Idag är det nördarnas revansch i Stockholm. Ett gäng finniga it-tekniker med studentspexkomplex har genom facebook styrt upp en slags dumskallarnas sammansvärjning; från eftermiddagen någonting kommer nördar från söder och muppar från norr sammanstråla för att, som en annan R Kelly, kasta vatten på varandra. Fast vanligt vatten.

För att göra en tydlig uppdelning klär sig söderborna i passande kommunistrött och norrborna i nånslags vasastansk babyblå som går ihop med tvillingbarnvagnar för ensambarn.

Det är en sorgsen syn; den bubblande stolthet som märks hos anordnarna, den naivt blåögda fascination som verkar ha drabbat landets journalistkår och deras intervjuoffer. Med blida ögon rapporterar man om det ‘lustiga’ upptåget och de så kallade ‘arrangörerna’ (kan man bli vad som helst bara genom att starta en Facebook-grupp nu för tiden? Anit-våldsmessias, strateg, arrangör?) lovar att söka tillstånd hos polisen först.

Allt är ju bara en enda stor KTH-nollning, de som inte vågade leka vattenkrig som barn har nu vuxit upp till tjugoåriga missfoster och måste få spruta av sig lite. Med militärlingo och bristfällig politisk insikt uppmanas det att samlas som bröder och systrar för att möta motstående sida (som alltså inte är ens systrar och bröder). Som tur är nekade polisen naturligtvis evenemanget utrymme i innerstaden (duh!), nu får de skoja på Gärdet istället.

Om man nu skulle vara lite psykiskt instabil, på det där charmiga GTA-sättet, är idag det perfekta tillfället att ta sig en lastbil, vansinnesköra över gärdet och på det sättet tillintetgöra hela Piratpartiet och planka.nu i en och samma smäll. Skeet skeet mutherfuckers.

Första kvällen jag var i Karlstad förra helgen var jag nykter. Nykter i det här fallet betyder att jag enbart druckit en öl på kvällen och tre glas skumpa tidigare på dagen till fredagslunchen.

Jag promenerade ganska mycket genom city. (”City” är väl ett sånt där fult ord som bara lantisar använder, men jag är ju mitt ibland dem så vad göra.) Det var fullt av fulla människor där. Jag menar alltså riktigt fulla – fullare än vad jag brukar vara. Nu finns det väl massor av saker att säga om varför man ser fler fulla människor i Karlstad än vad man ser i Stockholm; Bulten blev upprörd över det här inlägget och trodde att jag ville göra någon slags kulturellt statement, och påpekade (då för en knapp vecka sedan när jag faktiskt skrev det här) att i Karlstad kommer man inte in på klubben när man är liten så man hänger utanför, man festar länge hemma innan man ens går ut, det finns ett kösystem som inte existerar här, klubbarna är centrerade till vissa områden, och att i Stockholm får man stanna på klubben hur full man än är (där har han förvisso fel och är själv ett levande bevis på att man rätt ofta blir utkastad om man är en smula för berusad). Jag håller i övrigt med och jag ville inte beklaga mig över den supande värmländska folksjälen utan bara bara berätta en liten historia.

De fulla ungdomarna ramlade åt alla håll och kanter på allmän plats, och i en port till ett Systembolag halvlåg en kille som förmodligen inte ens var arton fyllda med kallingarna och 501:orna vid knäna och linnet uppe vid bröstet, en kisspöl någonstans under sig och inga skor på.

Han påminde mig om en fruktansvärt smaklös Guns ‘N Roses-tröja som min mellanstadieklasskamrat Walter haft på sig ibland, med en tjej med neddragna trosor som satt däckad mellan några soptunnor.

– Är du okej? frågade jag killen.
– Vill du att vi ringer någon?

Att han överhuvudtaget kunde svara var en överraskning.

– Schadå, slöddrade han med ögonen fortfarande halvslutna. Min kompisch är preschisch runt hörnet.
– Är du säker? Är du okej?
– Schadå, det är bra.

Jag funderade ett ögonblick på att ge honom min kofta så han hade något att skyla skötet med i sommarnatten. Sedan tänkte jag på hur nöjd jag var med min nya kofta, svalde samarit-andan och promenerade vidare.

Men jag kan inte sluta undra hur det gick för honom den kvällen. Hade han en kompis? Kom han hem? Vaknade han vid sextiden av morgonfåglarnas kvitter? Hur kall var systembolagstrappen mot pungen då?

