Shit vad sjukt.

En av de män som bär epitetet “Porrkungen”, Berth Milton Jr., har genom aktiehandel köpt delar av en av Sveriges största idrottsklubbar. Det är för mig oklart huruvida det bara handlar om AIK Fotboll, eller om det är hela idrottsorganisationen som köpts. Det verkar i vilket fall som helst röra sig om uppköp med hjälp av medel från hans privata (ursäkta ordvalet) förmögenhet och inte porrföretagets, även om det kan vara klurigt att skilja de tu.

Berth vill i alla fall göra upp med huliganismen (hur länge har det varit en -ism?), och det är ju bra, för folk som slåss med varandra är dåligt i allmänhet. I och med hans egenskaper som Porrkung, menar han, kommer “snorungarna” att lyssna på honom. På något sätt är det ju underhållande att en person som byggt en förmögenhet på att ärva sin pappas porrimperium faktiskt själv visar sig tro på schablonbilden av att porrkonsumtion leder till våldsbenägenheter. Själv tror jag lika mycket på det som jag tror att folks beteendemönster går att spåra i raka led till musiksmak, tv-spelande eller matvanor. Eventuellt kan jag köpa att folk som går igång på att våldta folk också går igång på våldsporr, eller att folk som går igång på att röka bort sig också gillar Cypress Hill, men det är enkelriktat. Jag tror inte du blir inte skuldsatt upp till öronen av att titta på Lyxfällan.

Hur Berth skall få bukt med problemet vet vi inte än, men jag gissar på att han startar en facebook-grupp vilken minut som helst.

Vaknar med ett ryck. Ett svettig, spegelblank hinna av panik täcker hela min kropp, täcket ligger som en strypt kattunge ihopvirad bredvid mig. En känsla av äckel, avgrund och död sköljer över mig, och vill inte försvinna. Det luktar ruttet, det stinker, mina ögon tåras och det är svårt att andas. Kväljningarna blandas med den metalliska blodsmaken i munnen, det är klibbigt, instängt.

Jag försöker återfå greppet om verkligheten, grabbar tag i sängkanten så att rummet slutar snurra. Det var bara en mardröm.

Jag har drömt om Eskilstunabandet Kent.

Jag har duschat 8 gånger sedan jag klev upp men jag kan inte tvätta bort smutsen.

1.

I dagens Dagens Nyheter ägnar sig Kulturdelen år att hylla och informera om Doris Lessing. Hon har vunnit Nobelpriset i litteratur, och redan på förstasidan av huvuddelen framgår det att hon gjorde det för att hon är tjej – “Priset många kvinnor har väntat på.”

Vidare i tidningen kan man välja att läsa 6 artiklar, varav 4 är helt skrivna av kvinnliga journalister – en av Cecilia Jacobsson som handlar om att DN mötte henne redan 1998, en av Schottenius som handlar om att hennes kön talat emot henne som pristagare (vilket, av statistiken att döma, är helt rimligt), en av Sigrid Combüchen som handlar förvånansvärt mycket om att hon gillar katter och en fjärde som jag just nu inte hittar i nätupplagan – en är av Jonas Tenthe och handlar mest om att han gillar Science Fiction och en är ett samarbete mellan Jens Littorin, Carl Cato och Sara Ullman. Alltså är 5 av 6 artiklar om ämnet skrivna helt eller delvis av kvinnor. Hur skall man tolka det? DN hjälper en lite på traven genom att låta omvärlden kommentera, av de som uttalar sig direkt i DN är 6 av 7 kvinnor.

2.

Efter den tragiska dödsmisshandeln på Kungsholmen gick en av festdeltagarna hem och startade en grupp på Facebook. För detta får han mediatäckning över hela nationen. Det är ett hedersvärt initiativ, men hade inte han gjort det så hade någon annan gjort det. Någon annan har säkert gjort det, men utan kontakter i massmedia.

Hylla de som faktiskt gör nåt på riktigt, som till exempel stoppar bråk, stoppar sig själva, slutar slåss, mäklar fred, föregår med gott exempel – fritidsledare som gör sitt jobb, föräldrar som tar sitt ansvar, kompisar som vågar säga ifrån.

