Sist det debatterades om kultur, alltså den sortens kultur som oftast kostar en liten slant, som troligtvis kräver åtminstone en gymnasieutbildning som inte var direkt yrkesorienterad och som få människor egentligen förstår att de inte förstår, var jag lite sent ute (även om jag har för mig att jag nämnde det hastigt).Då handlade det mest om finkultur versus fulkultur, även om folk gjorde sitt bästa för att undvika det senare ordet.

ODD at Large, det lilla hipstermagasinet för inbördes beundran, lanserade med dunder och brak ordet skarpkultur. Vad det egentigen betydde lyckades väl aldrig riktigt sprida sig, trots ett högtravande manifest och flertalet referenser till begreppet i tidningen. Eftersom det knappt är någon annan än redaktionsmedlemmarna som egentligen läser tidningen är det kanske inte så konstigt heller, men för att summera begreppet kan man väl säga något i stil med:

“Vi känner att vi också vill klassas som intellektuella, trots att vi gillar Mcdonalds, oversize-mode och The Fanny Pack. Och eftersom vi läst Dostojevskij, vilket man kanske kan klassa som fint, så låtsas vi att vår skräpkultur blir mer accepterad om vi döper om den.”

Rädslan för att man, trots 120 universitetspoäng i olika former av onödigt vetande, fortfarande inte förstått vad som får Horace Engdahl att komma för tidigt, måste vara fruktansvärd. (Att Horace ständigt får symbolisera den svårare och kanske mer sofistikerade sidan av kulturen, i egenskap av att offentliggöra finkulturens motsvarighet till Vattenfestivalen varje år - Nobelpriset i litteratur - säger väl ganska mycket…) Att annars gå till såna extremer för att skärma sig från att man faktiskt tycker om någonting som andra, typ bönder och ensamstående mammor, kan förstå, verkar ju aningen drastiskt.

Men debatten som pågår just nu, i fågel-, fisk- och mittemellankulturens Sverige, är den om Maja Lundgrens Myggor och Tigrar. Tydligen har Maja namngivit tidigare chefer, kulturpersonligheter och annat löst folk i inte särskilt smickrande ordalag. Något sådant är naturligtvis bara att applådera, dels för att det är en skön pryl att rucka folks trygghetsuppfattningar, men mest för den omdelbara PR-effekten av det hela. Jag menar, jag har inte läst ett ord men ändå skrivit ett hundratal hittills om spektaklet, bara en sån sak!

Björn Ranelid pekas ut som en person som diskuterar urinvanor, och blir bevisligen så förbannad att han drar ner den v-ringade t-shirten ända ner till naveln. Samtalet i fråga har enligt Expressen handlat om flickor som inte vågar gå på snuskiga skoltoaletter. Detta var ju naturligtvis ett manschauvinistiskt övergrepp (för att män inte får diskutera skolflickor? Jag var inte där, jag vet inte, men jag litar på Maja).

Det finns två saker med den här debatten som inte går ihop.

Dels den öppenbara: diskussionen handlar inte om kultur utan om jämställdhet, även om den som vanligt hamnar i män-är-djur-träsket, och på då sätt förlorar all möjlighet att fånga upp för begreppet tidigare icke frälsta.

Men också den mindre tydliga, och det är försöken till att förklä det hela till nånting som handlar om Kultur. Männen (och kanske ett par kvinnor?) som är bovarna i historien målas ut som Kulturmaffian. Till viss del handlar boken också om camorran (italiensk maffiaförgrening) i Neapel. Att en sån smal och liten grupp människor tillåts hålla ankdamm i såpass stort utrymme är rätt underligt. Framförallt eftersom de allra flesta människor egentligen skiter totalt i om Håkan Jaensson tog nån på personalfesten på tuttarna - man känner ju inte (knappt ens till) killen i fråga. Men det finns någonting enormt kittlande i att kunna relatera till den här lilla lilla gruppen.

För någonstans har vi alla skrivit under att deras defintion av kultur är den som stämmer, även om kultur egentligen betyder “odling” och Kulturmaffian inte styr någonting över huvud taget som egentligen intresserar. Det gör däremot den riktiga maffian, det är därför man betalar 150 kronor för inträde när man går ut och rullar hatt, och det är därför ett ställe som Grabbarnas fortfarande kan stå kvar.

Kolla internet!

Ovan ser vi en “schematisk bild” av internet. Hur man skall tolka den är, i alla fall för undertecknad, inte helt självklart, men man skulle kunna anta att alla prickar som ser ut som utsmetade insekter och intorkade spyor är bloggar. Bloggar och bloggare är i allmänhet ett jävla gissel, och jag är säker på att min egen är ungefär lika vidrig som alla andra. Men du läser den ju tydligen, så vadå?

