Kom inte på nån passande bild, så det blev en på Crabcore istället.

Jag vet inte om ni kommer ihåg gatuvåldet? Det var en kulturell rörelse populär bland vita män 2007 — lite som kuduro. Sen kom Anton Abele och den största manifestationen för överskattande av sociala medier och satte stopp för det hela.

Nu är det två år senare och, samtidigt som 28 av mina facebookkamrater en smula oklart stoltserar med att vara fans av “Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack!” (en formulering minst lika underlig som “Bevara oss från gatuvåldet” på sin tid) och på det sättet löser demokratins grundproblem, nu börjar Anton Abeles namn dyka upp igen i etern.

Anton kandiderar till riksdagen 2010 (för gamla moderaterna) och startar då hemsida, youtubes, twitters och gudvetvad. Och det är väl i allmänhet bara att applådera, även om jag kanske tycker att han har lite väl bråttom. Anton är 17 år gammal, och, till skillnad från Gustav Fridolin då han härjade som värst, uttrycker sig ganska mycket som en 17-åring. Om man menar en 17-åring från 50-talet.

Först dök det upp en förvirrad youtubevideo som handlade om att Anton läst ett nummer av gratistidningen Metro och upptäckt att det finns ungdomar som håller på med kriminalitet, i vad som beskrivs som “barnligor”.

“Det är helt sjukt” säger Anton, och påpekar att det “finns lagar och regler som gör att man ska kunna hålla sig borta kriminalitet till man är 18 år gammal”. Han bläddrar mycket upprört i tidningen, och ställer sig, mig och dig frågan om det verkligen ska få fortsätta såhär?

Naturligtvis är det hedersvärt att försöka göra något åt problemen med ungdomskriminalitet i Sverige, det är ingen tvekan om den saken. Men är Anton Abele verkligen rätt språkrör för en sådan kampanj? Det blir lite konstigt när han någon dag senare twittrar om hur fint det är långt ut på blåa linjen:

Jag föreställer mig att Anton står vid fruktmarknaden, med kartan uppfälld, iklädd khakishorts, djungelhatt och vattenflaska och är uppriktigt överraskad över att det finns både konsthall och basketplan.

Anton har uppenbarligen ett bra maskineri i ryggen, som lyckas få ut honom i all möjliga mediekanaler – hur kan det komma sig att han inte har en enda någorlunda vass korrläsare? Jag må vara fördomsfull, men jag tvivlar på att större delen av dessa barnligor består av välartade östermalmsungdomar med lättare talfel – eller lyssnar till sådana ungdomars uppmaningar om regler och moral.

Men, moderaterna är ju inget enfrågesparti och Anton är minsann ingen enfrågespolitiker. Han har fler frågor att ställa, om lag och rätt och moral i samhället, och här blir undertecknad indragen nästan mot min vilja!

Anton har också upptäckt att språkbruket på internet inte alltid lever upp till vad man skulle kunna önska, och att folk ibland skriver riktigt elaka saker i bloggar. I en debattartikel debattartikel titulerad “Bloggen – en självklar rättighet men till vilket pris?” resonerar Anton kring yttrandefrihet och det kollektiva ansvar vi har att helt enkelt skärpa till oss för annars kan det ju sluta hur som helst. I en passage skriver han,

“Redan innan jag började skriva detta inlägg, var jag fullt medveten om att den inte kommer att ge mig några pluspoäng i bloggvärlden. Däremot är jag övertygad att de seriösa bloggarna delar min oro för vart vi är på väg.”

Och som seriös bloggare måste jag medge att, ja, jag är lite orolig för vart vi är på väg.

Men jag är framförallt orolig för att de politiker som jag hittills sett lyckas få störst spridning på sitt kampanjmaterial är ovannämnde 17-årige nykonservatist, Jimmie Åkessons rasistpropaganda och Göran Hägglunds kulturella härdsmälta.

Låt Annicka Engblom (m) utse vem som ska bli kung. Det föreslår riksbloggaren Simon Mårtelius (oberoende) i en motion, skriver flera medier.

Mårtelius vill att Sverige antar en helt ny regeringsform, som mer eller mindre går ut på att den politiker med mest världsfrånvänt mediautspel får bestämma statschef. Det skulle om inte annat göra vardagen lite spännande, istället för tråkvardagen.

