Decemberkylan sluter sig omkring en och som så många andra drar man samma nyfunna slutsatser som tidigare år. “Tänk, vad det är mörkt! Vad man är trött hela tiden!” sen “Snart är det ju jul ändå, det ska bli skönt med lite ledighet!” sen “Vafan ska jag göra på nyår? Jag borde börjat planera i augusti!” sen “Just det, jag började ju planera redan då, vad hjälpte det?” sen “Nu släpper alla journalister och dylika sina årsbästalistor… Dem ska jag läsa och låtsas som det ger mig någonting.”

Över dagens lunch (dagens lunch på Max, friscomeal, 53 kronor) hittade jag en Svenska Dagbladet, som dagen till ära har samlat alla sina musikrecensenter i en liten hög och fått dem att prioritera varsina tre skivor att utnämna till årsbästa. Det är enligt ingressen en väldigt spridd och spretig lista, där bara två skivor dyker upp fler än en gång - Bassekou Kouyate & Ngoni Ba (s.k. “världsmusik”) och Malin Foxdal (folkmusik). Och eftersom världsmusik är ett annat ord för andra folkslags folkmusik, typ, så är det ju alltså samma sak. Vilka lyssnar på folkmusik 2007? SvDs kulturredaktion, verkar det som. Kan folkmusik räknas som svart musik?

Helt klart är att den lockar multikultilyssnare som klär sig i svepande afrikanska tyger och gärna äter couscous och tänder rökelse och doftljus samt känner en likadan oförklarlig vurm för det afrikanska moderlandet som vilken bloggwigger som helst. Men rent musikaliskt, kan man höra själen? Jag vet inte, jag har aldrig försökt, bongotrummor är rätt trist i allmänhet. Den enda världsmusik jag hört i år är Wyclefs nya skiva, och den var ju ganska kass av just den anledningen. Hur det nu än är med den saken, så kan man snart utröna följande av årsbästalistan i SvD: Svenskan hatar på hiphopen.

Totalt sett är det 5 skivor (av närmare 40) på best-of-årslistan som klassas som hiphop. En av dem är “Årets intressantaste afrikanska hiphop”, och den formuleringen förklarar ju ungefär hur mycket hiphop det egentligen handlar om. En annan är Fattaru-Mackans “Basutbudet”, som mest är nånslags hipstertechno, och en tredje är den obligatoriska Underground Kingz, för Pimp C är död och det gör skivan legitim att lista om du egentligen lyssnar på gubbrock men behöver lite streetcred. De två sista är två skivor av vita rappare som rappar om att hiphopen var bättre förr, typ. El-P, som enligt recensenten skapar “nyskapande och futuristisk noisehiphop” (vilket man ju förstår handlar om sjukt kass prettohiphop), och Brother Ali (ja, inte tror du väl på riktigt att han är albino? Då hade han ju blivit stenad till döds för länge sen) som nog bara är tråkig… Eller “personlig” som han beskrivs i tidningen.

Det är på något sätt ganska givet att SvD har en såpass stockkonservativ hållning när det gäller svarta artister, det mest utländskt klingande namnet på deras egna recensenter är “Lokko“.

Däremot har tidningen överraskande mycket stake, när man uppmanar sina läsare till att elda med DN Kultur på framsidan.

“Brinntid 2 minuter”

Svensk hiphop återuppstår och är överraskande bra, hiphopsters

De senaste dagarna, sen någon gång fredag kväll, har jag haft ett illamående i kroppen. Tillståndet nådde kulmen i mitten av helgfirandet, och har sedan långsamt lugnat ner sig. Nu är det i princip borta. Dock har det varit en förhållandevis obehaglig upplevelse i och med att jag i vanliga fall sällan blir sjuk eller mår dåligt. Om jag nu mot förmodan finner mig nedsmittad av något brukar det gå över på någon timme sådär eftersom jag ser till att kurera mig ordentligt; gamla häxbesvärjelser, vitlöksbaserad kost och positiva, självläkande, tankar. Allt som oftast är det ju så att man helt enkelt har glömt äta någonting väsentligt, typ apelsiner eller mjölk.