Jag skulle lagt över honom koftan.

Den var ju ändå bara Lyle & Scott.

Grejen är att såna här bildpostningar är skittråkiga, det vet jag, men vad ska man göra? Skicka skiten till den där jävla roliga-lappar-bloggen? Fuck that shit.

Kina är ett stort land ett digitalt stenkast österut. Det är sällan man pratar om det, landet Kina, men ibland så viskas det i en korridor i förbifarten, ett menande ögonkast slängs över rummet eller en gemensam nick bekräftar att Kina, det är minsann inte min grej.

Vanligtvis går vi omkring i vårat gemensamma alldagligt västerländska töcken och upplever en världsbild ungefär som denna:

Men ibland så dyker det faktiskt upp olika uttryck för svängningar som lyckas ta sig igenom det vanliga bruset av bantningschocker och lägenhetsvisningar. Just nu pågår det en så kallad debatt om huruvida Sverige (som land) skall bojkotta de Olympiska Spelen i Kina (som händelse).

Folk är så upprörda, så upprörda, över att Kina skall få tillåtas vara värd för detta internationella sportsevenemang. Det finns tydligen gränser för var man vill se steroidpumpade försöksdjur till atleter springa sig matta runt runt i cirkel – och Kineserna har hamnat på fel sida av den dragningen.

Det kan ju knappast bero på att de fortfarande praktiserar dödsstraffet, för i så fall skulle ju även OS i Atlanta mötts av göteborgsstenar och dylika protester, amerikanskt och allt som det är. Det kan ju inte heller bero på att de bara har ett parti – i alla fall inte från svensk sida eftersom vi bara har socialdemokrater här (även om de låtsas som om det faktiskt är en massa olika partier vi röstar på). Det kan för bövelen inte vara någonslags moralisk dilemma om arbetssituationer på landets fabriker – vi behöver ju denim att klämma ner våra Cheap Monday-rövar i. Nej, fascinerande nog är det den så kallade Tibetfrågan som är det absolut största hindret för att denna idrottsliga högtid skall få äga rum på orten.

Tibetfrågan, undrar nu obildade läsare, vad är det för någe?

Jo, Tibet är ett historiskt område i sydvästra Kina. Där tror man på reinkarnation och att ett folk skall ledas av en Dalai Lama, som är en reinkarnerad variant av en upplyst buddhistmunk från för jättelänge sedan. Den första Dalai Lama hittades nångång på trettonhundratalet, och sedan dess har det rullat på. Den senaste och nu aktiva Dalai Lama snubblade man på 1935, då två bast gammal. Sedan 15 års ålder har han styrt och ställt över tibetanerna.
Man skulle kanske tycka att det verkar lite riskabelt att utse framtida regeringschefer lite på random när de är två år gamla, framförallt eftersom det dessutom är en titel for life. Men eftersom mer eller mindre alla i Tibet är munkar (hur de får fram fler tibetaner när alla är kåpklädda män i celibat övergår mitt förstånd) tar man väl för givet att de också är mesproppar och alltså inte kommer göra några värre försök till revolutioner, kupper eller annat maktfullkomligt.

Nu ville hur som helst denne Dalai Lama inte sitta helt stilla och ta det lugnt. I någonslags tjugofemårskris försöker han göra Tibet självständigt. Detta misslyckas dock, möjligtvis på grund av att det bor en miljard människor i Kina vilket gör de flesta uppror och attacker underbemannade. Sedan 1959 styr Dalai Lama sitt folk av munkar i exil.

Vad gör han då av sin tid, undrar ni? Dalai Lama är ju inte den som är tappad bakom en vagn direkt – han snappar såklart upp de stressade västerländska människornas fascination vid den mytiska orienten, och semireligionen Buddhism i synnerhet. Den passar ju nämligen det halvsekulära samhället som hand i handske – det är nästan mer rumsrent att säga att man tror på Buddhismen än att säga “Nja, jag tror inte på Gud… Men jag tror på nånting!” – och Dalai Lama börjar därför resa omkring som en annan Babben Larsson och föreläsa om det viktiga att tycka om sig själv, äta nyttigt och världsfred.

Ganska snabbt så får han en hel drös namnkunniga groupies. Alla från Red Hot Chili Peppers till Björk till Beastie Boys vill ligga med honom, och hans budskap om ett fritt Tibet lovsjungs i stödkonsert efter stödkonsert.