“I alla andra parlamentariskt demokratiska monarkier är det statschefen, det vill säga monarken, som formellt leder arbetet att utse en regeringsbildare. Eftersom monarki och demokrati sedan länge är samma sak, och en kung utsatt av Gud förtjänar en statschef utsatt av en knasboll, är det lika bra att köra!”, skriver Mårtelius, samtidigt som han slår in ytterligare en öppen dörr och slipper skriva ett “riktigt” bogginlägg.

Jag fick mycket riktigt ett svar från min nya brevkompis, Anzela. Det verkar dock som om hon inte alls läst mitt mail till henne, hon bara babblade på om sina barn i sina barn och allt vad det var. Och inte så konstigt, vad skulle hon svara? Såsom jag svarat sist, vad kunde hon förvänta sig? I efterhand skäms jag lite över min larviga ton, hur skulle man kunna bygga ett förhållande på något sådant? Hennes svar var i alla fall fortfarande försiktigt positivt, och hon lyckades faktiskt bifoga en nya bild. Men jag kände att broarna redan var brända, båtarna sjunkna, banden klippta, hoppet uppgivet. Jag försökte författa en ursäkt, och avsluta det hela så smärtfritt som möjligt. Vad ska man göra liksom?

Hon klarar sig nog.

Apropå det här och det här:

Ett enkelt sätt att visa för omvärlden att man är en riktig jävla fullblodsidiot är att vägra uppfatta århundraden av historiska, klassmässiga och sociala orättvisor och tro att man slår ett slag för språkvården genom att förkunna att det minsann heter “Negerboll” eftersom chokladboll verkar vara ett svårbegripligt koncept. (Man gör ju bollarna av negrer och pärlsocker liksom). Med lite tur befinner du dig, när du gör detta, någonstans bland civiliserade, rationella och tänkande människor som kan förklara för dig det självklara i att det är ett kränkande epitet som fortsätter vara kränkande varesig det beskriver ett tilltugg till kaffet eller en människa. Men sannolikt umgås du med ett gäng lika inskränkta saftskallar som du själv, så formodligen kommer du bara få efterblivna fnissanden och bejakanden till svar.

Man borde göra omvärlden en tjänst och reducera er till samma massa som den köttfärs ni har i huvudet att tänka med, men det är väl inte det mest storsinta handlandet, så det får väl bli lite folkbildning i vanlig ordning istället.

Egentligen blir jag mest bedrövad av ämnet. Förstå att det, i skrivande stund, är 42,918 medlemmar i facebook-gruppen “Det heter negerboll”, där man bland annat kan läsa följande drapa pur dumskalleprosa:

“Ordens innebörd förändras ju hela tiden. Benämningar som varit nedsättande får en positiv klang och tvärtom efterhand som orden används.
Ordet “neger” har väl egentligen varit “rumsrent” jättelänge? Men det är väl nå´n byråkrat som har suttit och dammat igen i en källare och behövde lite uppmärksamhet som ändrade på den saken? Färgade i USA använder uttrycket själva när dom talar till varandra. Ex. “Yo, nigga”! Och det gör dom näppeligen fört att vara elaka eller för att uttrycka rasism emot någon med samma hudfärg. Många homosexuella använder ord som “bög” och “flata” i dagligt tal. Detta kommer förmodligen att förändra innebörden såpass att det kommer att bli den vedertagna benämningen i framtiden.
Det blir lixom OK om den utsatta gruppen själv “tvättar” ordet.

T. ex. ståuppare som tillhör grupperna bögar eller negrer använder sig ofta av skämt om sig själva med stor framgång. Jonas Gardell och Eddie Murphy är två goda exempel på detta fenomen. Att ändra på alla ord som kan verka stötande för någon, tror jag, skulle utarma det svenska språket.
Iaf. begränsa det väldigt mycket. “Negerboll” sitter kvar i minnescellerna och får mig att le samtidigt som en varm känsla sprider sig i kroppen.
Minns när jag som liten stod vid min farmors sida och rullade dom goda små bollarna. Och euforin när man fick hedersuppdraget att slicka skålen kan väl var och en relatera till?:) Att ta bort det ordet skapar brutala konflikter i min hjärna.
Andra folkslag har oxå givit namn åt bakverk och maträtter. I Tyskland kan man beställa “Zigeunerschnitzel”. Inte fasen är det några zigenare, eller romer, som blir sura för det? Har svårt för att tänka mig en finsk medborgare som har gått och retat sig på finska pinnar. Vad skulle dom kallas om inte finska pinnar??? Österbottenspinnar? Nä, för min del kommer negerbollar alltid att vara negerbollar.
Kommer aldrig att beställa en “Romaschnitzel”, “chokladboll” eller en “österbottenpinne”. ”African american ball” låter ju inte så mumsigt det heller.:D”

Detta skrivs alltså 2009. Det ska inte behövas, men låt oss bemöta argumentationen.