Vad är förövrigt grejen med underbetts-minen hos unga överklassare? Varför pressa fram det man säger genom att spänna käken istället för att artikulera? Ja, se dagens ungdom.

Själv är jag ju naturligtvis ett ypperligt välskapt exempel på en skötsam människa, med hög moralisk framtoning, ett ärligt och korrekt bemötande och självklart en, som synes, ytterst ödmjuk personlighet. Tyvärr är jag född som man, vilket innebär att jag än på ett tag inte kommer få nöjet att uttrycka mig med frasen

“Jag är förvisso politiker, men framförallt är jag kvinna (ja, naturligtvis man i mitt fall).”

Varför man nu skulle vilja skylta med vilken halva av den mänskliga befolkningen man är del av som främsta egenskap kan kanske tyckas oklar, men det är inte så konstigt. Manligheten, min halva, har ju som de flesta ändå är överrens om haft ett någorlunda ogrundat maktövertag de senaste millennierna. Och då framförallt Den Vita Mannen, som ligger bakom de flesta orättvisor här i världen, från svält till slaveri till hålen i ozon-lagret till foppa-tofflan. Proud member right here, yo. Och att visa att man tillhör den andra sidan, the good guys, verkar ju vara en ganska bra utgångspunkt för mycket. Ändå är det sällan man hör någon säga saker i stil med

“Jag är förvisso politiker, men framförallt är jag mörkhyad.”

Någonstans kom vi (jag är osäker här på om det var vi De Vita Männen, eller vi Den Vita Allmänheten) överrens om att det inte är någon skillnad på folk med olika hudfärger, i alla fall de som kommit sig upp en liten bit på karriärsstegen. Där blir man diskriminerad av Den Vita Mannen av någon annan, oklar och svårare, anledning. Även om man kanske skulle kunna tro att det även här vore en poäng att visa att man tillhör the good guys.

Jag börjar dock tvivla på att vi, medlemmarna i Den Vita Mannen, har så mycket tid kvar här som herrar på täppen. Det verkar nämligen som en alldeles för stor del av oss är totalt jävla dumma i huvudet, vare sig de är stureplansprofiler eller 15-åringar, vilket gör det lite klurigt att styra skutan ordentligt.

Våra unga företrädare för Den Vita Mannen, som ju är vårat ansikte utåt, verkar för tillfället ha fullt upp med att bekräfta de föreställningar som finns om dem – känslokalla svin som är för egocentrerade för att märka vad som sker omkring dem, eller hur deras egen ignorans förstör allt det som ligger framför deras fötter.

För min egen del är det ju ganska tråkigt, men jag tror ändå att ett maktskifte kan vara behövligt. Dels för att jag är precis lika säker på att Den Vita Kvinnan är precis lika maktfullkomlig och förr eller senare kommer agera precis lika korrumperat som Den Vita Mannen gjort tills nu, vilket i slutändan kommer innebära att även den maktordningen kommer rasera och någon annan kommer få ta över. Och dels för att jag faktiskt skulle vilja kunna definiera mig själv som “förvisso nånslags arbetare, men framförallt man!“ utan att det låter som om jag har Tintin-frilla, snusläpp och prenumererar på Slitz.

Nu ska jag slå in en öppen dörr här, så om det är någonting du har problem med, eller förväntar dig något slags djupare analysarbete, så gör jag dig troligtvis besviken.

Ämnesvalet är knappast nyskapande, vinkeln är knappast orginell och relevansen är nog inte särskilt hög den heller. Kort och gott, nyhetsvärdet kan nog konstateras vara stendött.

Anyhoo, det handlar om “Fergie“. Och inte hertiginnan av York, vilket kanske ändå skulle kunna vara ett något överraskande ämnesval, utan allas favoritbyxvätare i Black Eyed Peas (“Fergie kissar på sig” är fortfarande en av de vanligaste google-sökningarna som folk hittar hit på).

Det finns tydligen ett behov av någonslags historieundervisning här – det verkar chockerande nog som om allmänheten inte är tillräckligt utbildade i hur det egentligen gick till när Fergie blev en del av gruppen Black Eyed Peas.

