Egentligen ska jag skriva ett långt inlägg om vad dekadensen på internet egentligen handlar om, men det har jag inte tid med. Det kanske kommer senare.

Emil Arvidson, journalist, mailade däremot härom veckan och frågade mig (och en drös andra) om Rick Ross och varför blogghipsters gillar honom för en artikel till DN. Mina egna funderingar fick aldrig plats i tidningen, men som den fina kille Emil (säkerligen) är, så lades de upp på hans blogg. Såhär skrev jag mina svar på tal:

# Jag är intresserad av varför just Rick Ross har blivit såpass stor som han är utanför sin genre, varför han har blivit en sån crossover i till exempel Sverige. Han är knappast originell, varken i teman, rapstil eller val av beats (vilket alltså inte betyder att han är dålig, men ändå). Rappar nästan uteslutande om knark. Vad tror du är anledningen? Varför fastnar till exempel Clitspit/blog-folket för Ross istället för någon annan rappare? Varför fastnar Stureplansstekarna för honom?

Som jag ser det så är clitspittarna och övriga bloghousefolket lika stora suckers för ett välregisserat gangsterdrama som vem som helst. Och att Ross kombinerade detta med en åttiotalsestetik gjorde att han låg ovanligt rätt i tiden. Överlag så har det fascinerat mig att sydstatshiphoppen fått ett sånt genomslag i sådana forum, men det kan nog enkelt uttryckt ha haft att göra med att det var ganska lätt att förutsäga att det var nästa hiphopvåg som skulle slå stort, och att ligga lite före alla andra musikaliskt är väl en gemensam längtan hos de flesta i sådana sällskap. Alltså väljer man att nörda ner sig i Cash Money-släpp för att kunna namedroppa Hot Boyz-släpp nästa gång man går på klubben, liksom.

Dessutom är ju Ross och hans likar ganska uttalat kommerisella – “we do this to sell records” – vilket kanske dels är ett skönt avbräck mot den senaste Boyz Noize-remixen, och dels ett ganska lättbegripligt startfält med många vrår att fördjupa sig i. Överlag är ju kunskapen om hiphop ganska grund på de forumen, så det räcker med att veta att Rick var signad till Suave House innan han hamnade på Slip-N-Slide för att visa sig rik på kunskap och visdom. Och ibland känns det ju som om musikälskandet på den nivån handlar lika mycket om att bräcka varandra i kunskap som att faktiskt uppskatta basgångarna.

Gillar stureplansstekare Ross? Jag trodde faktiskt att man bara fick lyssna på vocal house om man skulle få för sig att ha ett musikintresse bredvid kreditkorten i den sfären… Men om de gör det är det säkert för att Ross rappar om knark, horor och en vulgär livsstil - lite vad som pågår i vardagen, men genom ett skönt distansierat filter så man både kan uppskatta det superhäftiga att ‘dra en lina’ och samtidigt tycka att ‘de är ju så tokiga de där rapparna’. Jag vet inte, men jag vill gärna dra tolkningar till kärlekslösa familjeförhållanden, ett dekadent synsätt på ekonomi och för stora näsborrar. Vem vet.

# Varför gillar du Ross?

En kombination av ovanstående, tror jag. Jag gillade Hustlin’, som var med på ett gäng olika mixtapes i olika versioner, och den figurerade säkert i åtminstone två år innan den släpptes som officiell singel. Så jag blev lite överraskad när min kompis Adam skulle skriva en artikel om den – “Va? Han? Nu?” ungefär – men den håller ju faktiskt fortfarande. Och jag gillar att man verkligen inte finner honom trovärdig, och han är medveten om det men bryr sig inte.

Läs mer på emilarvidson.com där andra supercoola bloggwiggers sprider lite visdom.

Jag drar mig till minnes, ytterligare en gång, min famösa spelning nere i Lund för ett tag sedan. Klockan är närmare 2 på natten, discolampan lyser upp dansgolvet, det är svettigt och rökmaskinen pumpar ut syntetrök så tjock och klibbig att man skulle kunna tro att man befann sig i en Kingstonkällare. Jag står väntar ut den välbekanta refrängen i låten som spelas när en kille kommer fram till båset.

Han är klädd i den officiella utstyrseln för en kille som är ‘nere med skiten’: New Era fitted med skärmen på sned, stor sweater med Eckö-tryck, saggin’ baggypants och en lätt stukad gångstil.