Ordens innebörd förändras ju hela tiden. Benämningar som varit nedsättande får en positiv klang och tvärtom efterhand som orden används. Ordet “neger” har väl egentligen varit “rumsrent” jättelänge?

Nej. Ordet “neger” härstammar från engelskans “nigger” – inte spanskans negro alltså, som försvenskat blivit negroid – och betyder slav. Slaveri innebär att en människa behandlas som egenskap, och har verkligen inte varit rumsrent jättelänge. Jävla idiot.

Men det är väl nå´n (sic) byråkrat som har suttit och dammat igen i en källare och behövde lite uppmärksamhet som ändrade på den saken?

Nej, förmodligen inte. Jävla idiot.

Färgade i USA använder uttrycket själva när dom talar till varandra. Ex. “Yo, nigga”!

Här vill jag påpeka att även uttrycket färgad bör anses som rasistiskt eftersom det utgår ifrån att den vita människans hudfärg är utgångsläget, och det som avviker ifrån är onormalt. Vilket ju, naturligtvis, är ignorans i ett nötskal. Sen är det definitivt och självklart inte så att alla mörkhyade i USA använder sig av uttrycken “Yo” eller “nigga”. Men det förvånar mig inte att du tror det. Jävla idiot.

Och det gör dom näppeligen fört att vara elaka eller för att uttrycka rasism emot någon med samma hudfärg.
Många homosexuella använder ord som “bög” och “flata” i dagligt tal.

Vad har det med chokladbollar att göra? Jävla idiot.

Detta kommer förmodligen att förändra innebörden såpass att det kommer att bli den vedertagna benämningen i framtiden.
Det blir lixom OK om den utsatta gruppen själv “tvättar” ordet.
T. ex. ståuppare som tillhör grupperna bögar eller negrer använder sig ofta av skämt om sig själva med stor framgång.
Jonas Gardell och Eddie Murphy är två goda exempel på detta fenomen.

Detta fenomen, som ni uttrycker det, handlar alltså om att två marginaliserade och utsatta samhällsgrupper (som förövrigt skall, om de nödvändigtvis måste särskiljas från mängden av dig, benämnas som homosexuella och svarta eller mörkhyade – inget annat) tar till sig glåpord som kastats mot dem och använder internt – inom gruppen. Det vill säga – är du välmående vit heterosexuell (och det är du ju) bör du hålla dig borta från att nyttja orden. Ur din mun är de fortfarande förnedrande. Jävla idiot.

Att ändra på alla ord som kan verka stötande för någon, tror jag, skulle utarma det svenska språket.
Iaf. begränsa det väldigt mycket.
“Negerboll” sitter kvar i minnescellerna och får mig att le samtidigt som en varm känsla sprider sig i kroppen.

Dels är det fascinerande att någon som är såpass orolig för utarmning av språket samtidigt vägrar acceptera det “nytillkomna” ordet chokladboll – som ju är betydligt mer logiskt. Jag har vid det här laget förstått att det rycker lite i kolonialistbaguetten på dig när du tänker på saken, på samma sätt som du inte längre reagerar när din gamla nazistfarmor pratar om judejävlarna som stökar ner i trapphuset.

Minns när jag som liten stod vid min farmors sida och rullade dom goda små bollarna.

Ja, se där, där har vi nazistfarmor som på beställning.

Och euforin när man fick hedersuppdraget att slicka skålen kan väl var och en relatera till?:)
Att ta bort det ordet skapar brutala konflikter i min hjärna.

Att du gillar chokladsmet har absolut ingenting alls att göra med rättfärdiganden av gamla förlegade rasistuttryck. Och att du har det brutalt rörigt i hjärnan kan knappast komma som en nyhet heller. Jävla idiot.

I Tyskland kan man beställa “Zigeunerschnitzel”.
Inte fasen är det några zigenare, eller romer, som blir sura för det?

Jo, det är det. Men det är sant, Tyskland har ju historiskt sett alltid gått i bräschen för en allmän acceptens av olikheter. Jävla idiot.

Har svårt för att tänka mig en finsk medborgare som har gått och retat sig på finska pinnar.
Vad skulle dom kallas om inte finska pinnar???
Österbottenspinnar?