Deras tidigare självklare ledstjärna och frontfigur var ju, vilket även novisen skulle kunna ana, Will.I.Am – en rappare som i sin nutida scenutstyrsel till och med får Andre 3000 att utsrtåla lika mycket hardcore som en statist i en Wu-video från 1996.

Will och de andra mupparna hade startade BEP redan när de gick på dagis (…även om gruppen hette nånting med Tribe från början, och var tvungen att byta namn för att inte konkurrera med A Tribe Called Quest. Förövrigt kallades ju T.I. för Tip innan han blev signad, men var tvungen att byta namn för att inte konkurrera med ATCQ-medlemmen Q-Tips namn… Hur kommer det sig att just den ryggsäckskonstellationen har ett sådant namnföreträdande? Hur som helst…). Efter ett par år av mediokert framgångsrika singelsläpp (Joints & Jams, Weekends, Request Line) och album, fann de sig plötsligt sittandes hos någon slags boss på Interscope.

“Tja, grabbar. Så här är det va… Jag ska lägga korten på bordet, va.” sade bossen. “Ni säljer förjävla dåligt, va. Enkelt uttryckt, vi vill inte släppa er conscious-gödsel längre. Vi vill släppa hits, va. Fattar ni?”

“Njaää…” sade Apl.Dot.Plutt, Will.I.Am. och indianen tveksamt. “Måste vi bli lika independent som vår image, menar du?”

“Nja, grabbar, vi har liksom tänkt såhär…” fortsatte bossen. “Ni ser ju förjävla lustiga ut, va. Jag menar kolla, ni har en rappare som har skojiga hattar på sig, en indian och en till snubbe som man skulle kunna branda som bush-neger. Fattar ni? Värsta multikulti-grejen!”

“Ok…” trevade de tre musikanterna, osäkra på varthän det här samtalet egentligen barkade.

“Alltså, multikulti säljer ju inte. Det vet vi ju” sade bossen. “Men vi satte oss, vi som bestämmer på det här bygget, va, tillsammans med några imagekonsulter och en A&R. Vi kom på en jävligt skön pryl, va!” (Konstpaus.) “Helt enkelt, vi slänger in en vit tjej i gruppen! Då kommer vi nå varenda liten fjortonåring, tjejerna kan titta på tjejen och tänka ‘Öh, sån där vill jag bli när jag blir stor!’ och grabbarna kan titta på tjejen och tänka ‘Öh, en sån där vill jag sätta på när jag blir stor!’… Hänger ni med?”

“Eh…” svarade Will, medan de andra två satt tysta och funderade. “Vad blir vår roll, menar du?”

“Joru, det ska jag tala om för dig! Ni får ju stå för musiken såklart. Dessutom kan ni få rappa lite och dansa i bakgrunden, värsta grejen! Vi tror stenhårt på det här, ni ger henne musikcred nog att vara artist, och hon ger er lite tits and ass så ni börjar sälja!”

De tre såg på varandra. Skulle de verkligen kunna släppa in en vit böna i gruppen? Bossen, som förstod deras kval, tittade lugnt på dem och sa:

“Såhär är det grabbar. Vi gillar er. Men om ni säger nej åker ni ut på gatan. Säger ni ja, så kommer ni kunna lura hela musikvärlden!”

Så blev trion en kvartett. Och succén väntade, som vi redan vet, runt hörnet – men vägen dit var inte kantad av rosor.

För det första hade skivbolaget precis gjort sig av med alla överblivna tjejer-som-skulle-kunna-sälja-skivor-om-de-får-en-image-av-någon, eftersom de precis lanserat gruppen Pussycat Dolls. Därav gjorde de helt enkelt som så, att de klev ut från kontoret på det stora skivbolaget och ner på gatan utanför. Där plockade de upp första bästa metadon-offer, borstade av henne, skådade henne och sade likt de som hittade tjuren Ferdinand: “Henne skall vi ha!”

