Idag är det nördarnas revansch i Stockholm. Ett gäng finniga it-tekniker med studentspexkomplex har genom facebook styrt upp en slags dumskallarnas sammansvärjning; från eftermiddagen någonting kommer nördar från söder och muppar från norr sammanstråla för att, som en annan R Kelly, kasta vatten på varandra. Fast vanligt vatten.

För att göra en tydlig uppdelning klär sig söderborna i passande kommunistrött och norrborna i nånslags vasastansk babyblå som går ihop med tvillingbarnvagnar för ensambarn.

Det är en sorgsen syn; den bubblande stolthet som märks hos anordnarna, den naivt blåögda fascination som verkar ha drabbat landets journalistkår och deras intervjuoffer. Med blida ögon rapporterar man om det ‘lustiga’ upptåget och de så kallade ‘arrangörerna’ (kan man bli vad som helst bara genom att starta en Facebook-grupp nu för tiden? Anit-våldsmessias, strateg, arrangör?) lovar att söka tillstånd hos polisen först.

Allt är ju bara en enda stor KTH-nollning, de som inte vågade leka vattenkrig som barn har nu vuxit upp till tjugoåriga missfoster och måste få spruta av sig lite. Med militärlingo och bristfällig politisk insikt uppmanas det att samlas som bröder och systrar för att möta motstående sida (som alltså inte är ens systrar och bröder). Som tur är nekade polisen naturligtvis evenemanget utrymme i innerstaden (duh!), nu får de skoja på Gärdet istället.

Om man nu skulle vara lite psykiskt instabil, på det där charmiga GTA-sättet, är idag det perfekta tillfället att ta sig en lastbil, vansinnesköra över gärdet och på det sättet tillintetgöra hela Piratpartiet och planka.nu i en och samma smäll. Skeet skeet mutherfuckers.

Första kvällen jag var i Karlstad förra helgen var jag nykter. Nykter i det här fallet betyder att jag enbart druckit en öl på kvällen och tre glas skumpa tidigare på dagen till fredagslunchen.

Jag promenerade ganska mycket genom city. (”City” är väl ett sånt där fult ord som bara lantisar använder, men jag är ju mitt ibland dem så vad göra.) Det var fullt av fulla människor där. Jag menar alltså riktigt fulla – fullare än vad jag brukar vara. Nu finns det väl massor av saker att säga om varför man ser fler fulla människor i Karlstad än vad man ser i Stockholm; Bulten blev upprörd över det här inlägget och trodde att jag ville göra någon slags kulturellt statement, och påpekade (då för en knapp vecka sedan när jag faktiskt skrev det här) att i Karlstad kommer man inte in på klubben när man är liten så man hänger utanför, man festar länge hemma innan man ens går ut, det finns ett kösystem som inte existerar här, klubbarna är centrerade till vissa områden, och att i Stockholm får man stanna på klubben hur full man än är (där har han förvisso fel och är själv ett levande bevis på att man rätt ofta blir utkastad om man är en smula för berusad). Jag håller i övrigt med och jag ville inte beklaga mig över den supande värmländska folksjälen utan bara bara berätta en liten historia.

De fulla ungdomarna ramlade åt alla håll och kanter på allmän plats, och i en port till ett Systembolag halvlåg en kille som förmodligen inte ens var arton fyllda med kallingarna och 501:orna vid knäna och linnet uppe vid bröstet, en kisspöl någonstans under sig och inga skor på.

Han påminde mig om en fruktansvärt smaklös Guns ‘N Roses-tröja som min mellanstadieklasskamrat Walter haft på sig ibland, med en tjej med neddragna trosor som satt däckad mellan några soptunnor.

– Är du okej? frågade jag killen.
– Vill du att vi ringer någon?

Att han överhuvudtaget kunde svara var en överraskning.

– Schadå, slöddrade han med ögonen fortfarande halvslutna. Min kompisch är preschisch runt hörnet.
– Är du säker? Är du okej?
– Schadå, det är bra.

Jag funderade ett ögonblick på att ge honom min kofta så han hade något att skyla skötet med i sommarnatten. Sedan tänkte jag på hur nöjd jag var med min nya kofta, svalde samarit-andan och promenerade vidare.

Men jag kan inte sluta undra hur det gick för honom den kvällen. Hade han en kompis? Kom han hem? Vaknade han vid sextiden av morgonfåglarnas kvitter? Hur kall var systembolagstrappen mot pungen då?

Jag skulle lagt över honom koftan.

Den var ju ändå bara Lyle & Scott.