Finska medborgare kommer från Finland. Finsk är en nationalitet. Mörkhyade kommer inte, vilket kanske kommer som en överraskning för dig, från Neger. Neger är en rasistisk förolämpning, inte en nationalitet. Jävla idiot.

Nä, för min del kommer negerbollar alltid att vara negerbollar.
Kommer aldrig att beställa en “Romaschnitzel”, “chokladboll” eller en “österbottenpinne”.
“African american ball” låter ju inte så mumsigt det heller.:D”

Förbannade. Jävla. Idiot.

Johan Dahl heter skaparen av gruppen, han verkar vara någonslags humaniöra-student (ironiskt nog) och jag är jävligt glad över att jag inte har några gemensamma vänner med jubelåsnan. Bara tanken på att det skulle finnas sådana infekterade tankeled i min umgängeskrets gör mig en smula obehaglig till mods, nämligen. Känner du honom, däremot, kan du väl hälsa från mig att jag tycker han verkar vara en jävla idiot.

Alltså det här filmbloggar-bråket. Nils-Petter Sundgren har, gissar jag, via rullbandsspelare dikterat någonslags krönika till en papperstidning som heter Allt Om Film där han förklarar hur film på internet fungerar. Ja, inte pirat-versionen av film på internet alltså, att man kan ladda hem film är nog fortfarande häxkonster för den gode Nils-Petter (som förmodligen har Sturebiografen som största filmkälla även 2009). Han har hittat lite bloggar och tittat på dem. Hissar vissa, dissar vissa. Krönikan finns naturligtvis inte på nätet.

Folk får bråka bäst de vill (vilket än så länge inte är särskilt bra, Nils-Petters krönika var plågsamt uddlös och osyrlig, svaren ganska tandlösa alternativt ur förorättad försvarsposition), men är det inte lite underligt att Nils-Petter i sin krönika väljer att godkänna de manliga bloggar han hittat, och såga de kvinnliga?

Att han sedan drar paralleller mellan Andrea Reuter och Blondinbella betyder alltså att han antingen läst Blondinbella – kudos i sådana fall, det är mer än vad jag har lyckats med – och faktiskt tycker att bloggskillnaden ligger i hårfärgen, eller att han använder en fruktansvärd ogrundad metodik för att bygga sina argument. Jag tror inte Nils-Petter är så dum som han verkar när han tänker och skriver och hytter med käppen. Kanske jobbar Nils-Petter på att bli krönikörvärldens skalliga och uråldriga Annah Björk?

Dagens fascination: min digitala omvärlds bevakning av rättegången mot datanördarna som ligger bakom The Pirate Bay. För tillfället har jag en handfull kontakter via msn som uppdaterar mig om tokiga citat och annat relevant, typ hur gammal åklagaren ser ut att vara, samtidigt som åtminstone sju av tio nyare facebookstatusar behandlar ämnet.

Det slängs med stora ord också.

“Ljudinspelningen av pirate bay-rättegången är vår tids samtidsroman.” säger en namnkunnig människa i den digitala media-branchen.

“:-)” säger en annan.

Överlag, om man skall döma av bloggartiklar och twitter-inlägg (vilket man ju naturligtvis ska), så är det ett ämne som engagerar djupt, berör, och är viktigt för en hel generations framtid. Men… Är det det?

Kommer den här rättegången, oavsett utslag, göra någon som helst skillnad? Är det inte redan tydligt hur framtidens underhållningskonsumtion kommer ske? Ingen bryr sig hittills, och ingen kommer bry sig efter rättegången, om Per Gessles upphovsrätt. Det är omodernt, och konservatister kommer fortsätta slåss om regelverk och ordning, liberaler kommer skrika sig hesa om det hemska med övervakning av ip-nummer och du och jag kommer fortfarande ladda ner musik vi gillar eftersom den ändå kommer ut först och i bäst kvalitet på the Internets.

Att ladda ner musik är ungefär lika kriminellt som att gå mot röd gubbe. Ingenting som man anser illegalt, men man undviker det på Sveavägen i rusningstrafik.

Tillägg: Såhär dagsaktuell har nog konstellerporr aldrig varit.

Baserad på vad jag hittills hört av de två första låtarna.

Det talas mycket om humor just nu. Och om vad som är, respektive inte är, roligt.