“Alltså, jag känner igen den här låten som fan! Den är med i [nån för mig helt okänd dokumentärfilm]!”

“Okej, du menar vilken remix det är? För det är en Graeme Sinden re…”

“Nej nej, låten! Alltså refrängen! Jag känner igen den som fan!”

“Eh, ja… Det är Hustlin’ med Rick Ross.”

“Jick Joss?”

“Rick Ross.”

“Rrrrrick Rrrrross? Okej, jag ska kolla upp honom!”

Tydligen är the Bosssss! inte lika stor utanför min lilla bloggvärld som jag trodde.

Såg den här reklamannonsen med Lil’ Wayne för Strapped condoms.

Modigt, tycker jag.

Som någon av er, där ute i cyberrymden, möjligen observerat var det ett tag sedan det skrevs något ordentligt här på bygget. Det har förvisso aldrig varit någon målsättning för konstellerporr att vara en daglig dos internetnonsens - en kakafoni av veckans klädinköp, vänners kärleksliv och personliga betraktelser över livets oanade svängningar - att skriva dagbok på internet är något jag överlåter till de som kan det. Jag menar på inget sätt att kritisera de så kallade “modebloggarna”, det inte bara att försöka sparka in en redan uppeldad och begraven dörr utan också att överlag kritisera faktumet att tjejer har en tonårsperiod. Det verkar lite väl inskränkt, i alla fall ur mitt verklighetsperspektiv - vilket mig förmodat må vara ganska långt ifrån en tonårsflickas. Men hur som helst har den sinande takten substans gnagt en aning i bakhuvudet.

Anledningen till denna ickeproduktivitet är egentligen ganska enkel. Jag tror de flesta som försöker skriva någorlunda regelbundet drabbas av den - fast på olika sätt. Somliga går ner sig i depressioner, några hamnar i privata kriser, andra har helt enkelt för mycket annat på gång samtidigt. I mitt fall handrar det om ännu något annat: Det går helt enkelt, för att parafrasera rapparen Petter, för jävla bra nu. På alla plan, dessutom. Och att blogga lycklig är lite som att dansa nykter - något som Magnus Uggla säkert skriver låtar om. Och det är ju mycket enklare att skriva bitska texter när man inte är helt på topp. Men, kära vänner, bestörta inte. Jag ska minsann klämma ur mig ett inlägg, även om det tillkommer billiga trix såsom minnesreferat och personliga upplevelser för att lyckas komma till crayolakritan.

Så, låt oss ta avstamp där, eller egentligen i det föregående, väldigt korta inlägget härunder. Jag var nämligen i studentastaden Lund i helgen, för att spela skivor på klubben “Übergeil” på Smålands Nation. Att det var en politiskt vänsterorienterad nation var jag förvisso förvarnad om (till exempel fick jag inte använda mig av mitt alterego DJ Övre Medelklassen som artistnamn - folk skulle ta illa upp och börja kasta göteborgssten gissar jag - utan hänvisades i all enkelhet som “DJ Simon” på klubbaffischen). Jag tog ganska lätt på det, tänkte helt enkelt att arrangören var överdrivet försiktig, men framme vid klubblokalen i fråga stod det tydligt att det verkligen inte handlade om överdrifter. Det första jag möts av i dörren är en skylt där det står:

ORDNINGSREGLER: 1. INGEN SEXISM.

Det andra jag möts av är en tallrik veganmat - tydligen en del av mitt gage. Mitt skivspelande består i regel av sydstatshiphop (sexism) och Baltimore-mixar (kött). Det här blir spännande, tänkte jag, och slevade i mig bönröran. Publiken de nittio första minutrarna består av totalt fyra personer, två par som jag först tolkade som ett lesbiskt- och ett bögpar. Bögparet visade sig dock vara förmodat heterosexuellt, men kvinnan i förhållandet såg ut som en bastant liten man.

Eller kvinnan i förhållandet, får man skriva så?