Men, som sagt, har denna sjukdomshärd hängt i längre än en sketen vitaminbristsyrsel. Att uppsöka läkare ser jag som tämligen lönlöst - så länge inte Dr. Gregory House tar en pro bono-anställning på en fortsatt statsförsörjd Cityakut i närheten tror jag inte på vitrockar. Som Blodmagnet uttryckte det, själv är bäste läkare - och det har han ju rätt i eftersom det är någonting jag tycker. Walk it off. Självbehandling är ändå den enda kurering man behöver.

Så i lördags natt när jag, istället för att vara ute i allsköns rumlande dekadens, låg och vaggade fram och tillbaka i fosterställning under täcket och filosoferade över min mages egentliga tillstånd och vad som skulle kunna vara bakgrunden till denna pestdrabbning, var det på inga sätt någonslags självömkande. Folk som idkar självömkan är nördar, och förtjänar bara att må ännu sämre än de redan gör. De flesta åkommor du kommer att drabbas med kan spåras till din egen bristande livsstil, varesig du lever som en än mer depraverad budget-Courtney Love eller som en fiberneurotisk Karl Dyall. Allting är nämligen psykologiskt i grund och botten, och du kan inte lura din kropp att du är en bra människa hur många kilo vetekli du än proppar i dig - som den syndare du är kommer du ändå drabbas av inbördes grodregn förr eller senare. Och det förtjänar du ju såklart.

Således lider jag gärna, för det är karaktärshöjande, och samtidigt vet jag att jag sonar för någon gammal orätt. När jag senare vaknar ur mitt sjukdomstöcken som en ny människa är jag inte bara fysiskt bättre, utan även själen har fått sig en välbehövlig rensning. Så om du nu läser det här och drar dig till minnes att jag på ett eller annat sätt varit onödigt burdus eller rentav elak mot dig, så är det dags för dig att glömma det nu. Till och med min egen kropp har förlåtit mig.

Det skall jag fira med att återigen kasta mig ut i nattens vilda rytmer och snurra - för alla som inte dansar är stureplansprofiler.

Köttbedrägelser! Nu såg jag inte programmet i fråga, men jag kan tänka mig att det gick till ungefär såhär:

Janne Josefsson spänner ögonen i kameran, ser lite trött och besviken ut, och säger någonting i stil med det här:

“Vanliga matbutiker försöker lura dig att köpa – håll i dig nu – gammalt kött. Flera dagar gammalt. Kanske veckor? År? Och det är inte Eldorado-pytt-i-pannan eller de frusna köttbullarna vi pratar om, utan den färska köttfärsen! Ska det vara så? Något som du, och hela Sverige, köper minst två paket av i veckan. I snitt äter en vanlig svensk familj tolv kilo köttfärs i veckan – hur kan Ica, som så många håller som ett andra vardagsrum, en instutition liknande den trygga famn ett vuxendagis skulle innebära, våga mixtra med detta? Jo, det ska vi visa dig. Med hjälp av Dold Kamera har jag, Janne Josefsson, slagit ett slag för er vanliga människor.”

Klipp till kamerasvep som visar en stor Ica Maxi-byggnad. Janne Josefssons voice-over berättar något om förhållandena, och sen får vi se bilder filmade med Dold Kamera som bekräftar det Janne Josefsson precis sagt.

Klipp. En stund senare i programmet är det naturligtvis dags att ställa olika människor till svars för detta rättshaveri. Nån stackare som släppt in Janne Josefsson alldeles för långt in på kontoret svarar undvikande en stund på flertalet “Ska det vara så? Ska det verkligen det? Tycker du att det är bra att det är såhär?”

För maximerad effekt vill Janne Josefsson ställa någon som är i alla fall någorlunda bekant för dig, vanliga människa, mot väggen på ett eller annat sätt. Eftersom Ica-butikschefer sällan är särskilt publika, vänder han sig i det här fallet till Hans Mosesson, alltså Ica-Stig. Ica-Stig tycker naturligtvis att det är skamligt, upprörande, och så vidare. Självklart gör han det, och det spelar nog ingen roll hur många gånger Janne Josefsson säger “Ska det vara så? Ska det verkligen det? Tycker du att det är bra att det är såhär?”, Ica-Stig är precis som du, vanliga människa, och vill inte äta ruttet kött han heller. Det är bara det att han är i tv ibland.
Summa summarum, Ica är ena elakingar som försöker skinna den vanliga människan, du, och din farmor, på snikna kronor och ören genom att förlänga utgångsdatumen på kött. Janne Josefsson tittar in i kameran och säger några bistra slutord. “Ska det vara såhär? Chatta med Ica-ledningen efter programmet.”