När bloggandet slog igenom (gissar jag) såg många det som en chans att äntligen få författa de där politiska alstren som skulle revolutionera världen, skriva skivrecensionen som slutligen sa verkligen allt om The Smiths The Queen is Dead eller helt enkelt fortsätta sprida sina maniska småtexter, bara via ett enklare publiceringsverktyg. Det ser i alla fall aningen annorlunda ut idag.

Musikbloggarna har blivit leverantörer av mp3:or istället och konkurrerat ut DC++ som förstahandskälla till ny musik. Nu behöver man inte leta efter musiken specifikt, det räcker med att man är duktig på att leta bloggar så har nån annan redan gjort jobbet åt en. Sen kan man kolla upp artisten på Wikipedia och skryta med sin kunskap på Trädgården sen.

De politiska bloggarna finns ju fortfarande kvar i klasar, det finns konservativa, liberala, socialistiska, feministiska och whatnot. Naturligtvis är merparten av alla dessa bloggar skötta av idioter, och det material som publiceras håller samma klass.

Den genre som växer störst (enligt min egen empiriska undersökning) är de bittra satirbloggarna. Det finns en handfull (om ens det) bra sådana, som är välskrivna, on point och originella. Sedan finns det en hel drös efterapare, som är halvtråkiga, inskränkta och medelmåttiga. Bara för att du kan stava och använda flerstaviga ord betyder det inte att du kan skriva (även om det verkar vara en allmän uppfattning i kommentarsfälten).

Alex Schulman skriver någonslags variant av satirbloggen. Den heter “Att vara Alex Schulman”. Han skriver små vardagsbetraktelser. Och ibland om kändisar. Han använder sig av ganska korta meningar, och ibland könsord. Ibland poängterar han saker. Förstärker den förra meningen. Så den förtydligas. Han träffar ofta kändisar också, som han skriver om. Vissa tycker han om och andra tycker han mindre om. Men han är lite elak mot allihopa.

Ibland är det svårt att veta om Alex är allvarlig, tycker man. Det är han. Aldrig.

En rätt vidrig grej med internet är alla bloggare som vill skriva som Alex Schulman. För om man skriver som Alex Schulman kanske folk tror att man är lika lyckad som Alex Schulman. Att man är ett välbetalt Aftonbladetmongo. Att man har massvis med läsare. Att man får en massa kommentarer. Att man fattar ironi. Men det gör man ju. Aldrig.

En annan tröttsam sak. Är folk som skriver. Ännu kortare. Meningar. För att det skall verka mer. Känslor. De är ledsna. Svåra. Blivit dumpad. Av pojkvännen. Flickvännen. Katten. Många punkter. Då låter det som om jag kan skriva. Det blir poesi. Man är författare. Man skapar. Känslor. Som sagt. Man pratar om sig själv. Kort. Fast alldeles för jävla långt.

Men den typen av bloggar är ju fortfarande läsbara, rent fysiskt. lite jobbigare att läsa en text som bara håller på och håller på och håller på liksom i all evighet om någon sjukt ointressant vardagshändelse som liksom händer vem fan som helst men nu så hände den ju dig också och då måste du ju skriva om det om det nu är så att du druckit te och bränt dig på tungan eller kanske fått en jobbig läxa i skolan eller om din chef är dum snäll eller full eller kåt eller om du vill äta glass i solen å vad det skulle vara skönt liksom nuuuuu men du måste ju faktiskt jobba på vad det nu är för skitjobb du nu har eller om du ännu värre faktiskt jobbar som journalist men tror att man liksom kan uttrycka sig hur fan som helst i en blogg och det är ingen poäng att använda interpunktion och sånt som du annars är rätt ordentlig med i dina texter men här i bloggen kan du bara prata som om du talade in ett meddelande på någons telefonsvarare på fyllan SKOJA!!!! ibland har du ju utropstecken gärna många i följd ok och dessutom har du ju koll liksom du var och såg kocky och low cash och de bara superrockade så jävla grymma men alltså din nya jacka är ju fet också OK DÃ… HeJ!!!!!!

Vi skiter i fota-sig-själv-bloggarna va?

En gång för länge sedan, innan bloggandet var uppfunnet och internet fortfarande bara var porr och recept på hemmagjorda bomber, gjorde jag en trestegsguide till att göra din egen Per Gessle-låt. Det var rätt enkelt, det enda man behövde var ett par “Hej hej!”, nånting om en sten eller något liknande naturrelaterat, samt nånting med sommar-, gyllene- eller någon annan form av tider. Det var kanske inte särskilt nyanserat, men jag tyckte det var kul då.

Jag har aldrig förstått Gessles storhet. Gyllene Tider har alltid låtit som dåligt sex i mina öron, Roxette var bara tramsigt och hans egna alster står och vinglar nånstans mellan kräkreflexer och hatbrott. Ändock tillåts han få fortsätta ge ut skivor, han säljer bättre än Jambas ringsignaler och fans köar efter konsertbiljetterna som om de vore japaner på väg in i tunnelbanan för en nervgasdusch.