Jag har med skräckblandad förtjusning läst Maciej Zarembas artikelserie “Först kränkt vinner!” i Dagens Nyheter. I korthet handlar den om rädslan hos lärare på lärarhögskolan för anmälningar från studenterna, som verkar ha åsikten att de själva (som ju faktiskt studerar till lärare dårå) egentligen vet bättre än deras mentorer, och bästa sättet att förmedla det är ju såklart att anmäla. Vadå krångligt? Läs artikelserien själv förihelvete, vad är jag, din dagisfröken? Hur som helst. Av detta kan man ju låta tankarna fara i två riktningar - den ena är den om lärandet i sig. Hur tänker man sig sin egen framtid som lärare, om man inte kan acceptera sin nuvarande situation som student som underställd lärarens auktoritet? När man själv kommer ut i arbetslivet, tror man så stenhårt på sin egen auktoritära förmåga att man inte kommer behöva drabbas av problemet? Och, i så fall, varför väljer man att anmäla istället för att konfrontera och diskutera?

Den andra av frågorna som man kan ställa sig efter lästa artiklar, är av en annan mer allmän ton. Den handlar mer om de queerteorier som presenteras i artikeln och i synnerhet det sätt de tolkas av Nilsson i texten. Bland annat så förkunnas följande:

“Queertänkare anser att man borde säga “tradition” eller kanske “vana” om heterosexualiteten. Den är inte given, menar de. Inte heller är “man” och “kvinna” något naturligt. I själva verket är könen “en social konstruktion” som vi på grund av århundradens indoktrinering lärt oss att ta för givna.”

Vilket är en väldigt intressant och på många sätt sympatiskt tanke - eller man kan i alla fall höra de goda intentionerna bakom den. Men, efter ett tag, desto längre resonemangen förs, blir man fundersam. Hur menar de, egentligen?

Könen är en social konstruktion - för att köpa det resonemanget bör man anta att det är könsmaktordningen som är en social konstruktion. Det vill säga, inte bara det att mansyrken i regel är mer välbetalda utan också hela den sexuella spänningen och romantiseringen kring olikkönade. Fine. För själva könen kan jag, hur välment jag än försöker, inte förmå mig att tro vara resultat av något så simpelt som traditioner. Jag tror inte någon har lyckats övertala mig till att utveckla en snopp, hur länge de än snackat. Jag tror ändå att den hänger där av naturliga anledningar. Biologi och sånt, ni vet.

Men, med det klart, om man nu fortsätter att mena att “kvinnan” och “mannen” är sociala konstruktioner - vad innebär det? Om man inte är “man” eller “kvinna” för att man råkar besitta en sådan kroppsfunktion, vad är det som avgör om man är det då? Och vad innebär det då att vara “kvinnan” i ett förhållande?

Det queerteoretikerna gör, i och med ett sådant resonemang, är – som jag uppfattar det – att ofrivilligt lägga värderingar i orden “man” och “kvinna”. Att problematisera orden. Samtidigt som man försöker motverka en könsmaktsordning håller man sig fast vid den genom att inte låtsas om den men låta de sociala värderingar som finns i orden ligga kvar. Och, det lär väl inte ha undgått någon, framförallt inte en queerteoretiker, att “kvinnan” i förhållandet har haft en något mer utsatt position här i världen än mannen de senaste 6000 åren? Fast det kanske är poängen…

Spelningen gick bra till slut i alla fall. Det kom fler folk, och folk dansade. Kvällens mest uppskattade låtar blev överraskande nog Scottie B’s “Niggaz Fightin’” och John Farnhamns “You’re the Voice”.

Bara så ni vet så spelar jag skivor på Smålands Nation i Lund om 3 och en halv timme sådär.
Så, om du är halvdansk eller bara råkar befinna dig i orten av misstag så glid förbi för fan.

16 februari 2008 klockan 22:00 alltså.

I oppositionsläge är det ju alltid enkelt att komma med spektakulära utsagor för att visa sig vara på framfötterna, ett skarpt och humant alternativ till rådande praxis. Man vill visa att man inte räds att tänka nytt, att “röra om i grytan”. Ett sådant typutspel är Åsa Hagelstedts förslag om att göra Södermalm i Stockholm till en regnbågsmärkt gaystadsdel.

”Här har vi kunskap om att alla människor inte är heterosexuella – vi välkomnar alla.” menar Åsa att det skall betyda i ett citat i Metro.

Det är förvisso en enkel sak att skapa PR för sin egen medmänskliga överlägsenhet genom att outa en uppfattat utsatt minoritetsgrupp. Men det är klart vi ska göra om Södermalm till Gaysöder! Men varför sluta där? Jag föreslår ytterligare ett par kvalitetsmärkningar av Stockholms olika delar.

