¥)!” är det andra.

Och hiphopare startar företag. Man läser ofta om Puffy Diddy Pops framgÃ¥ngsrika Sean John, eller om Russel Simmons Phat Farm (även om man oftare läser om det mindre dotterbolaget Baby Phat som säljer tjejkläder och drivs av hans kanske-inte-längre-fru Kimono (heter hon inte, men nÃ¥t sÃ¥nt)). Först ut i stor skala var nog ändÃ¥ Wu Wear, men eftersom gänget bakom (alltsÃ¥ Wu-Tang Clan med tillhörande staff) är och var ganska duktigt röriga gick det väl sÃ¥där halvbra för dem. Och Jay Z har Roc-a-wear, och är ihop med B’ouncy och har slips och är fyrtio och sÃ¥ vidare. En seriös kille, jojomen.

Men ärligt talat, att fronta ett klädföretag är väl inte så himla häftigt? De intressanta investeringarna är de man mycket mer sällan läser om, som Slick Ricks crackhouse. Slick Rick är ju en strulputt, och efter succé någon gång på stenåldern så sköt han sin kusin lite grann och åkte in i fängelse för detta. Innan fängelsevistelsen hade han varit klok och använt lite av sina pengar på att köpa fastigheter. Men, ack, när han efter några års nummerplåtshamrande återvände som en ny och återställd samhällsmedborgare upptäckte han att hans framtidshopp, fastighetsägandet, var lite i dåligt skick. Whitney Houston bodde där, typ. Dock städade han upp det och nu turnerar han i Norge lite då och då.

Dock skall man passa sig för att vara för ekonomisk redan innan man slår igenom. Innan Slim Thug fått kontrakt (han hamnade senare på Pha-reals bolag Star Trak) var han delägare i inte mindre än två skivbutiker i Houston.
När han försökte få ett skivkontrakt på ett av de större bolagen nekade de.
“Vi gillar din musik, men du mÃ¥ste förstÃ¥ att vi inte kan signera en kille som uppenbarligen är droglangare.”
Ung svart kille med jättedyr bil. Så kan det gå.

Men den roligaste investeringen jag läst om pÃ¥ sistone är Bay Area-legenden E-40’s företagsamhet. Tillsammans med Chester McGloughlin (före detta Oakland Raiders-spelare) äger han 10 stycken Fatburger-restauranger.

Fatburger, smaka på det namnet!

Fatburger – The Last Great Hamburger Stand
Some people think all burgers taste the same.
(And some people watch Baywatch for the acting.)

KONST! KONST! KONST!

Efter att ha suttit en stund och dregglat över DNs grid-mönster, slog det mig att den torra men ofta ganska intressanta journalisten Mustafa Can upptäckt mail-listan Elit. Egentligen är det ju kvällstidningsstoff, eller eventuellt en bisarr doku-såpa, men fascinationen över kändisar och deras hemliga nätverk är förklarlig. Skvaller, direkt från källan. We struck gold! liksom.

“Tycker du att hat är en fantastisk känsla?” inviger Mustafa artikeln.
“Ja!” tänker jag.
“Vill du tillhöra en utvald skara människor som anser sig vara fysiskt och mentalt överlägnsa alla andra?” fortsätter texten.
“JorÃ¥, sÃ¥ är det.” nickar jag.
“Vill du ha rätten att förlöjliga, hÃ¥na och jaga underlägsna människor?” undrar Mustafa.
“Ja…” det gÃ¥r upp för mig att jag kanske svarar fel pÃ¥ hans frÃ¥gor.

I min förra post diskuterade jag nymoralism och Ebba “Pannan” von Sydow. Egentligen hade jag tänkt följa upp den med en artikel om hennes lite blekare kopia Sofi “Hakan” Fahrman. Men ärligt talat, vafan ska man skriva om henne? Hon gillar jeans? Ok.

Elit-listan är ju mycket roligare.
“Hur kan kända och profilerade journalister sluta sig samman i hemliga rum och ingÃ¥ lojalitetspakter med människor de är satta att granska och inte med sina uppdragsgivare och sin publik?” frÃ¥gar sig Mustafa förtvivlat i slutet av artikeln.
Ja, vafan tror du?
Jag läser artikeln, fnissar till Ã¥t kommentaren om Martin Timells tvivelaktiga barnprogramsförflutna (vilket ord!), förstÃ¥r helt och fullt nöjet att hata nÃ¥gon som är litet av en sport att hata och att ordet “lurk” är ett frekvent begrepp är egentligen skäl nog att geniförklara listan. Det är som en konversation mellan mig och mina vänner, halvt oseriös, halvt pÃ¥ allvar. Bara det att det pÃ¥gÃ¥r mellan människor jag läser om, istället.

I slutändan kvarstÃ¥r dock en kvalmig smak i gommen. Det vore lätt att avfärda artikelförfattaren som avundsjuk pÃ¥ att själv inte vara med pÃ¥ den exklusiva listan. Men… Jag tror att Mustafa Can menar det han skriver.

Nymoralizm.

Överst i varje mail står tydligen:
“Detta e-post frÃ¥n Elit är givetvis ett konstverk. Utformningen, uttrycket samt skribenten är en del av konstverket.”
KONST.