Grejen är att såna här bildpostningar är skittråkiga, det vet jag, men vad ska man göra? Skicka skiten till den där jävla roliga-lappar-bloggen? Fuck that shit.

Lil Wayne har 26 miljoner sökträffar på Google, vilket är lite drygt hälften av vad Hitler har men ett par millar fler än Gandhi. Till skillnad från både Hitler och Gandhi har han dock precis släppt ett studioalbum som sålde just över miljonen redan första veckan.

“One million sold / first day I went gold / how do I celebrate? / work on the Carter 4!” rappar han som öppningsrader i en uppdaterad version av A Millie, med nyinspelade verser, som sedan släpptes ut på nätet strax efter att försäljningssiffrorna offentliggjordes. Som det redan har konstaterats på många av de 26 miljoner googleträffarna har Weezy internet – eller snarare sin förmåga att nyttja internet – att tacka för mycket av sin framgång på senare år. Men internet är ju som alla vet inte bara ett himmelrike fyllt till bredden av villiga oskulder, utan också en kloak av åsiktshaverier. Ett pundhuvudens Mecka, om man vill.

Av olika skäl dröjde det tre år innan Tha Carter III äntligen släpptes. Många var det som tvekade på huruvida den över huvud taget skulle dyka upp – Wayne har bland annat dokumenterade problem med droger av olika slag (främst kanske samma hostmedicin som fick den gode Pimp C att trilla av pinn i vintras).

Lil Wayne har i olika omgångar framstått som mer eller mindre sinnessjuk (vilket väl ofta brukar resultera i genial musik). Det är inte så konstigt, om man betänker att han blev indragen i artistlivet någonstans runt ‘95, då tretton år gammal. Med andra ord är Weezy en numera uppvuxen barnstjärna, och före detta barnstjärnors mentala hälsa brukar väl sällan vara den allra stabilaste. Dessutom har han varit konstant verksam, alltid befunnit sig i rampljuset. Sådan uppmärksamhet brukar väl, förutom en massa hatare på internet, resultera i vandrande bisarrheter såsom Michael Jackson eller Britney Spears, ungefär? Just nu kan man gissa att Weezy befinner sig någonstans på linjen mellan Michaels Thriller och Bad. Det har börjat spåra, men det är en bit räls kvar ner innan det blir totalkaos.
Dessutom såg otillförlitliga weedcarriers i Weezys entourage till att skivan läckte ut till diverse mixtapedjs i olika omgångar vilket resulterade i att det behövdes spelas in nya låtar och annat jobbigt.

In alles blev den ungefär ett och ett halvt år försenad, men så tillslut dök den alltså upp hos din lokale torrenthökare och internet fylldes snabbt av uttalanden och recensioner och andra former av förutfattade meningar.

En annan rappare, Wale, hade under tiden snabbt blivit en bloggarfavorit. Han besatt definitivt alla kriterier för det; färgglada kläder, halvsmala jeans, halvsmarta rim och en gimmick som folk ännu inte tröttnat på (go-go). Dessutom hade han den bloggmässigt goda smaken att vara en av de första att rappa över Justices hit D.A.N.C.E.

Ungefär samtidigt som Tha Carter III dök upp på internet släppte Wale ett mixtape med Sienfeld-tema: The Mixtape About Nothing. Således började folk dra paralleller mellan de två släppen. Snart stod bloggvärldens dom klar:

The Mixtape About Nothing > Tha Carter III.

Nu tänkte jag förklara varför det är fel.

En vanlig kommentar kring det hela är något i stil med “…Tha Carter III är ett studioalbum, och The Mixtape About Nothing är bara ett mixtape! Fatta vad Wale skulle kunna göra om han hade hela maskineriet kring ett studioalbum till sitt förfogande!”. Bitch, please. Det är på mixtapes som artisterna har full frihet att jobba med just vad de vill, medan all skivbolagspolitik kring studioalbum sätter ramar, regler och käppar i hjul.

Men skit samma, det var inte därför du ringde. The Mixtape About Nothing (hädanefter TMAN) och Tha Carter III (hädanefter TC3) borde egentligen inte jämföras alls med varandra, för att det är två helt olika typer av musikupplevelser. Men om man nu ändå ska göra det, så borde man se till vad som kommer lämna spår.