Seriemördarvasastan
“Här har vi kunskap om att det är viktigt att hålla sitt yttre propert, sin yrkestitel ståndaktig även om man är död inuti - vi välkomnar alla!”

Bäbis-och-lattemammakungsholmen
“Här har vi kunskap om att även barnlediga mammor gillar att dricka kaffe för 40 kronor muggen – vi välkomnar dessa samt deras kolikbäbisar med hjärta och värme.”

Minsta-gemensamma-nämnarebromma
“Här har vi kunskap om att människor kan ha svårt att bestämma sig för om de vill bo i stan eller på landet och därför väljer ett mellanalternativ som egentligen inte är någonting av det - vi välkomnar dem.”

Invandrar-yttreförorterna
“Här har vi kunskap om att människor födda i utlandet, eller människor människor med föräldrar födda i utlandet, eller människor med utländskt klingande namn helst bor i större nedslitna byggnadskomplex med nattbusskommunikation och ett betongcentrum - vi välkomnar dem lite halvt.”

Konservativt-smygrasistdjursholm
“Här har vi kunskap om att människor som inte är födda med välfyllda bankkonton existerar, men de bor allt som oftast i de yttre förorterna - vi träffar inte dem.”

Discobellemidsommarkransen
“Här har vi kunskap om att det finns människor med alla möjliga musiksmaker, och att de som gillar musik byggd på eurodisco som man kan ladda ner från bloggar har lite bättre smak. Vi läser på Konstfack allihopa.”

Årets låt 2008:

The King of R ‘n B gör om Lil’ Girl Gone och det blir det mest bombastiska och påkostade låtmaskineriet någonsin. Tillsammans med en tenor sjunger Kellz över en loop samplad från Michael Jacksons “In The Closet”.

R. Kelly feat. Tito Beltran - Lil’ Girl (at) Home (zshare)

Videon, regisserad av Woody Allen (!), på youtube.

Tack till Alex som haffade låten!

http://www.city.se/nyheter/1.1005472/kopa-matta-1978-far-pengarna-tillbaka

Köpa matta (i brun färg) på stenåldern. Få pengarna tillbaka. Journalisten och allmäna reklammationsnämnden verkar dra mer heroin än Madeleines nya fantombild.

Fick en kommentar:

“Anonymous Says:
hej… S MAGAZINE… konst eller porr? är modell o blivit erbjuden en editorial (om det ens kan kallas det) o vet inte än vad jag ska göra. Tidningen är Dansk, mycket känd inom fashionvärlden och anses som ett prestigejobb… konst eller porr?

KOLLA PÅ www.spublication.com

tackar!!”

Hej Anonymous och tack för ditt brev!

Det är ingen lätt fråga du ställer.

Det första man måste ta ställning till är ju naturligtvis nationaliteten. Således bör du rannsaka dig själv och fundera över huruvida du kan tänka dig att vara en del av något som producerats av danskar. Danskar är ungefär som skåningar på amfetamin; konservativt bräkande, bakrusiga islamofober med spritsvullna bukar och illasittande koftor. Danmark är också ett väldigt platt land, vilket ter sig onaturligt.

Så sent som strax innan jul gick Dansk Folkeparti ut med ett svar till den klassiska frågan “Ska vi ge Skåne till Danmark?” där de menade “Jæ før faen, det ska ni”. Jag frågar mig dock hur genomtänkt detta egentligen var, då partiet också uttalat vill minska och reglera invandringen - de skulle inte bara få en plötslig massa svenskar på halsen, Skåne är det landskap i Sverige som tar in flest invandrare per år. Dansk Folkeparti har nästan 14% av de danska rösterna.

Danmark är dessutom helt öppet med i den militära alliansen NATO, vilket ju naturligtvis är ve och fasa! Sverige bara är med i smyg (mycket bättre).

Kom ihåg att även när Danmark försvinner, vare sig det handlar om växthuseffekter eller terroristbomber, kommer minnet av Danmark leva kvar i mannaminne, i alla fall i de nordiska grannländerna, i tiotals, kanske hundratals år. Det vill säga, du kan inte ställa upp på fotografering om du inte är beredd att försvara dig och ditt medverkande inför dina barn, barnbarn och dylika generationer.