Och sedan så följer en mediadebatt i ett par dagar efteråt, om “Köttskandalen” eller något liknande smaskigt kvällstidningsrubricerat. Ica lovar botgörning, folk slutar handla rea-köttfärs ett tag och sen glömmer vi bort alltihopa och koncentrerar oss på nästa misshandlade mobboffer eller liknande som tas upp i Kalla Fakta. Som sig bör.

Frågan är bara var offren finns i köttfärsfallet? Är det många som köper köttfärs utan att kolla om den är grå först? Och om man nu gör det, är det i så fall vanligt att man tar med sig sin gråa köttfärs hem, för att lägga upp den lite vackert på en tallrik, hälla över en rå äggula och servera det som råbiff, för att som avslutning på kvällen kaskadspy vardagsrummet ljuslila?

2002 döms Pimp C till 8 års fängelse eftersom han missat att fullfölja sin samhällstjänst, en påföljd av en tidigare dom för grov misshandel. Han släpps villkorligt slutet av 2005. Bun B, kompanjon och vapenbroder och andreman i Underground Kingz, har minst sagt hållt ställningarna under tiden då Pimp C suttit inspärrad, med en outtröttlig kampanj för hans frigivelse - förutom att namedroppa honom i stort sett i varje låt Bun spelar in under tiden, pågår samtidigt försäljning av allt möjligt krimskrams i Pimp Cs namn. Han kommer ut till en helt annan verklighet än den han lämnade nästan 4 år tidigare. Debutskivan, Sweet James Jones Stories, som släpptes när han fortfarande satt i fängelse, sålde nästan ingenting. Uppföljaren, Pimpalation, når guldstatus i USA och toppar som nummer tre på Billboardlistan. Tillsammans med Bun släpper han 2007 den självbetitlade gruppskivan Underground Kingz, som når förstaplatsen och just nu bara är småsmulor från platina. I lördags uppträdde han med Too $hort på House Of Blues. Igår dog han.

Jag ber om ursökt för den töntiga slutklämmen i ovanstående paragraf, men jag gissar att det är ganska obligatoriskt att försöka sig på den typen av journalistisk slaskdramatik om man skall skriva nån slags dödsruna. Jag skall dock bespara er från den andra klichén i sammanhanget, nämligen att man har varit ett fan sedan blöjdagar och att ingen annan har förstått storheten förrän nu. För det har jag inte.

Min första egentliga kontakt med sydstatshiphop var No Limit Records-vågen, då Master P annonserade med två helsidor i The Source fyllda med obskyra omslag på artister jag aldrig hört talas om och stoltserade “This is our roster for 1998 - what’s yours?”.

Först förstod jag inte huruvida det var äkta omslag, eller om det var skämtomslag, men allt eftersom fler och fler av dem inte bara låg där mitt i tidningen utan också stod i min skivhylla insåg jag att det fanns en hel värld av hiphop som varken DJ Premier, DJ Muggs eller Dr. Dre hade producerat. Master Ps Ghetto D från 1997 är fortfarande en av mina stoltaste ägodelar, trots att han är en ganska rutten rappare och skivan är långt ifrån helgjuten. Bland annat så har den den fascinerande egenskapen att ha rätt högt andrahandsvärde, trots att den sålt flera gånger platina. Detta för att den sålde på kassettband i så stor utsträckning att de flesta exemplaren nu är sönderspelade sedan länge, samtidigt som den har gått ur tryck.

Lite senare lyckades jag naturligtvis vidga vyerna en aning (Cash Money Records började konkurrera på riktigt, och tillslut ta över genren syntbaserad hiphop med diamanter på skivomslagen). När No Limit föll, var man tvungen att leta annorstädes för sin dagliga fix. Efter ett par förvirrade månader där jag testade allt från svensk hiphop till anticon-mongon (jag skäms än idag) återupptäckte jag Texas, i synnerhet DJ Screw och Guerilla Maab.
Men vad har det att göra med Pimp C då? undrar du naturligtvis. Jo, det ska jag tala om för dig.