TMAN är ett uppfriskande avstick från den rådande stiltjen i hiphop genom att vara välpaketerad, smart och genomarbetad. Wale är en bra lyricist som utger sig för att vara en bra lyricist. Han förklarar redan i introt vad man kommer att få, och sedan serveras man. Det är bergochdalbanan på Gröna Lund - eftersom du har åkt den tusen gånger vet du hur varje sväng känns, men det är fortfarande hur kul som helst att åka den. TC3 är också ett uppfriskande avstick från gängsehiphopen, men genom att vara smutsig, galen och oväntad. Weezy är också en utmärkt lyricist, men han utger sig för att vara en marsian istället. TC3 är som bergochdalbanan på månen, du har ingen aning om hur den kommer vara men är lite orolig över att du kommer tappa gravitationen och flyga ut i rymden för att aldrig komma åter. Men det är ju skitsamma om det är ditt livs åktur!

Men låtarna på The Mixtape About Nothing har jag glömt bort om ett halvår. Jag har nästan glömt dem redan. Tha Carter III däremot, kommer jag återkomma till. Lollipop är årets låt, A Millie har årets beat, Mr Carter är ren kärlek, Dr Carter är ett fantastisk associationslek, Tie My Hands är vacker och lite skrämmande, Let The Beat Build är en ren uppvisning… Nästan varenda låt är stark nog att stå på egna ben.

Det jag kommer komma ihåg från Wales tape är att Julia Louis-Dreyfus ringer in i slutet av spår 8 och säger

“I’m here on this mixtape to tell you that he’s awsome, and don’t you think that makes me the coolest person ever? And don’t you think my kids are gonna think that I’m so cool that I’m on this mixtape? Motherfuckaaa… Wurrupp?”

Det är förvisso väldigt roligt, men jag tvivlar på att det var det Wale hoppades på skulle etsa sig fast, av alla hans ordlekar och reflektioner och viktiga frågor.

I Simon Gärdenfors program på fantasikanalen ZTV, “ZTV Presenterar: Simon Gärdenfors pratar med sina kompisar som om han låg ner i en soffa och åt gröt samtidigt”, så lyckas det mot förmodan ibland uppstå rätt intressanta saker. Nästan alla handlar om hur folk ser ut, egentligen.

I ett avsnitt om serier, till exempel, sitter de två serietecknargästerna i studion och ser ut som de gillar att typ lajva med sina 8 år yngre vänner och just teckna serier.

I ett annat avsnitt är de inbjudna gästerna en trollkarl av något slag, och Frej, han från Slagsmålsklubben. Trollkarlen har pliktskyldigt lustigt skägg och mystisk uppsyn. Frej från Slagsmålsklubben ser ut ungefär som om han är ditbjuden i egenskap av att personifiera kvällens ämne; en skämtartikel.

I det senaste programmet, som gick i måndags, var ämnet skräplitteratur. Inbjudna var en kvinna som jobbade som redaktionschef på Harlequin, som är ett bokförlag för tantsnusk, och bloggaren Beta, som jag tar för givet att alla som läser här redan läser. Kvinnan såg ut exakt som en kvinna i medelåldern som jobbar som redaktionschef gör. Bloggaren Beta, han såg exakt ut som man förväntat sig. En rätt välskapt göteborgare.

Joseph Antonio Cartagena, eller Fat Joe, eller Joey Crack, eller Coca som han också kallas (för det mesta av sig själv) kommer i sin senaste video ut som den andra klubbsälen i Kexchoklads sponsorställ. Tidigare har ju Anja Pärson varit det största afischnamnet, men hon har nu mött sin överman.

Vanligtvis går vi omkring i vårat gemensamma alldagligt västerländska töcken och upplever en världsbild ungefär som denna:

Men ibland så dyker det faktiskt upp olika uttryck för svängningar som lyckas ta sig igenom det vanliga bruset av bantningschocker och lägenhetsvisningar. Just nu pågår det en så kallad debatt om huruvida Sverige (som land) skall bojkotta de Olympiska Spelen i Kina (som händelse).

Folk är så upprörda, så upprörda, över att Kina skall få tillåtas vara värd för detta internationella sportsevenemang. Det finns tydligen gränser för var man vill se steroidpumpade försöksdjur till atleter springa sig matta runt runt i cirkel – och Kineserna har hamnat på fel sida av den dragningen.

Det kan ju knappast bero på att de fortfarande praktiserar dödsstraffet, för i så fall skulle ju även OS i Atlanta mötts av göteborgsstenar och dylika protester, amerikanskt och allt som det är. Det kan ju inte heller bero på att de bara har ett parti – i alla fall inte från svensk sida eftersom vi bara har socialdemokrater här (även om de låtsas som om det faktiskt är en massa olika partier vi röstar på). Det kan för bövelen inte vara någonslags moralisk dilemma om arbetssituationer på landets fabriker – vi behöver ju denim att klämma ner våra Cheap Monday-rövar i. Nej, fascinerande nog är det den så kallade Tibetfrågan som är det absolut största hindret för att denna idrottsliga högtid skall få äga rum på orten.