På SVT diskuteras Alex Schulmans ölhällande över Niclas Strömstedt i ett underligt avsnitt av Debatt som varvar Viggo Kravatt Cavlings nasala påhejanden och Björn Ranelids orangea ansikte skorrandes haranger om “en Shakespear” och “en Chaplin”. Det rådde så att säga en allmän förfäran över den mänskliga humorns påstådda förfall. Förutom några rödkindade 16-åringar med oklara avsikter så var de flesta ganska överrens i stort, även om man i programformatet naturligtvis måste leverera sina medhåll genom att skrika det i munnen på varandra. Man gormar och gastar, dagens ungdom, hasse-och-tage, kulturdevalvering, semi-kändisar, någon av Birro-bröderna (Sveriges motsvarighet till Baldwin-bröderna: Man vet inte riktigt hur många de är, vad de gör, eller vem av dem som egentligen är mest känd) känner sig mobbad men ändå inte och på goa-gubbar-göteborska förklarar för Alex Schulman att jag-tog-inte-illa-upp-men-jag-skulle-kunnat. Janne Josefsson framstår som distansierad och avvaktande i jämförelse.

Hittills i texten (som ju, vad det verkar, handlar om humor) har jag nämnt ett antal personer. Alex Schulman, Niclas Strömstedt, Viggo Kravatt Cavling, Björn Ranelid, Broder Birro och Janne Josefsson. Vad de har gemensamt, förutom att ingen av dem (möjligtvis undantaget Niclas) är särskilt rolig, är att de är män. Och det där med män och humor, det hänger ju tydligen ihop. Så vi hoppar raskt till nästa paragraf:

På en annan underlig debattavkrok i mediesverige, Newsmill, skriver unga komikern Nour El-Refai om det här problemet att råka vara född in i subkulturen Kvinna. Som vanligt, när någon skriver något ganska halvvettigt om att Sverige, jämställdhetens förkämpsland till trots, kanske inte är riktigt framme än, så fylls kommentarerna snabbt upp av bittra män som är uppretade på Lilla Fröken, feminister är ett skällsord, ni-får-ju-faktiskt-rösta, och så vidare. Det har numera blivit såpass självklart att en av dessa bittra män lite von oben kan förutspå att det längre ner bland kommentarerna garanterat kommer vara någon som påpekar detta.

Och att det på något sätt skulle bevisa feminismens förutsägbarhet, inte hans egen. Nu kan jag kanske missa någonslags postironiironi här, men jag tvekar att så skulle vara fallet.

Själv har jag aldrig tidigare sett Nour uppträda, varesig som stand-up-komiker (vilket hon visserligen inte är) eller på TV. Men en youtube-titt visar att hon verkar vara en rätt kul typ. Vilket ju naturligtvis är en fördel, men absolut inget krav, om man vill kunna försörja sig som komiker. Eller vad säger du, Özz Nûjen?

Naturligtvis börjar folk oja sig och säga att Babben Larsson, hon får minsann mediautrymme, och jag minns minsann att Ulla Skoog uppträdde på Släng-Dig-I-Brunnen, och Annika Lantz lyckades ju prata sig från radio till tv till radio-i-tv, och jag kan säkert nämna en, två, till kvinnliga komiker! Alltså måste det finnas massor. Fast de flesta syns inte för de är inte så roliga.

Det här med att humorn skulle sitta i testiklarna, annat än metaforiskt, har alltid varit en underlig syn på det hela. Biologistiska resonemang som att kvinnor skulle tända på män med humor, känns så väldigt förvirrande. Om man nu tror på att det mesta går att förklara med primalinstinkter – att män och kvinnor attraheras av varandras samlar- respektive jägaregenskaper, så undrar jag när stenåldersmännen någonsin skämtat ihjäl ett vildsvin till middag? Och de kvinnor jag har tänt på i mitt liv har ofta varit ganska humoristiska, är det min kvinnliga sida jag kommer i kontakt med då?

Hiphopens saktmodiga invandring till de kulturella finrummen är en process som hela tiden ifrågasätts, och utifrånbetraktas, av mer eller mindre oinsatta människor. Inga konstigheter där, det är väl det lackmustest som krävs för att en kulturutveckling skall kunna ske.

Nu är dock hiphopen långt ifrån framme, och tur är väl det. Frågan är om den, när den väl är där, kommer fortsätta vara just hiphop. För att slå underifrån har, i alla fall för en stackars medelklassigt självrannsakande och förhållandevis jämställd lyssnare, varit just försvarstalet man tagit till för att förklara hur man kan lyssna på något såpass vulgärt och ignorant som rapmusik. En identifikation i, eller möjligtvis en önskan, att slåss från underläge. Det är förvisso en ganska allmän gemensam nämnare i större delen av all musik, men den må vara något övertydlig inom just hiphopen.