När de väl duschat, borstat, skrubbat, skalat, fodrat, torkat, slipat och putsat henne uppdagades nästa problem. Naturligtvis kunde hon inte sjunga. Dessvärre var det så illa att inte ens en autotuner hjälpte. Men eftersom man ändå hittills satsat såpass mycket på att få det här projektet i land, och det snart, så bestämde man sig sonika för att släppa en singel ändå. Eftersom Justin Timberlake redan hade kallats in för att skriva refrängen och melodin till förstasingeln, beslöt man helt enkelt att låta honom sjunga den också.

“Den bögjäveln sjunger ju som en tolvårig flicka,” sade bossen, “så det lär inte vara många som fattar det ändå!” Where is the Love?

Efter det så har det släppts en hel drös enerverande singlar, och det skulle förvåna mig om Fergie sjunger på någon av dem. Inte för att någon bryr sig något särskilt om det, men hur kommer det sig att ingen märker att hon ser ut som om någon byggt hennes ansikte av en gargoyle?

Nu har både 50 Cents och Kanye Wests nya album läckt i snusk-versioner, lagom dryga veckan innan den stora releaseduellen som av någon anledning fascinerar folk världen över. Det kan vara årets mest överdrivna förväntan – ingen av dem kan rappa, Kanye för att han är en producent med hybris och Fiddy för att han har blivit skjuten i munnen.

Vad folk intresserar sig för är ju naturligtvis inte vilken skiva som är bäst – utan vilken som kommer sälja mest. Och, som Master P en gång förklarade för Snoop – The game is to be sold, not to be told – är det ju också det enda rätta.

Båda släpper de sin tredje skiva, Kanye släpper Graduation, vilket väl ska vara någon slags metafor för att han går ut rap-skolan eller nåt. På det hela är det en ganska ljummen skiva, T-Pain dödar som vanligt på Good Life och Jeezy bevisar att hans adlibs är något av det största som hänt hiphopen sen, jag vet inte, Biggie blev skjuten? Men annars är det rätt trist.

Fiddy släpper, som en uppföljare på The Massacre, The Mediocre. Eller som det står på konvolutet, Curtis. Curtis var vad Cam’Ron började kalla 50 för när de hade sandkastning mot varandra, och vad som hänt med Cam’Ron sen dess är det nog ingen som riktigt har någon koll på, men det är uppenbart att Curtis fastnade lite i sitt öknamn. Vilket, i alla fall i min bok, gjorde Cam’Ron till en överraskande vinnare. Skivan Curtis, däremot, är tråkig. 50 framstår mest som en kärlekskrank kille som tar tjejbaciller som försvar. Men de flesta låtarna handlar om att han vill knulla. Mary J Blige gör ett fint inhopp, det är roligt, och Eminem lyckas producera en låt som inte låter som en tråkig låt, det är roligt. Dr Dre misslyckas med att göra ett Timbaland-beat, och bevisar väl mest att han faktiskt är kass nu för tiden (The Game lyckades ju till exempel prestera en hel skiva med bättre Dre-beats trots att Dre inte varit i närheten av mixerbordet). Och, ärligt talat, om man som huvudartist lyckas bli outshinad av Tony Yayo på egen skiva borde man kanske tänka över sin motivation till att göra skivor över huvud taget.

Kanye gör allt han kan för att nå ut till en bredare publik. Hiphopsmurfen är avsatt, och istället böjer han sig ännu djupare för all världens hipsterbloggare (han tog några försiktiga steg även i början av karriären, som att ha LV-ryggsäck och klä sig som folk som spelar golf). Inte nog med mixtapet som släpptes gratis som mp3:or där han tydligen rappar över Kan du vissla Johanna? med nåt svenskt one-hit-wonder-band, han samplar dessutom Daft Punk (en gest som först togs emot som en enorm provokation, men sedan accepterades; Harder, Better, Faster, Stronger är hipstervärldens motsvarighet till Greasemedleyt och när DJ:n till slut lägger på den låten blir alla blöta i byxorna).