Ett tag hävdade jag att Gessles musik var den musik djävulen skulle ge ut om han hade skivkontrakt. En förhastad slutsats såklart, och absolut att ge honom för stor musikalisk credd. Per Gessle är en gubbe vars låtskrivande ytligt handlar om något otroligt oväsentligt, samtidigt som det är proppfyllt med illa dolda referenser till att han vill knulla sin fru. Medelålders människors sexliv är en tankebild obehaglig nog i sig själv, att någon av de två gamlingarna samtidigt skulle råka vara Per Gessle är nog det mest skrämmande jag kan föreställa mig.

Nu har jag inte hört hans senaste alster. Men jag har inte kunnat undvika att lägga märke till de pressbilder som tagits inför releasen. Lägg märke till näsan!

Gammal bild / Ny bild

Senaste skivan heter tydligen “En Händig Man” - och av detta kan man väl egentligen bara dra en slutsats. Frugan har tröttnat på hans sladdriga ansikte och Per vägras sexuellt umgänge, detta leder till att han skriver en skiva om hur han för klara sig på egen hand och döper den till en kass ordvits, sen plastikopererar han sig och frun tar tillbaka honom lagom till sommarturnén.

“Södra Sverige? Det ligger neråt va?”

Kille ~20: Alltså, jag har en polare som bor nere i Småland, det är värsta kaoset där nere nu! Hela hans källare är helt översvämmad!

Tjej ~20: Jaha…

Kille ~20: Ja, alltså, regnet har ju varit där nere innan. Min morsa bor där också.

Tjej ~20: Jaha, så du är från Skåne!

Alltså herregud vad roligt liksom hon fattar ju inte vad Småland är för nåt utan tror att det är nån slags stad eller nåt i Skåne. Alltså, ärligt, hon kanske inte ens vet att Skåne är en del av Sverige, utan tror typ att det är Danmark eller nåt! *Dör* Haha, jag tycker det är så roligt att höra folk göra bort sig såhär va för då kan jag tro att jag är lite smart och allmänutbildad och aldrig själv säger nånting omedvetet dumt eller så liksom så jävla kul alltså med pantade människor. Jag vet ju mycket bättre. Tjuvlyssnat är världens största blogg och bara jättebäst *älskar*. Åsså roliga rubriker också, alltså de är typ fett smarta och gör paralleller till typ böcker och sånt, eller så är de bara roliga liksom.

Ta ordet “Karriär” i munnen. Det har nog legat där i skafferiet sedan 1988, vakuumförpackat och tokkonserverat, men i ren förvåning över att det präntade bäst-före-datumet ännu låg flera år framåt i tiden var du ändå tvungen att smaka på det. Och det smakade ju unket, det gör väl allt som är såpass artificiellt att det aldrig förfaller, i stil med Konsums drömtårtor eller multivitaminjuice.

För ett par veckor sedan fick jag av oklar anledning e-post från IDG, som uppmuntrade mig till att deltaga i något slags seminarium vilket i slutändan skulle komma att resultera i en enorm upplyftning för min it-karriär (som jag inte hade en aning om att jag hade). Det utlovas spännande möten och föreläsningar med namn jag är glad att jag aldrig hört talas om, schemalagda 50 minuters förtäring av oklar sort, lättsam underhållning och avslutningsvis exakt en timme och 20 minuter mingel. Hade jag haft en önskan att totalförstöra en heldag kanske det hade varit något, men det är sällan jag har det.

Så varför läser jag brevet, och än värre, skriver om det här, säkert två veckor senare? Jo, detta karriärsuppmuntrande emailutskick illustreras nämligen av ingen mindre än Peter Wahlbeck! Att arrangera en “karriärsdag” och tro att det är en god idé att använda en av Sveriges mest misslyckade stand-up-karriärer som affischpojke är ett ganska underligt grepp. Förvisso råkar det vara Peter som skall stå för den tidigare nämnda underhållningen, men bara det att han är tvungen att ta sådana skitjobb talar ju för sig självt.

Något är fascinerande med Peter Wahlbeck, men är svårt att sätta fingret på. Han är ju inte särskilt rolig, särskilt smart eller särskilt insiktsfull, men däremot verkar hans uppfattning om sig själv baseras på just de tre egenskaperna - vilket ju egentligen är helt hysteriskt kul. En snabb titt på hans hemsida informerar mig om att han är miljöpartist (och det borde du också vara, tycker han!), stand-up är en intelligent underhållningsform (och de som inte håller med har nog bara inte förstått det riktigt än) och - aningen överraskande - han verkar vara någon slags sektmedlem!