De kommande dagarna lär det pumpas ut texter om UGK och Pimp Cs roller som grunden till sydstatsrappen, och hur mycket de har betytt och så vidare. Det kan säkert stämma för några få, men jag misstänker att de flesta (i Sverige that is!) upptäckte tidlösa UGK via betydligt mer temporära källor som, tja, Silkk The Shokker. UGK har inte betytt någonting för mitt lyssnande på sydstatshiphop, eller på hiphop över huvud taget. Den vägen var så oerhörd insparkad när jag väl snubblade över “Best of UGK, Chopped & Screwed” och för första gången hörde Pimpin’ Aint No Illusion.
Ok, men vafan har det med Pimp Cs bortgång att göra då? undrar du naturligtvis nu. Jo, det ska jag tala om för dig.

När nyheten nådde mig igår, blev jag rätt ställd. Den tog mig mycket tyngre än vad jag tyckte att den borde göra - jag menar, Pimp C är ändå ett förhållandevis nytt flimmerhår i mina musiklungor, och varför skulle just det spela någon roll för hela apparaten när jag ändå röker bort flimmerhår i stadig takt? Varför blev det svårt att andas nu?

Det handlar, såklart om musiken. Jag har inte lockats till UGK av glansiga tidningsartiklar, skivomslag eller snygga musikvideos. Det handlar inte om flådiga gästartister, producentnamn eller marknadsföringsbudgetar. Det enda som har fått mig att spela skiten är just skiten. Och att Pimp C råkar ha lagt ner blod, svett, tårar och jag vet inte vad för andra kroppsvätskor i musiken för att lyckas förmedla det han gör - det råkar vara en jävligt bekväm bonusinformation. Jag är inte liten och lyssnar på enbart attityd längre. UGK är grown ass music. Och Pimp C var en grown ass man. Som dog alldeles för ung.

BONUS: Jag har lagt upp några låtar, som alla får representera olika sidor av Pimp C, på soullounge.blogspot.com.

Shit vad sjukt.

På senare tid har jag fascinerats av studiopublik. Till exempel hjälper den en att förstå, kanske inte varför, men i alla fall när 2 And A Half Men är roligt. Och det är ju bekvämt, så man inte gör bort sig när man sitter där i soffan. Det vore ju pinsamt om de två dagar gamla ostbågarna som är ens enda sällskap skulle komma på en att skratta vid fel tillfälle.

Men framförallt blir jag intresserad och nyfiken eftersom alla är så “på gång”; har så trevligt och skrattar så gott tillsammans. Åt Idol, Bingolotto, Svensson Svensson, Ellen DeGeneres. Publiken skrattar och skojar och applåderar. Tittar leende mot varandra och uppskattande mot programledaren. Och när nästa punkt på programordningen dyker upp, då brister hela publiken ut i extas, åh så roligt, nu kommer Alexandra Dahlström! Hon som var lebben i Fucking Åmål, jag har hört att hon bor i Italien nu för tiden! Gud så spännande, undrar vad hon ska välja för musikvideo!

Hur går det egentligen till? Vad är det som får folk att bli lyriska för att Peter Jihde ska vara nästa gäst på Tack gode gud?

En gång för länge sedan var jag del av en studiopublik till inspelningen av ett par avsnitt av Lingo. Fantastiskt kul, man skulle få vara med i TV, hade någon sagt. Finskjortan på, tuffaste frisyren, bästa byxorna.

Lingo var ett spelprogram på tv4, som var en skitzofren blandning av lotto, bingo och alfapet, ungefär. Deltagarna var i grupper om två och man tävlade i olika delmoment. En nevrotisk Martin Örnroth ledde programmet och eftersom själva tävlingsmomentet tog lite olika lång tid beroende på hur kassa de tävlande var, så spelade man in två varianter av det “spontana” försnacket. En kortare variant där Martin välkomnade deltagarna och de tackade för att de fick komma, och något kort mer personligt i stil med att det ju var jättelustigt att de kom från just Ytterbodalund för där hade ju Martin faktiskt varit en gång. Sen en längre variant där den fascinerande historien om Ytterbodalund utvecklades ytterligare och man till exempel fick reda på att deltagaren Öjvind (vi kan kalla honom för Öjvind, det hette han troligtvis inte men det är ju ett roligt namn) minsann hade vuxit upp där och att hans föräldrar egentligen var lite för nära släkt för att få gifta sig.