Häri ligger Kanyes problem. Han har omfamnat wiggerkulturen från fel håll. Han sträcker ut handen mot dem som faktiskt lyssnar på musiken, och gör sig själv till en av oss. Kanye, your homeboy wigger, liksom. Förutom hans nästan obehagliga dragning till europeiska musiker (vafan, Cold Play? – Ja, jag vet att Jay-Z också fuckade med honom, men han är i min värld pensionerad så det skiter jag i) så exemplifieras det kanske tydligast när han gästspelar i alla wiggers och hipsters favoritserie, Entourage. Det är inte bara så att han dyker upp i en liten cameo, utan han hälsar dessutom på världens kanske enda wigger som också lyckas vara cool – Turtle. Turtle är nämligen så misslyckad att han skiter i det, och det är den attityden alla wiggers (som ju måste vara misslyckade på nåt plan, i och med den längtan det ligger i själva uttrycket) önskar att de hade. Där sitter man, och säger “Va? Hur fan känner Turtle Kanye?” medans man egentligen tänker “Ã…fan, Turtle känner Kanye, då skulle jag ju också kunna känna Kanye… Eller?”. Sen sätter T-Pain igång och sjunger om det goda livet.

Curtis, å andra sidan, omfamnar den andra formen av wiggerkultur – genom att utmåla sig själv som den stora, stygga, svarta mannen. Han behöver bara vara 50 Cent och “the germans will love it!”. Faktum är att han nog har fördelen här – om det är några i den här världen som fortfarande köper cd-skivor, så är det nog tyska wiggers utan självironi.

Sist det debatterades om kultur, alltså den sortens kultur som oftast kostar en liten slant, som troligtvis kräver åtminstone en gymnasieutbildning som inte var direkt yrkesorienterad och som få människor egentligen förstår att de inte förstår, var jag lite sent ute (även om jag har för mig att jag nämnde det hastigt).Då handlade det mest om finkultur versus fulkultur, även om folk gjorde sitt bästa för att undvika det senare ordet.

ODD at Large, det lilla hipstermagasinet för inbördes beundran, lanserade med dunder och brak ordet skarpkultur. Vad det egentigen betydde lyckades väl aldrig riktigt sprida sig, trots ett högtravande manifest och flertalet referenser till begreppet i tidningen. Eftersom det knappt är någon annan än redaktionsmedlemmarna som egentligen läser tidningen är det kanske inte så konstigt heller, men för att summera begreppet kan man väl säga något i stil med:

“Vi känner att vi också vill klassas som intellektuella, trots att vi gillar Mcdonalds, oversize-mode och The Fanny Pack. Och eftersom vi läst Dostojevskij, vilket man kanske kan klassa som fint, så låtsas vi att vår skräpkultur blir mer accepterad om vi döper om den.”

Rädslan för att man, trots 120 universitetspoäng i olika former av onödigt vetande, fortfarande inte förstått vad som får Horace Engdahl att komma för tidigt, måste vara fruktansvärd. (Att Horace ständigt får symbolisera den svårare och kanske mer sofistikerade sidan av kulturen, i egenskap av att offentliggöra finkulturens motsvarighet till Vattenfestivalen varje år – Nobelpriset i litteratur – säger väl ganska mycket…) Att annars gå till såna extremer för att skärma sig från att man faktiskt tycker om någonting som andra, typ bönder och ensamstående mammor, kan förstå, verkar ju aningen drastiskt.

Men debatten som pågår just nu, i fågel-, fisk- och mittemellankulturens Sverige, är den om Maja Lundgrens Myggor och Tigrar. Tydligen har Maja namngivit tidigare chefer, kulturpersonligheter och annat löst folk i inte särskilt smickrande ordalag. Något sådant är naturligtvis bara att applådera, dels för att det är en skön pryl att rucka folks trygghetsuppfattningar, men mest för den omdelbara PR-effekten av det hela. Jag menar, jag har inte läst ett ord men ändå skrivit ett hundratal hittills om spektaklet, bara en sån sak!

Björn Ranelid pekas ut som en person som diskuterar urinvanor, och blir bevisligen så förbannad att han drar ner den v-ringade t-shirten ända ner till naveln. Samtalet i fråga har enligt Expressen handlat om flickor som inte vågar gå på snuskiga skoltoaletter. Detta var ju naturligtvis ett manschauvinistiskt övergrepp (för att män inte får diskutera skolflickor? Jag var inte där, jag vet inte, men jag litar på Maja).