Har man dock inga problem med detta, första hinder, så bör man istället brottas med nästkommande dilemma: Tidningens ställning i modevärlden, och vad det innebär egentligen.

Mode är i grund och botten en väldigt bra grej, en stilmarkör som skiljer gräddan från mjölken. I allmänhet ger sig modet uttryck i kläder, som allt som oftast ritas av mer eller mindre psykiskt labila entusiaster med olika former av statliga bidrag - beroende på till vilken nivå i modehierarkin de avancerat - och tillverkas i främmande länder av barn i alla åldrar. Det finns olika kanter i modevärlden, enkelt uttryckt en smal och en bred sådan. På den bredare kanten agerar de större, så kallade modehusen, som inte bara upplysta känner till. På den smala sidan huserar mindre aktörer i stil med Ann-Sofie Back, Carin Wester eller Christian Wilhelmsson.

Sedan finns det olika former inom modeskapande. Det finns det klassiska “tidlösa” som mest handlar om balklänningar, tygsvall och högklackade lackskor i en aldrig utdöende prinsessadröm, och en yngre, hippare och mer t-shirt-orienterad variant med kaxiga färger, svår typografi och technobas på catwalken.

S Magazine verkar sälla sig till den senare varianten, till exempel så är den hustidning i American Apparel-butikerna – hippt – och visar modebilder utan kläder på – svårt.

Då den också är tjock, tung och har glansigt omslag kan man förlita sig på att det handlar om en dyr tillverkning, även om den är till hälften fylld med kondensdrypande annonser. Troligtvis innebär detta att det är ett par så kallade eldsjälar som ligger bakom; Kraftigt läpstift, rak lugg, mörkt fodral med intressant skärning och cigarettmunstycke för att det ser rätt ut. Alternativt stora glasögon med tjocka, färgglada ramar, byxorna upprullade till strumpmynningen och en liten rund mössa lite nonchalant snett på huvudet. Det är alltså kreddigt så det ryker om det: Att ställa upp i tidningen är alltså en klar fördel om man till exempel skulle vilja slentriannamndroppa något nästa gång en ytlig bekant med stolthet i rösten berättar att de känner någon som jobbar på Vice.

Men, allt detta åt sidan. För att reda ut huruvida en tidning av det här slaget är konst, eller porr, måste vi först bana ut vad konst och porr egentligen innebär.

Konst är i grund och botten ett sätt för självutnämnda konstnärer att uttrycka sig. Vem som helst kan kalla sig för konstnär, och vad denne anser som sitt uttryck bör således också vara konst. Men eftersom man måste sätta någonslags begränsning runt konsten får vi nog ta och gå efter gängse uppfattning. Och en snabb överblick av samtidskonsten, dåtidskonsten och en gissning om vad framtidskonsten kommer innehålla, ger oss ett tydligt tecken på vad du behöver göra för att lyfta exempelvis en bild på ett papper från en så kallad illustration, till konst. Det handlar i mångt om mycket huruvida du får ligga eller inte. Ponera att du har ritat en häst - det är en illustration. Men, ponera att du ritat en häst med en penis - det är konst. Ponera att du ritat penisen i pannan på hästen, likt ett enhörningshorn - då är det stor konst.

Konst, enkelt uttryckt, är alltså ett allmänuttryck utsmyckat med sexuell frustration.

Porr då? Det är just här det blir komplicerat eftersom det i grund och botten handlar om samma uttryck och känslor, med en stor skillnad. Ponera nu att du får ligga, men du har ändå ritat den där hästen med en penis i pannan. Detta innebär ju naturligtvis inte att du ger uttryck för någonslags sexuell frustration utan snarare tvärtom - du är så överkåt att du inte kan låta bli att göra hästen lite upphetsad.

Du är lite sjuk i huvudet helt enkelt, men det är ok. Det är 2008.

Så, anonymous, svaret på din fråga om huruvida S Magazine är konst eller porr, blir ett gammalt visdomsord jag tror att Joakim Pirinen myntade, och en motfråga:

Det är inte konst om man kan onanera till det.

Kan du det?

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/article1594967.ab

På Piraten, ett natthak i Karlskrona, såg jag en gång tre personer i Permobil på dansgolvet. De var inte våldtäktsmän.

Tack Amir för heads up.