Själva tävlingsmomentet var dock bara en inspelning, så för att det skulle fungera klippmässigt var man tvungen att spela upp publikens inspelade fnitter, hurrarop och handklapp från föregående tävlingsmoment för att det skulle verka som att det minsann gick undan. Programmet i sig var väl 25 minuter långt i slutändan, men det tog vad det i alla fall kändes som en vecka att spela in.

Eftersom jag var liten och oerfaren när detta begav sig, så visste jag inte riktigt hur man förväntades bete sig som studiopublik sedan tidigare. Vi dirigerades av någon slags publikuppvärmare, och när denne kom in och förklarade att vi skulle ha roligt tillsammans, så tänkte jag att det var väl bäst att vi har just roligt.

“Okej allihopa, då kör vi från sist… Var beredda och applådera alldeles strax!”

Det inspelade skrattet från tidigare inspelning rullar igång, och det är dags för oss som ny studiopublik att ta över. Folk applåderar lydigt, och låter precis som det förväntas. Roligt skulle vi ju ha, tänker jag, och vrålar ut “HAHAHAHAHA”. Mina bänkkamrater tittar lite konstigt på mig, men ingen annars reagerar nämnvärt. Martin ler mot publiken och tittar på sina små fyrkantiga lappar, ler mot Öjvind och säger att “…jamen det var ju tokigt du! Är ni beredda att spela Lingo?!” varpå en singaturmelodi rullar igång.

Någon månad senare sitter jag hemma en eftermiddag, och har luskat ut att det borde vara idag som avsnittet jag var publik borde sändas. Spännande, undrar om man ser mig i tv?

Jag syntes inte i tv-rutan. Däremot hördes ett högt, ljust, prepubertalt garv skära igenom publiksorlet en tredjedel in i programmet. En seger på sitt sätt.

“Stureplansprofilerna” förklaras först oskyldiga i tingsrätten sedan skyldiga i hovrätten

Kommentarer i stil med “Hurru, är det inte dags att uppdatera Konst eller Porr snart?” har attackerat mig via både digitala och analoga omvägar på sista tiden. På fester har vilket oskyldigt samtalsämne som helst plötsligt förvandlats till “Öh, du, jag hörde att det var du som skrev den där bloggen förresten…”. Uppmaningar om en raskare inläggstakt är snart lika frekventa som nigeriabrev i inboxen. Mitt msn messenger dränks i tiggerier - trots att jag ständigt är “Ute på lunch”. Småbarnsföräldrar sträcker sina nyutklämda avkommor åt mig i hopp om välsignelse. Jag är ingen maskin, människor! Tankekraften bakom ett inlägg här på bloggen skulle kunna driva ett större elaggregat i månader bara man listade ut hur man skulle kunna omvandla energin på rätt sätt. Men nu tänkte jag hur som helst lägga startskottet för en ny och spännande serie här: 2007 års viktigaste händelser. Målsättningen för detta är ganska enkel, det skall vara ett återkommande tema i åtminstone en tre inlägg eller så där jag tar upp de saker som faktiskt förändrade världen under året som snart har gått. Det här är del 1, och den handlar om “Stureplansprofilerna” som först förklaras oskyldiga i tingsrätten och sedan skyldiga i hovrätten.