Det var ett gång ett litet land, längst upp i nord. Det var ett väldigt välutbildat och högteknologiskt land, med en väl utbredd jämlikhet (även om den sannerligen inte var jämlik) och en väl utbredd medvetenhet (även om den rakt inte var särskilt medveten).
Eftersom man var ett sådant modernt och framstående land, var det länge sedan man slutade försöka sälja allt från fotopapper till försäkringar med hjälp av kvinnobyster. Långtgående sanitetsåtgärder hade gjort det vanligare att drabbas av fågelinfluensa än gubbsjuka. Vill man se tuttar sälja bilar och öl fick man helt enkelt leta sig annorstädes (förslagsvis Ukraina eller något annat nästan-u-land som luktar industri och finkel).

Men nÃ¥gonstans var det nÃ¥gonting som halkade lite fel, började slira med ena bakhjulet, det kom lustiga ljud frÃ¥n motorn… Men det var bara den lille i baksätet som reagerade, resten av passagerarna ryckte pÃ¥ axlarna och tänkte

…Allting var mest förvirrat.
Den frihet man vunnit och nästan lyckats befästa visade sig sorgligt flyktig.

Några hävdade att det var en annan, lite större nation i väst, som var den stora anledningen till den svängda utvecklingen. Den lite större nationen i väst hade nämligen länge och väl ansett sig ha just den frihet som man nästan lyckats uppnå i det lilla landet i norr. Men det var de flesta som inte bodde i den lite större nationen från början överrens om att det var det bara den lite större nationen i väst som trodde. Hur som helst.

Nymoralismen spred sig som en pest över landet och drog med sig allt från små, oberoende, indieåsikter till stora nyhetsdrakar. Att sticka ut hakan var inte längre något positivt, att vara orginell vara samma sak som att vara oönskad och den som inte tyckte att melodifestivalen var kul ljög uppenbarligen så tänderna svartnade. Detta för oss till dagens datum: Har kulmen nåtts nu?

We love boobs.
Stockholms Lokaltrafik (eller kanske Connex, vad vet jag) beslutar att texten “We Love Boobs” inte fÃ¥r synas i tunnelbanan pÃ¥ de reklamaffischer Lindex säkerligen betalat stora pengar för att sälja BH:ar med. Boobsen, brösten alltsÃ¥, fÃ¥r dock vara kvar.
Ebba “Pannan” von Sydow, som mÃ¥nga anser vara en av de färgstarkaste ledarna av nymoralismen och därför direkt mÃ¥ste anses skydlig för detta oerhört felriktade beslut, tycker tydligen att en kärleksfull hyllning till bröst frÃ¥n ett företag som säljer underkläder är nÃ¥got som skulle kunna anses som kvinnoförnedrande.

Det är så fruktansvärt feltänkt att jag mår illa. Förstår du inte varför tycker jag du ska flytta till Ukraina.

Kärleksförklaringar är KONST.

Egentligen är allt det här väldigt hemligt. Jag har ju faktiskt jobbat på det här sen i september.
Men ändÃ¥, mitt i alla publika relationer…
No more this:

Det är få gånger Leila K-citat har platsat så väl som nu: Fuck you, fuck you very much.
Helt sjukt att jag har betalat nästan 16000 i bara hyra till KKH. Inte klokt. Tur att jag bor gratis nu.
Från nu till framtiden! Mer av detta:

Rökning är KONST.

Eftersom det verkar ta hundra år att uppdatera nånting från blogger.com tänkte jag lägga upp en till, ny, utökad, extra extra, ytterligare vidare hur som helst mer text.

SAS är snälla. De erbjuder numera sista-minuten-biljetter till Stockholm frÃ¥n Ronneby, vilket innebär att det är nästan lika billigt att Ã¥ka turen Stockholm – Karlskrona som det är att Ã¥ka till London. Förutsatt att du inte har behov av att veta huruvida du över huvud taget kan komma iväg mer än, säg, 24 timmar i förväg.

Jag passade i alla fall på att åka hem.
Då jag och en god vän flanerade så sakteliga runt i innerstaden
stötte vi på en utspilld kortlek på Hötorgets tunnelbanestation. Det var inte vilken kortlek som helst, heller! Det var en Kama Sutra-kortlek. Och det var inte vilken Kama Sutra-kortlek som helst, heller! Det var en Kama Sutra-kortlek där den manliga modellen (?) såg exakt ut som min kompis Jeremy.

Det, mina vänner, är KONST.
Det, mina vänner, är vad den här bloggen handlar om.

Brasklapp: Tyvärr har jag ingen scanner, eller nÃ¥gon vettig kamera, sÃ¥ allt jag har att visa upp är ett fotografi frÃ¥n mobiltelefonen… Men har ni tur lyckas jag scanna in bilden, sÃ¥ kan ni ladda ner den och sätta upp den pÃ¥ väggen!

Och har ni inte upptäckt det än, sÃ¥ är det en massa tankeverksamhet bakom rubriksättningarna här. Än sÃ¥ länge ingen lika klockren som “Vi i femman” om Filip & Fredrik, men den ovan har ett par dolda talanger. Maila era gissningar till nejmailainte@ohmygod.se sÃ¥ kan ni vinna ett pris!

Wayne’s har en filial i Karlskrona. Wayne’s är en svensk kedja med amerikanskt namn som säljder italienskt kaffe.
Alla andra fik i staden är konditorier där det sitter små skinntorra färdtjänstkunder.

Av outgrundlig anledning finns det kilovis med getingar omkring detta fik, inuti och utanför. Vi fångade två stycken, döpte den ena till Dragan och den andra till Youssef Yossef. De fick varsin liten bur i svagt blå genomskinlig plast, och Youssef Yossef drack upp alla små Coca-cola-droppar som vi bjöd på. Dragan var mer avvaktande, i alla fall till en början.

Getingplågor är
KONST.

Livin’ Proof.
KONST.