Det finns två saker med den här debatten som inte går ihop.

Dels den öppenbara: diskussionen handlar inte om kultur utan om jämställdhet, även om den som vanligt hamnar i män-är-djur-träsket, och på då sätt förlorar all möjlighet att fånga upp för begreppet tidigare icke frälsta.

Men också den mindre tydliga, och det är försöken till att förklä det hela till nånting som handlar om Kultur. Männen (och kanske ett par kvinnor?) som är bovarna i historien målas ut som Kulturmaffian. Till viss del handlar boken också om camorran (italiensk maffiaförgrening) i Neapel. Att en sån smal och liten grupp människor tillåts hålla ankdamm i såpass stort utrymme är rätt underligt. Framförallt eftersom de allra flesta människor egentligen skiter totalt i om Håkan Jaensson tog nån på personalfesten på tuttarna – man känner ju inte (knappt ens till) killen i fråga. Men det finns någonting enormt kittlande i att kunna relatera till den här lilla lilla gruppen.

För någonstans har vi alla skrivit under att deras defintion av kultur är den som stämmer, även om kultur egentligen betyder “odling” och Kulturmaffian inte styr någonting över huvud taget som egentligen intresserar. Det gör däremot den riktiga maffian, det är därför man betalar 150 kronor för inträde när man går ut och rullar hatt, och det är därför ett ställe som Grabbarnas fortfarande kan stå kvar.

Kolla internet!

Ovan ser vi en “schematisk bild” av internet. Hur man skall tolka den är, i alla fall för undertecknad, inte helt självklart, men man skulle kunna anta att alla prickar som ser ut som utsmetade insekter och intorkade spyor är bloggar. Bloggar och bloggare är i allmänhet ett jävla gissel, och jag är säker på att min egen är ungefär lika vidrig som alla andra. Men du läser den ju tydligen, så vadå?

När bloggandet slog igenom (gissar jag) såg många det som en chans att äntligen få författa de där politiska alstren som skulle revolutionera världen, skriva skivrecensionen som slutligen sa verkligen allt om The Smiths The Queen is Dead eller helt enkelt fortsätta sprida sina maniska småtexter, bara via ett enklare publiceringsverktyg. Det ser i alla fall aningen annorlunda ut idag.

Musikbloggarna har blivit leverantörer av mp3:or istället och konkurrerat ut DC++ som förstahandskälla till ny musik. Nu behöver man inte leta efter musiken specifikt, det räcker med att man är duktig på att leta bloggar så har nån annan redan gjort jobbet åt en. Sen kan man kolla upp artisten på Wikipedia och skryta med sin kunskap på Trädgården sen.

De politiska bloggarna finns ju fortfarande kvar i klasar, det finns konservativa, liberala, socialistiska, feministiska och whatnot. Naturligtvis är merparten av alla dessa bloggar skötta av idioter, och det material som publiceras håller samma klass.

Den genre som växer störst (enligt min egen empiriska undersökning) är de bittra satirbloggarna. Det finns en handfull (om ens det) bra sådana, som är välskrivna, on point och originella. Sedan finns det en hel drös efterapare, som är halvtråkiga, inskränkta och medelmåttiga. Bara för att du kan stava och använda flerstaviga ord betyder det inte att du kan skriva (även om det verkar vara en allmän uppfattning i kommentarsfälten).

Alex Schulman skriver någonslags variant av satirbloggen. Den heter “Att vara Alex Schulman”. Han skriver små vardagsbetraktelser. Och ibland om kändisar. Han använder sig av ganska korta meningar, och ibland könsord. Ibland poängterar han saker. Förstärker den förra meningen. Så den förtydligas. Han träffar ofta kändisar också, som han skriver om. Vissa tycker han om och andra tycker han mindre om. Men han är lite elak mot allihopa.

Ibland är det svårt att veta om Alex är allvarlig, tycker man. Det är han. Aldrig.