Jag såg nyligen en film som heter “Superbad”. Den handlade mest om penis. I bildformat eller i instängt amerikanskt 18-årskomplex gör det samma, mycket penis var det. Och en del fyndig dialog. Michael Cera, som alltså är George Michael från i tv-serien Arrested Developement och Michael på clarkandmichael.com spelar en av två nördar som vill knulla med respektive snygg tjej (som i standard filmmanér är way-out-of-their-league) innan de går ut high school. Eftersom det är en high school-/collegefilm så kretsar en stor del av filmens handling kring en fest som får representera kulmen på karaktärernas varierade skolgångserfarenhet. Mobbarna ska lära sig sin läxa, fula men snälla killen ska få ligga lite, vänskapsband skall brytas och knytas och så vidare. På denna festen super sig Michaels kärleksobjekt närmare apstadiet för att sedan dra med honom upp till rummet och där hon helt enkelt har siktet på att göra honom till ett duktigt ligg. Hon är full, han känner sig obekväm med situationen och avblåser det hela. Dagen efter möts de igen, allt är lite skamset men med förlåtande stråkar i bakgrunden och hon tackar honom för att han inte lät det gå överstyr. Sen går de hand i hand och shoppar lakan.

Det är fint. Det är nog första gången jag sett en film där en kille blir sexuellt utnyttjad. Dessutom kommer den potentielle våldtäksmannen (-kvinnan) och tackar för att offret inte ville bli utsatt för sådant just den kvällen.

Jag upptäckte en anonym kommentar som fastnat i spamfiltret, till det tidigare inlägget om Berth Milton Jr. och hans ambitioner att styra upp bland de uppmärksammade våldsutövarna runt supporterkulturen. Jag godkände den, och klickade mig vidare till sidan som denne Anonymous hänvisade; thecell.blogg.se. Men det var egentligen inte förrän jag upptäckte att samme Anonymous kommenterat även hos Beta, med hänvisning till bloggen även där, som jag faktiskt läste igenom den lite noggrannare. Det rör sig alltså om någon som söker fler läsare tämligen aktivt, och jag måste erkänna att det smickrar att ha blivit en del av marknadsföringen. Därför tänkte jag nu ägna ett helt inlägg åt just “The Cell”. Vad kul, va?

Personen (eller personerna, det verkar i alla fall som om det skall föreställa vara en sammanslutning av flera skribenter - men internettet är ju lite småklurigt att lita på när det gäller sådana uppgifter) beskriver tanken bakom bloggen i följande ordalag:

THE CELL är ett oberoende ideellt medium som granskar verkligheten och fictionen. Till skillnad från övrig media kommer THE CELL att hänvisa till källor/fakta kontinuerligt i texten. Självklart kommer även personliga dvs subjektiva åsikter att förmedlas dessa kommer dock till skillnad från övrig media att annonseras tydligt. Eftersom verkligheten inte dokumenteras i den utsträckning vi alla önskar så blir det svårare för THE CELL att hänvisa till källor som rör den, till skillnad från fictionen som ALLTID dokumenteras i media. Vi ber er som läsare att därför ha överseende alternativt gå ut och hitta verkligheten, dvs se det THE CELL skriver med egna ögon.

En sak som talar för att det skulle vara flera personer som skriver är den ganska varierade kvaliteten på språket - huvudsakligen är det ambitiöst men rörigt som ovan, och ibland är det helt ok. Ingenting som skulle fånga mig som läsare. Det som gör att jag ändå väljer att läsa vidare är vinkeln - inte för att den på något sätt är “oberoende ideell (?)” eller att de “till skillnad från övriga medier” hänvisar till bilder från stureplan.se som källor, utan för att det handlar om en aningen annorlunda syn på svenskheten och det inbillade unika i att vara sig själv.

Såvitt jag kan tyda det kretsar de flesta resonemangen kring olika saker mer eller mindre relaterade till den så kallade supporterkulturen, eller huliganer som det heter i folkmun. Allting skrivs i en uppfostrande prosa (i stil med min egen, måhända?) men med den allmänna missuppfattningen om att supporterkulturens bråk bara drabbar andra i samma krets. Detta är ju naturligtvis fel, men bara för att man har fel i sak behöver det ju inte betyda att argumenterandet är ointressant - snarare tvärtom.

Förutsatt att det bara skulle handla om ett gäng pojkar som möter ett annat gäng pojkar, slår lite på varandra och går hem sen, då skulle det ju faktiskt vara helt befängt att hänga ut huliganerna som en fara för samhället. En fara för pojkarna inblandade i det hela, absolut, men såpass individualistisk borde man ju kunna tillåta sig vara att låta idioter vara idioter tillsammans med andra idioter om de vill. Och att försöka förbjuda folk att vara idioter är en rätt dödfödd mission.