Halva hemsidan ungefär handlar om en dansk flummare vid namn Martinus, och vi kan väl låta Peters egna ord illustrera vilken typ av religion det handlar om:

“…Martinus försöker förena naturvetenskap och andligt tänkande. Hans andliga analyser är egentligen så före sin tid att vi på jorden inte riktigt kan ta det till oss.“

Håller analysen inte logiskt? Jodå, den är bara före sin tid! Vilken tur att Peter Wahlbeck finns med oss och lyckas inse detta. Martinus anhängare kallar hans verk för Tredje Testamentet och menar liksom Peter att det bara är en tidsfråga innan folk inser att problemet med religionen här i världen är att det är en bok för lite, inte tolv för många. Dock verkar det vara något ordentligt trippigt som fick Martinus att som ung mejeri-arbetare börja sitt “missionerande”:

” /../ Åter inträdde en paus då jag liksom befann mig i mörker. Men så visade sig den lysande gestalten ånyo. Jag såg rätt in i en gestalt av eld. Ett kristusväsen av bländande solsken rörde sig nu emot mig med armarna lyftade som till omfamning. Jag var fullständigt lamslagen. Utan att kunna utföra den minsta lilla rörelse stirrade jag rakt in i det strålande väsendets bältregion som nu var alldeles framför mig och i jämnhöjd med mina ögon. Men gestalten fortsatte sin rörelse framåt, och i nästa ögonblick gick den rakt in i mitt eget kött och blod. En underbar, upphöjd känsla överväldigade mig. Förlamningen var över. Det gudomliga ljuset, som sålunda tagit sin boning i mig, gav mig förmåga att se ut över världen.
Och se! Kontinenter och hav, länder och städer, berg och dalar låg badande i ljuset från mitt eget inre. I det vita ljuset blev jorden förvandlad till “Guds rike”…”

Paketera det där lite snyggt och sälj det utanför gymnasieskolorna i Göteborg.

Det finns mycket att angripa i resonemanget hos Martinianerna (och hos Peter), men det skulle bara vara att gripa efter billiga poänger. Dessutom är jag säker på att de försöker sprida sin lära i största välmening. Likaså jag är säker på att Martinus själv skrev sin lära (som mest verkar gå ut på att det kommer bli fred till slut, för att alla är en blomma, eller nåt sånt) i alldeles odelad vänlighet. Det är lite problemet med de flesta religiösa människor, de skjuter inte alls i luften med AK4:or utan går omkring och tittar leende på folk med tomma ögon och undrar om de vill bli frälsta.

Jag har blivit frälst en gång. Det var någon gång i femtonårsåldern.

Som femtonårig stockholmare har man bara har två sätt att spendera sina kvällar: Antingen sitter du hemma och ruttnar på ditt äckliga lilla rum som liksom du själv befinner sig i det där obekväma stadiet mellan snorvalp och vuxenskapet - porrtidningarna gömmer sig säkert under sängen som din mamma ändå bäddat. Eller så hänger du ute någonstans i närheten av en tunnelbanestation och hoppas på att det ska hända någonting i alla fall i närheten av spännande. Eftersom det första alternativet troligtvis leder till att man skär sig i armarna till slut, valde jag allt som oftast det andra.

Efter att ha drivit runt kring Hötorget ett tag hittar vi tillslut en tillräckligt depraverad människa att bjuda ett par skitungar, med kvarsläpande målbrottsgrodor i halsen, på cigaretter. För säkerhets skull smiter vi in i en av de dåvarande gångarna mellan Sergelgatan och Sveavägen, tänder vår cigarett och passar runt den. Vi är unga, vi är häftiga, vi är enormt uttråkade.

En siluett dyker upp bakom oss. Siluetten rör sig mot oss, klädd i en alldeles för stor och före detta lila dunjacka, två eller tre kjolar ovanpå varandra och stickad mössa. Det är sommar, och vi förstår att det är något fel på henne. Det är en kärring. Troligtvis alkis.

Hon ler vänligt och väldigt brett. “Hejsan grabbar” säger hon och det saknas åtminstone en tand i hennes trasiga leende. “Jag har mött Jesus.”

“Nämen” säger jag, “hur hade han det?”

Hon ignorerar (eller, mer troligt, lägger inte märke till) mitt kaxiga tonårsflin och fortsätter:

“Jag är frälst. Vill ni bli frälsta?”

En av mina vänner skakar på huvudet, han får inte för sin mamma. Vi andra tittar på varandra, rycker på axlarna. “Lika bra att slå till när man har chansen!”

Vi får vår frälsning var för sig. Jag är sist i raden. Hon ställer sig till sist framför mig, tittar mig i ögonen och försöker kanske bryta ner mitt försvar mot hennes vänlighet. Jag tittar likgiltigt på henne.

“Tar du emot Jesus och erkänner all hans godhet?” frågar hon efter ett tag.

“Varför inte” säger jag.

Hon lägger handen på min axel, och ler sitt smutsiga men ofarliga leende igen. “Så. Nu är du frälst.”