En rätt vidrig grej med internet är alla bloggare som vill skriva som Alex Schulman. För om man skriver som Alex Schulman kanske folk tror att man är lika lyckad som Alex Schulman. Att man är ett välbetalt Aftonbladetmongo. Att man har massvis med läsare. Att man får en massa kommentarer. Att man fattar ironi. Men det gör man ju. Aldrig.

En annan tröttsam sak. Är folk som skriver. Ännu kortare. Meningar. För att det skall verka mer. Känslor. De är ledsna. Svåra. Blivit dumpad. Av pojkvännen. Flickvännen. Katten. Många punkter. Då låter det som om jag kan skriva. Det blir poesi. Man är författare. Man skapar. Känslor. Som sagt. Man pratar om sig själv. Kort. Fast alldeles för jävla långt.

Men den typen av bloggar är ju fortfarande läsbara, rent fysiskt. lite jobbigare att läsa en text som bara håller på och håller på och håller på liksom i all evighet om någon sjukt ointressant vardagshändelse som liksom händer vem fan som helst men nu så hände den ju dig också och då måste du ju skriva om det om det nu är så att du druckit te och bränt dig på tungan eller kanske fått en jobbig läxa i skolan eller om din chef är dum snäll eller full eller kåt eller om du vill äta glass i solen å vad det skulle vara skönt liksom nuuuuu men du måste ju faktiskt jobba på vad det nu är för skitjobb du nu har eller om du ännu värre faktiskt jobbar som journalist men tror att man liksom kan uttrycka sig hur fan som helst i en blogg och det är ingen poäng att använda interpunktion och sånt som du annars är rätt ordentlig med i dina texter men här i bloggen kan du bara prata som om du talade in ett meddelande på någons telefonsvarare på fyllan SKOJA!!!! ibland har du ju utropstecken gärna många i följd ok och dessutom har du ju koll liksom du var och såg kocky och low cash och de bara superrockade så jävla grymma men alltså din nya jacka är ju fet också OK DÃ… HeJ!!!!!!

Vi skiter i fota-sig-själv-bloggarna va?

En gång för länge sedan, innan bloggandet var uppfunnet och internet fortfarande bara var porr och recept på hemmagjorda bomber, gjorde jag en trestegsguide till att göra din egen Per Gessle-låt. Det var rätt enkelt, det enda man behövde var ett par “Hej hej!”, nånting om en sten eller något liknande naturrelaterat, samt nånting med sommar-, gyllene- eller någon annan form av tider. Det var kanske inte särskilt nyanserat, men jag tyckte det var kul då.

Jag har aldrig förstått Gessles storhet. Gyllene Tider har alltid låtit som dåligt sex i mina öron, Roxette var bara tramsigt och hans egna alster står och vinglar nånstans mellan kräkreflexer och hatbrott. Ändock tillåts han få fortsätta ge ut skivor, han säljer bättre än Jambas ringsignaler och fans köar efter konsertbiljetterna som om de vore japaner på väg in i tunnelbanan för en nervgasdusch.

Ett tag hävdade jag att Gessles musik var den musik djävulen skulle ge ut om han hade skivkontrakt. En förhastad slutsats såklart, och absolut att ge honom för stor musikalisk credd. Per Gessle är en gubbe vars låtskrivande ytligt handlar om något otroligt oväsentligt, samtidigt som det är proppfyllt med illa dolda referenser till att han vill knulla sin fru. Medelålders människors sexliv är en tankebild obehaglig nog i sig själv, att någon av de två gamlingarna samtidigt skulle råka vara Per Gessle är nog det mest skrämmande jag kan föreställa mig.

Nu har jag inte hört hans senaste alster. Men jag har inte kunnat undvika att lägga märke till de pressbilder som tagits inför releasen. Lägg märke till näsan!

Gammal bild / Ny bild

Senaste skivan heter tydligen “En Händig Man” – och av detta kan man väl egentligen bara dra en slutsats. Frugan har tröttnat på hans sladdriga ansikte och Per vägras sexuellt umgänge, detta leder till att han skriver en skiva om hur han för klara sig på egen hand och döper den till en kass ordvits, sen plastikopererar han sig och frun tar tillbaka honom lagom till sommarturnén.