Det som en gång var en smal och hemlig subkultur är plötsligt en del av den stora massan - det verkar som alla rörelser hamnar där i slutändan, vare sig det är bajspunk eller knyppling. Vad som fick supporterkulturen att bli allmängods (eller, “casual” som det hette när media snappat upp fenomenet) var troligtvis att innerstadsungdomarna fått nog av att bli rånade på sina gåsjackor, och såg sig om efter ett alias för att kunna vara hård trots att man var svensk medelklass. Supporterkulturen är nämligen förhållandevis unik på det sättet, det går inte att sätta den i ett särskilt klassfack. Hur som, inte nog med att det plötsligt går att handla klädkoden man hållt så dyrt på NK, dessutom vill Robert Aschberg plötsligt hänga ut en som samhällets slödder!

Om man nu är en del av den här kulturen känner man sig naturligtvis lite mer trängd än vanligt i nuläget.

När man således råkar tillfalla den delen av grabbarna som faktiskt kan uttrycka sig hjälpligt i skrift och tal vill man gärna visa den ovetande allmänheten att “min typ av idioti, den är minsann rätt smart”. Självfallet kommer detta naturligtvis bifallas en masse av nästan skrivkunniga likar.

Och det är intressant, till en viss del. Även om mycket av mediekritiken är ganska grund, och vissa av resonemangen lämnar det mesta i analys att önska, är det ändå lite befriande att läsa The Cells beskrivning av “Svennen“. Om man skalar av hävdelsebehovet i texten om “örfilar” och den typen av resonemang så är det en ganska enkel beskrivning av en ganska stor subkultur, som slipper de vanliga avståndstaganden som personer med fötterna lite för djupt nere i den gärna slänger sig med. Det är intressant, för att det handlar om samma typ av frånvändande från något som man med största sannolikhet egentligen är en del av.

Det är lite lustigt att man kan tro sig vara en del av något större, av något äkta, för att man råkar gilla att puckla på varandra lite. Handlar det inte om samma gamla form av undertryckta känslor som alltid? Killar får inte kramas - men man har ju så mycket känslor. Vad ska man göra då? Jo, man bankar dem ur sig.

Så för all del, slå varandra sönder och samman, men tro inte att det handlar om någonting annat än att ni vill tillbaka till fosterställningen som vilken svenne som helst. Men det är ju bara gulligt egentligen.

Det är fredagskväll och stockholmarna mår “nja”…

Ut och sprid lite glädje nu, era jävla muppar.

EMOTIONALCITIES.COM

En av de män som bär epitetet “Porrkungen”, Berth Milton Jr., har genom aktiehandel köpt delar av en av Sveriges största idrottsklubbar. Det är för mig oklart huruvida det bara handlar om AIK Fotboll, eller om det är hela idrottsorganisationen som köpts. Det verkar i vilket fall som helst röra sig om uppköp med hjälp av medel från hans privata (ursäkta ordvalet) förmögenhet och inte porrföretagets, även om det kan vara klurigt att skilja de tu.

Berth vill i alla fall göra upp med huliganismen (hur länge har det varit en -ism?), och det är ju bra, för folk som slåss med varandra är dåligt i allmänhet. I och med hans egenskaper som Porrkung, menar han, kommer “snorungarna” att lyssna på honom. På något sätt är det ju underhållande att en person som byggt en förmögenhet på att ärva sin pappas porrimperium faktiskt själv visar sig tro på schablonbilden av att porrkonsumtion leder till våldsbenägenheter. Själv tror jag lika mycket på det som jag tror att folks beteendemönster går att spåra i raka led till musiksmak, tv-spelande eller matvanor. Eventuellt kan jag köpa att folk som går igång på att våldta folk också går igång på våldsporr, eller att folk som går igång på att röka bort sig också gillar Cypress Hill, men det är enkelriktat. Jag tror inte du blir inte skuldsatt upp till öronen av att titta på Lyxfällan.

Hur Berth skall få bukt med problemet vet vi inte än, men jag gissar på att han startar en facebook-grupp vilken minut som helst.