Just nu har ytterligare en debatt blossat upp kring en ignorant krönika om de snedvridna idealen i hiphopen. Om man missat Annah Björks krönika i City kan den förkortas ungefär såhär:

Dags att reagera mot hiphopens sneda ideal

En tjej har blivit våldtagen av en hiphopare “artist ett” och en hustru har blivit misshandlad av en hiphopare “artist två”. Därför är hiphopen ond, för det är ju uppenbarligen så att de fick instruktioner att våldta och misshandla ur sina musikaliska preferenser. Kan inte alla bara lyssna på twee?

Signaler
Plus: Mad Men – snedvridna kvinnoideal på 60-talet var mycket bättre.
Minus: Nitty Gritty är stängt och jag har ingenstans att handla jättedyra kläder som ingen ser är snobbiga längre.

Av Annah Björk

Om man inte direkt inser det absurda i att beskylla hiphopen för de (avskyvärda) brott som begåtts ovan bör kanske tilläggas att den ena av hiphoparna, “artist ett”, inte var den kända hiphopare som greps utan en helt okänd människa med för mig än så länge odokumenterat musiksmak. “Artist två” är inte heller han hiphopare, även om den musik som han verkar föredra bevisligen utövas primärt av svarta artister.

Det är en väldigt oinsatt krönika, av en tydligt okunnig journalist. Lite som om jag skulle recensera tv-spel (“Asch, nu har jag tryckt på lite knappar i flera minuter, inget händer, alltså är tv-spel tråkigt. Dessutom är det ju väldigt våldsamt, alltså skjuter alla som spelar tv-spel på varandra”).

Att den tillåts spaltutrymme är något beklagligt eftersom det egentligen tar upp ett ämne som är intressant för diskussion, men eftersom debattinlägget är så ytligt blir det bara pannkaka av diskussionen.

Kvinnosynen som uttrycks är sällan särskilt vacker. Men var är den det? Inte ens inom genusvetenskapen har man lyckats tvätta bort sina egna fördomar tillräckligt för att kunna se en nyanserad bild av verkligheten.

Vad som alltid glöms bort i diskussionerna om hiphopens ideal är att manssynen (om det är ett ord) som uttrycks sällan är särskilt vacker den heller. För, ärligt talat, är ni dumma nog att tro att det yrkeskriminella livet, hallicklivet, drogberoendet, avsaknaden av privata relationer, ignoransen, rivaliteten, gänglivet och ensamheten på topp är samma sak som det goda livet? Lyssna på Gucci Mane, en mästare i att uttrycka ignorans både i musik och leverne, och ni lyssnar på en väldigt deprimerad människa.

Idag är det nördarnas revansch i Stockholm. Ett gäng finniga it-tekniker med studentspexkomplex har genom facebook styrt upp en slags dumskallarnas sammansvärjning; från eftermiddagen någonting kommer nördar från söder och muppar från norr sammanstråla för att, som en annan R Kelly, kasta vatten på varandra. Fast vanligt vatten.

För att göra en tydlig uppdelning klär sig söderborna i passande kommunistrött och norrborna i nånslags vasastansk babyblå som går ihop med tvillingbarnvagnar för ensambarn.

Det är en sorgsen syn; den bubblande stolthet som märks hos anordnarna, den naivt blåögda fascination som verkar ha drabbat landets journalistkår och deras intervjuoffer. Med blida ögon rapporterar man om det ‘lustiga’ upptåget och de så kallade ‘arrangörerna’ (kan man bli vad som helst bara genom att starta en Facebook-grupp nu för tiden? Anit-våldsmessias, strateg, arrangör?) lovar att söka tillstånd hos polisen först.

Allt är ju bara en enda stor KTH-nollning, de som inte vågade leka vattenkrig som barn har nu vuxit upp till tjugoåriga missfoster och måste få spruta av sig lite. Med militärlingo och bristfällig politisk insikt uppmanas det att samlas som bröder och systrar för att möta motstående sida (som alltså inte är ens systrar och bröder). Som tur är nekade polisen naturligtvis evenemanget utrymme i innerstaden (duh!), nu får de skoja på Gärdet istället.

Om man nu skulle vara lite psykiskt instabil, på det där charmiga GTA-sättet, är idag det perfekta tillfället att ta sig en lastbil, vansinnesköra över gärdet och på det sättet tillintetgöra hela Piratpartiet och planka.nu i en och samma smäll. Skeet skeet mutherfuckers.