Jag småler, tittar på henne och säger:

“Konstigt hurru, jag känner ingen jävla skillnad!”

Hon går därifrån. Bakifrån liknar hon mest en hög med sopor någon satt en mössa på och puttat nerför Sergelgatan ner mot plattan.

“Livet verkar ju i alla fall alldeles underbart som frälst!” ropar vi efter henne.

Jag ser fortfarande på uttalat religiösa på samma sätt som vi då såg på henne.

Problemet med att ha en något ofrivillig semester från internätets diverse blogghärar och krönikörer och självutnämnda experter är att när man så småningom återvänt genast sätter sig och nästan maniskt går igenom text efter text. Vilket alltid innebär att man tillslut läst igenom tusentals sammanställda små ord om hur tråkig skit som helst. Och de försvinnande få läsvärda alster försvinner lätt i mängden.

Jag vet inte riktigt hur det gick till (eller, det gör jag visst det, jag har google analyctics, men det känns skönt att låtsas vara ödmjukt oförstående), men på något sätt har Konst eller porr? fått en ganska så stadig ström läsare. Ett tag njöt jag såklart, men någon gång kommer man ju till insikt (inte sällan flera månader efter Donnie Donut redan skrivit det i klartext). Hur som helst ser jag ingen annan lösning. Nu är det slut på skojandet om Uffe Larsson, nu ska det bara bli riktigt torr, näsvis och supernördig wiggerblogg av det litterära skenbygget. En tanke som grott i mig sedan Annika Flynner-bloggen började grina om Kär i En Hipster och den helt ointressanta debatt som följde efter*.

En kille (eller tjej) med skor liknande de ovan lyssnar inte på hiphop. Säkerligen finns både Kanye West, Rick Ross och M.I.M.S. bland artisterna i iPoden, men när du oanmält rycker luren ur örat på skoägaren, där denne sitter nånstans på tunnelbanan mellan Midsommarkransen och Slussen, kommer du mötas av någonting i stil med Jens Lekman, eller i bästa fall typ Justice. Klart man får lyssna på det, men måste man samtidigt låtsas att man kan nåt om Lil’ Wayne bara för att man laddar ner låtar från Discobelle?

Sen har vi dreadskillarna. Dreadlocksen är världens största wiggerkomplex. Låt dig inte luras. Killen (de tjejer som har dreads lyssnar inte på hiphop, de är bara skeva i huvudet) med ovansagda sanitära massmord på huvudet, ryggsäck och de för stora men för slitna kläderna (ironiskt nog, med tanke på de politiska idealen, inköpta på militärens överskottslager) lyssnar inte på hiphop. Hälften av dem lyssnar på åtminstone 10 år gammal hiphop, och inget nyare än så, vilket i princip gör dem mer hårdrockare än något annat. Hårdrockare har visserligen skäl att lyssna på en utdöd musikstil, det nya som görs i dag är ju faktiskt dåligt på riktigt, så jag ska inte dra deras namn i smutsen. Jag tar tillbaka det. En fjärdedel av dem lyssnar på Kent eller annan ickemusik. Den sista fjärdedelen önskar så hårt att de skulle ha en historia av förtryck som skulle rättfärdiga ett evigt navelskådande, att de börjat lyssna på Reggae och uppskatta det.
Sen har vi de som ser ut som om de lyssnar på hiphop, sådär i allmänhet. Det lyssnar inte heller på hiphop, de lyssnar på The Voice.

Helt enkelt är det jävligt ont om folk som egentligen lyssnar på hiphop.

Så vad ska du göra då lilla vän? Hur ska du få reda på vilken artist du ska namedroppa nästa gång du går på hipstermöte? Fan vet, men tills dess kan jag berätta hur det ligger till med den där Willie Hutchsamplingen du gått och funderat över.

Jag ställde mig tveksam till International Players Anthem när den först kom, även om jag senare kapitulerade för den alldeles fantastiska videon. Varför drogs jag inte med i lovsångerna om låten? Dels eftersom den inleds med en vers av André 3000, som ju lovade att sluta rappa och bara göra vit makt-musik för inte alls så länge sedan (mer om det i en senare postning). Men det kan jag ändå stå ut med, det största problemet jag hade var… Att den inte var ny.

Folk gormade en aning om att den påminde en aning om såsproppen Jaheims Hutch-tolkning “The Chosen One”, men vafan. Det borde inte vara en nyhet att det samplas inom hiphop och R&B? Och den är ju askass i jämförelse med orginalet hur som helst, så vem orkar bry sig om den?

Nej, problemet var inte det. Problemet, var att vi pratar om exakt samma beat. Av exakt samma producenter (Supa producers! DJ Paul! Juicy J!). Bara 5 år tidigare. Då hette låten “Choose U” och rapparen Project Pat, släppt på hans näst bästa album Layin’ Da Smack Down den 6:e augusti 2002.

Nu vet ni.