Tibetfrågan, undrar nu obildade läsare, vad är det för någe?

Jo, Tibet är ett historiskt område i sydvästra Kina. Där tror man på reinkarnation och att ett folk skall ledas av en Dalai Lama, som är en reinkarnerad variant av en upplyst buddhistmunk från för jättelänge sedan. Den första Dalai Lama hittades nångång på trettonhundratalet, och sedan dess har det rullat på. Den senaste och nu aktiva Dalai Lama snubblade man på 1935, då två bast gammal. Sedan 15 års ålder har han styrt och ställt över tibetanerna.
Man skulle kanske tycka att det verkar lite riskabelt att utse framtida regeringschefer lite på random när de är två år gamla, framförallt eftersom det dessutom är en titel for life. Men eftersom mer eller mindre alla i Tibet är munkar (hur de får fram fler tibetaner när alla är kåpklädda män i celibat övergår mitt förstånd) tar man väl för givet att de också är mesproppar och alltså inte kommer göra några värre försök till revolutioner, kupper eller annat maktfullkomligt.

Nu ville hur som helst denne Dalai Lama inte sitta helt stilla och ta det lugnt. I någonslags tjugofemårskris försöker han göra Tibet självständigt. Detta misslyckas dock, möjligtvis på grund av att det bor en miljard människor i Kina vilket gör de flesta uppror och attacker underbemannade. Sedan 1959 styr Dalai Lama sitt folk av munkar i exil.

Vad gör han då av sin tid, undrar ni? Dalai Lama är ju inte den som är tappad bakom en vagn direkt – han snappar såklart upp de stressade västerländska människornas fascination vid den mytiska orienten, och semireligionen Buddhism i synnerhet. Den passar ju nämligen det halvsekulära samhället som hand i handske – det är nästan mer rumsrent att säga att man tror på Buddhismen än att säga “Nja, jag tror inte på Gud… Men jag tror på nånting!” – och Dalai Lama börjar därför resa omkring som en annan Babben Larsson och föreläsa om det viktiga att tycka om sig själv, äta nyttigt och världsfred.

Ganska snabbt så får han en hel drös namnkunniga groupies. Alla från Red Hot Chili Peppers till Björk till Beastie Boys vill ligga med honom, och hans budskap om ett fritt Tibet lovsjungs i stödkonsert efter stödkonsert.

Nu vill jag på inget sätt välja sida i den här debatten, men ärligt talat – om man ska hålla på att kasta stenar på stackars fackelbärare, borde man inte åtminstone ha lite bättre stöd under fötterna än en 75-årig kille klädd i gardin med Richard Gere som förste förespråkare och som predikar fred och vänlighet men ändå inte kan få ett gäng tibetanska munkar att låta bli att slåss?

Som den äkta världsomseglare jag föreställer mig att jag är, har jag gjort grundliga förberedelser inför stundande äventyr. Jag har omsorgsfullt packat en tygpåse med nödvändigheter i stil med tandborste, strumpor och gatstenar. Mentalt har jag rustat mig genom att noggrant se igenom samtliga avsnitt av Albert & Herbert, lyssnat på senaste TTA-släppet och försökt lista ut vad man gör om man “ställer sig som en SAAB”. Hästpojken har jag dock inte närmat mig, det verkar alldeles för efterblivet. Håkan känns mer som en kungsholmspappa än en go gubbe, trots att han flyttat tillbaka till hemstaden. Jag har sovit med ett knippe färska räkor som huvudkudde i tre veckor.

Min diet de senaste veckorna har bestått av uteslutande saker som fångats upp ur havet. Jag har kallat måltiderna för “Fesk”.

Jag har försökt att odla en frodig mustasch, men med blekt resultatet. Det ser mest ut som om jag nyst ett kryddmått svartpeppar över läppen. Jag kompenserar med knytnävsstora baksnusar och att aldrig tvätta händerna.

Förra vändan till Sveriges framsida resulterade aldrig i något större Göteborgskalas. Det var förvisso trevligt, men en halvkul technoklubb i nånslags större roddbåt i kanalen var inte riktigt målsättningen. Hur som helst, den här gången skall det bli bättre, tänkte jag. Jag anländer ikväll, och tänkte helt enkelt beta av alla klubbar som Beta har dissat. Pang. Fick till och med in en “ordvits” i inlägget. Jag är redo.