* Och den jättetöntiga debatten om Kanyes Stronger som följde efter den…

I lördags var det Beats & Rims, en hiphopklubb på Debaser Medis. Jag stod på ovanvåningen och spelade skivor för ungefär fyra personer, men hade trevligt ändå. Senare mot småtimmarna kom det tillslut igång en aning, och hur som helst kan väl en kväll som bjuder på både Kär I En Kickers-medley, gamla No Limit-hits och Chickenhead med Project Pat inte vara fel?

En tråkig iakttagelse var dock den tydliga segregationen av klubbstockholm. Man skulle kunna göra en jämförelse med Russian Spring Break, som ändå spelar något sånär samma musik.

På RSB samlas alla innerstadsbor med noggerkomplex och tokdansar till de senaste ATL-singlarna i en svettig, klängig och euforisk stämning som mest kan liknas vid den naiva, oskuldsfyllda lycka som oftast innebär att man är en av många nykläckta studenter på studentskiva sekunderna innan allt går över i gråt, fylleångest och oönskade graviditeter - när DJ’n precis lagt på det där greasemedleyt du tjatat om hela kvällen. Alla har hoodies från The Hundreds eller Crooks & Castles, New Era-samarbeteskepsar från Mishka och nya sneakers. Alla känner alla.

På B&R är det betydligt fler representanter från de södra förorterna. Det är “invandrartätt”. New Era-kepsarna här har istället logotyper från amerikanska baseball-lag, tröjorna är inte riktigt lika färgglada men sneaksen är fortfarande rätt vita. Stämingen är en annan. Förvisso både tokdansas det, men det är inte lika svettigt, det är inte lika klängigt och framförallt inte lika euforiskt. Det är något annat, en påtaglig skillnad. Tydligast blir det i rökrutan.

Utanför RSB blandas nikotinisterna med folk som dansat sig blöta av svett, hånglande par och folk som nonchalant posar för att visa att de hört “Kär I En Hipster”. Utanför B&R beblandas slentrianmässiga “Du, kan man få låna en cigg?” med “Jag ska fan döda den fittan om hon tittar på honom igen! Fattar dy!” och vakter som trött förklarar för folk att de absolut inte får ta med sig ölen ut, även om de bara ska ut och hälsa på Ricardo.

Det är lätt att välja att skylla på publiken, men det är fel. Handlar det om vana? De som trängs på B&R är ofta de som blir nekade, gång efter gång, när de går någon annanstans. På B&R må du förvisso kanske behöva vänta i en halvtimme i kö, men in kommer du så länge du är tillräckligt gammal och nykter, eller har falskleg och clear-eyes. På RSB kommer du förvisso också in på samma kriterier, men då gäller det att du känner till klubben och hittar till Gamla Stan.

Efter Russian Spring Break går alla hand i hand till Spy Bar eller Neu. Skakar hand med pointern, glider före i kön och stormar in på dansgolvet, där man möter alla som istället för RSB varit på hemmafest eller, gud förbjude, en annan klubb. Efter Beats & Rims småspringer alla till sista tunnelbanan, eller sätter sig i bilen med stackarn som varit tvungen att agera nykter förare under kvällen och drar på efterfest i Bromsten.

Varför det är så, varför vissa blir insläppta och andra inte, är ett ämne alldeles för djupt och svårhanterligt. Men som det verkar har det ofta med hudnyanser att göra. Jag vet att en del RSB-besökare undviker B&R för att “man inte riktigt känner sig trygg”. Tyvärr är det ju inte så lätt att göra någonting åt - det hjälper ju inte bara med att någon gastar “det är ingen fara!” i örat på en. Om man inte känner sig hemma märks det ju, och då kommer man inte bli välkomnad heller.

Otryggheten är dock ett stort problem. Än så länge är det så i krogstockholm, vare sig man vill eller inte, att de ställen som släpper in invandrare eller deras nästkomna nästan garanterat får en minskad andel helyllesvenska besökare, framförallt av det manliga könet eftersom de (vi) ser oss som målgruppen för vad som nu skulle kunna ske. Eftersom helyllesvenska män allt som oftast tjänar bättre än alla andra grupper i samhället, är detta naturligtvis en grupp som krogägarna vill ha på krogen. Därför är det ganska enkelt - “Tyvärr grabbar, det är bara medlemmar ikväll”.

Nånstans har det ju gått snett, och det på många sätt. Det är väl inte invandrare man skall vara rädd för?

Det man räds för är slagsmålet, misshandeln, käftsmällen. Jag har fått ett par, både regelrätta misshandlar och lättare knytnävsslag. Bara vid ett av tillfällena har någon med utomnordiskt ursprung varit inblandad.

Jag är rädd för helyllesvenska män. Inte alla, men en särskild grupp av dem. De där med tigerbälte, snus och död blick.

För något år sedan satt jag och en vän i soffan på vårt lokala ölhak, det var sen eftermiddag eller tidig kväll, och vi hade precis beställt in en varsin första stor stark av vad som planerades bli ett par stycken till. Eftersom vi väntade förstärkning hade vi valt ett av de större borden i lokalen, och satt och småpratade om någonting i stil med Chevy Chases bästa filmer, eller så. Det är försommar, solen lyser fortfarande ute på gatan och vi är båda lediga efterföljande dag. Stämingen är ljus, förväntansfull och munter.

Plötsligt kliver det in en ambulerande flock av människor, om inte minnet sviker mig fem grabbar och en tjej. Tjejen var överviktig, klädde sig i magtröja och hade blonderat håret. Grabbarna hade linfärgat hår, kepsar, gles skäggväxt och snusläpp. Ingen av dem såg ut att ha valt särskilt nytvättade kläder när de valde kvällens outfit, och ingen av verkade hjälpligt nykter.

Jag och min kompis skruvar på oss, men det här är ju faktiskt vårat ställe - det är vi som känner bartendern, det är vi som valt musiken, det är vi som väntar på fler av oss, det är vi som köpt öl och sitter stadigt, det är fanemej vi som håller det här stället rullande. Oroligt sneglar vi mot vår man i baren, inväntar hans reaktion.

Hur skall han reagera? Här kommer det ett monster av kött och ben, tolv armar, hundratjugo flottiga fingrar och sex huvuden med lika många törstiga strupar som kräver att bli serverat allsköns cider, shots, alkoläsk och fatöl. Vi ser att han överlägger saken för sig själv. Han funderar över möjliga scenarion, hur han lättast undviker en jobbig situation. Han har inget baseballträ bakom bardisken, inga vaktgorillor
i köket eller utanför dörren än och helt enkelt, inte så många alternativ. Genom att gå varelsen till mötes gör han det nog enklast både för sig, inredningen och alla andra. Vad som senare skulle hända med honom och inredningen vet jag inte.

Vi sitter hur som helst fortfarande där, med varsin öl i handen, men nu mer vaksamma över vad som pågår. Chevy har lämnat samtalet. Det finns ett gäng bord lediga i lokalen, men någonstans har ett maktspel utbrutit. Mycket riktigt kommer en av Grabbarna och sätter sig vid vårt bord. Övriga står kvar, eller sätter sig vid ett närliggande.

Grabben presenterar sig. För att vi ska förstå situationen förklarar han att han och gänget, där de varit innan, vält upp och ned på hela stället när de blivit nekade bärs. Det var ju en himla tur att det inte var så på den här krogen, menar han. Han börjar berätta lite om sig själv, hur han hatat skolan, hoppat av och börjat jobba istället. Idag hade han druckit alkohol sedan tidig förmiddag och hade inga planer på att sluta än. Han undrar om det är lugnt om han sitter vid vårt bord, eftersom det ändå var så många platser över. Vi menar artigt att vi väntar på folk, så det vore väl bekvämare att välja en sittplats någon annanstans så att han inte skulle behöva flytta runt sen. Han skrattar lite, dunkar näven i bordet och menar “ingen fara grabbar, jag sitter bra här”.

Samtalet fortsätter, han pratar, vi lyssnar. Han mäter oss, letar efter en uppmaning, en anledning, ett felaktigt svar. Ögonen tittar intensivt på mig, och mörknar en aning så fort jag råkar säga något avvikande. använda ett lite för avancerat ord, eller vänder mig till min vän istället för honom.

På något sätt lyckas vi ändå balansera diskussionen, håller oss inom ramarna, han hittar ingenting att hugga på. Alla är vi medvetna om vad som gäller, de försöker stänga ute oss från vårat eget stamställe. Men vi har beslutat oss, vi tänker inte ge oss hur lätt som helst, eller, vi skall åtminstone dricka upp vår öl i lugn och ro. Vi dricker nästan demonstrativt långsamt. Samtalet har dött ut. Då kommer den andra grabben, Brorsan.

Brorsan sätter sig mitt emot mig. Slaget om bordet är förlorat, det är nu ren fåfänga som gör att vi sitter kvar med ölen. Brorsan stirrar på mig. Har ett lätt tics-ryck i ögonen. Plötsligt dunkar han händerna ett par gånger i bordet, vänder sig till Grabben och halvskriker: “FAN, jag skulle aldrig tagit alla de där ropparna!”

Det är inte längre snack om att dricka upp ölen. Grabbarna har gått över till plan två, hot om våld. Och det funkar. Stockholm är ju trots allt rätt välfyllt med ölställen och det är ingen större grej att ge upp det här för en kväll. Vi ursäktar oss, säger att vi måste röra på oss, erkänner dem som vinnare.

Går därifrån, lätt upprörda, men det går över snabbt. Vi vann i alla fall första ronden, den verbala. Att de efter det fortfarande saknar hämningar är ingenting vi kan göra något åt.

De senaste dagarna har debatten rasat (för att nyttja kvällstidningsspråk) om så kallad bloggmobbning. Den har väl pågått under en förhållandevis lång tid, men fick någonslags kulmen när Linda Skugge blev putt och slutade blogga för att folk inte slickade tillräckligt mycket uppåt i hennes kommentarer. Patrik Ekwall, aldrig sen att uttala sig i Resumé, följde strax efter med tungan hängandes ur mungipan, skrattrynkorna sorgset slokande, kokainryckningarna intakta och svansen mellan benen.

Som vanligt när det debatteras i Sverige har alla något insiktsfullt att säga, och gärna i pluralet debattprogram som ändå aldrig lyckas komma fram till någon annan slutsats än att “det är ett problem i samhället, något vi absolut måste se allvarligt på”. Det senaste av program i raden var tv4:s “Kvällsöppet” med Lennart Ekdal (vilket innebär att det är ett seriöst samhällsdebatterande program) och Johan Hakelius (vilket innebär att även de som inte riktigt orkar hänga med i debatten i alla fall har lite lustiga kläder, polisonger och norgehistorier att avnjuta). De hade bjudit in en mängd gäster, allt från lunarstormmobboffer till socialtanter som kunde säga “anmäl till polisen” 4 gånger i en mening.

Nu handlade programmet inte bara om bloggkommentarer (vilket är en sak) utan också om annan nätmobbning (vilket är en helt annan sak). Det är jävligt viktigt att man skiljer på folk som blir uppretade och kommenterar, hur onyanserat det än må vara, exempelvis glamourprinsessans blogginlägg - och den systematiska trakassering av skolbarn som försöker skapa sig en identitet på internet. Mobbning är mobbning, vare sig den sker via ett tangentbord eller via toalettstolsdop. Bloggkommentarer, däremot - det är ingenting.
Anonyma kommentarer på internet är ingenting annat än det folk tidigare muttrat ilsket efter att ha läst en tryckt krönika i aftonpressen vid trefikat, det är bara det att kommentarerna har hittat en ny arena. Människor har i alla tider haft omotiverade reaktioner gentemot artiklar, nyhetsinslag, krönikor, noveller och allt vad det kan tänkas vara. Dessa reaktioner bottnar allt som oftast i något annat, har du ett pissjobb är det mycket enklare att gå hem och irritera dig på Wolodarskis ledare än att rannsaka dig själv och inse att du kört ditt eget liv i botten och aldrig blev den där elddykaren du ville bli som blåögd tonåring med framtidshopp. Den enda skillnaden är att du nu, istället för att gå hem och gnälla för din fru tills hennes öron blöder och hon tagit barnen och flyttat hem till sin mor, istället kan skriva en bitsk kommentar som Anonymous (eller något slags fyndigt alias), klicka på skicka och få skiten ur världen.

“Blogghatet” finns alltså inte. Det är samma gamla vanliga hat som alltid funnits. Men att det plötsligt finns nya medier att begagna, och att dessa ter sig obegripliga för de flesta människor över 28, gör att moralpoliserna i samhället plötsligt vaknat och ropar efter förbud, censur och besinning. Liksom vid Mustafa Cans upptäckt och upprördhet kring Elit-listan, som egentligen mest är ett förhållandevis harmlöst skämtande kring personer i ens närhet, sådana samtal som de allra flesta för vid olika tillfällen, just att denna diskussion fördes elektroniskt via en maillista och således var betydligt enklare att dokumentera.

Jag skriver oftast med förhoppningen att locka fram ilskan hos någon, men hittills har det gått trögt. Det är bara när jag förolämpat Ronnie Sandal eller nån nacht-mupp som jag fått någonslags reaktion, men inte ens då gick det till omotiverade personangrepp. Så kom igen nu, skicka lite dödshot!

EXTRA: I den här artikeln kan man läsa om “gangstarapparen” Nas som inte vill åka till Kroatien. När blev han gangstarappare? Och vad har det med ämnet att göra? Jo, vill man läsa omotiverade kommentarer är Expressens kommentatorfält alltid välfyllda med dravel!

Veckans knäck! Alice Timanders läkare tänker bara hålla henne vid liv i ett år till. Alice Timander vill inte dö. Och det, det är ju minsann ett chockbesked!

Jag har förövrigt aldrig fattat vem fan Alice Timander är. Nån slags gammal tant som lever på bjudsprit och snittar? En bronsålderns Linda Rosing?

1: Det ryktas om att 19-åriga dagisfröknar bör hålla sig borta från Grabbarnas. Tror det är ett bra tips att hålla sig undan Stureplanskulturen över huvud taget. Vare sig något hänt eller inte verkar det inte vara någon vidare karaktärsbyggande miljö.

2: Undertecknad har nytt forum för politiskt svammel, Världen är inte ett schackbräde.