Nu vill jag på inget sätt välja sida i den här debatten, men ärligt talat – om man ska hålla på att kasta stenar på stackars fackelbärare, borde man inte åtminstone ha lite bättre stöd under fötterna än en 75-årig kille klädd i gardin med Richard Gere som förste förespråkare och som predikar fred och vänlighet men ändå inte kan få ett gäng tibetanska munkar att låta bli att slåss?

Som någon av er, där ute i cyberrymden, möjligen observerat var det ett tag sedan det skrevs något ordentligt här på bygget. Det har förvisso aldrig varit någon målsättning för konstellerporr att vara en daglig dos internetnonsens - en kakafoni av veckans klädinköp, vänners kärleksliv och personliga betraktelser över livets oanade svängningar - att skriva dagbok på internet är något jag överlåter till de som kan det. Jag menar på inget sätt att kritisera de så kallade “modebloggarna”, det inte bara att försöka sparka in en redan uppeldad och begraven dörr utan också att överlag kritisera faktumet att tjejer har en tonårsperiod. Det verkar lite väl inskränkt, i alla fall ur mitt verklighetsperspektiv - vilket mig förmodat må vara ganska långt ifrån en tonårsflickas. Men hur som helst har den sinande takten substans gnagt en aning i bakhuvudet.

Anledningen till denna ickeproduktivitet är egentligen ganska enkel. Jag tror de flesta som försöker skriva någorlunda regelbundet drabbas av den - fast på olika sätt. Somliga går ner sig i depressioner, några hamnar i privata kriser, andra har helt enkelt för mycket annat på gång samtidigt. I mitt fall handrar det om ännu något annat: Det går helt enkelt, för att parafrasera rapparen Petter, för jävla bra nu. På alla plan, dessutom. Och att blogga lycklig är lite som att dansa nykter - något som Magnus Uggla säkert skriver låtar om. Och det är ju mycket enklare att skriva bitska texter när man inte är helt på topp. Men, kära vänner, bestörta inte. Jag ska minsann klämma ur mig ett inlägg, även om det tillkommer billiga trix såsom minnesreferat och personliga upplevelser för att lyckas komma till crayolakritan.

Så, låt oss ta avstamp där, eller egentligen i det föregående, väldigt korta inlägget härunder. Jag var nämligen i studentastaden Lund i helgen, för att spela skivor på klubben “Übergeil” på Smålands Nation. Att det var en politiskt vänsterorienterad nation var jag förvisso förvarnad om (till exempel fick jag inte använda mig av mitt alterego DJ Övre Medelklassen som artistnamn - folk skulle ta illa upp och börja kasta göteborgssten gissar jag - utan hänvisades i all enkelhet som “DJ Simon” på klubbaffischen). Jag tog ganska lätt på det, tänkte helt enkelt att arrangören var överdrivet försiktig, men framme vid klubblokalen i fråga stod det tydligt att det verkligen inte handlade om överdrifter. Det första jag möts av i dörren är en skylt där det står:

ORDNINGSREGLER: 1. INGEN SEXISM.

Det andra jag möts av är en tallrik veganmat - tydligen en del av mitt gage. Mitt skivspelande består i regel av sydstatshiphop (sexism) och Baltimore-mixar (kött). Det här blir spännande, tänkte jag, och slevade i mig bönröran. Publiken de nittio första minutrarna består av totalt fyra personer, två par som jag först tolkade som ett lesbiskt- och ett bögpar. Bögparet visade sig dock vara förmodat heterosexuellt, men kvinnan i förhållandet såg ut som en bastant liten man.

Eller kvinnan i förhållandet, får man skriva så?

Jag har med skräckblandad förtjusning läst Maciej Zarembas artikelserie “Först kränkt vinner!” i Dagens Nyheter. I korthet handlar den om rädslan hos lärare på lärarhögskolan för anmälningar från studenterna, som verkar ha åsikten att de själva (som ju faktiskt studerar till lärare dårå) egentligen vet bättre än deras mentorer, och bästa sättet att förmedla det är ju såklart att anmäla. Vadå krångligt? Läs artikelserien själv förihelvete, vad är jag, din dagisfröken? Hur som helst. Av detta kan man ju låta tankarna fara i två riktningar - den ena är den om lärandet i sig. Hur tänker man sig sin egen framtid som lärare, om man inte kan acceptera sin nuvarande situation som student som underställd lärarens auktoritet? När man själv kommer ut i arbetslivet, tror man så stenhårt på sin egen auktoritära förmåga att man inte kommer behöva drabbas av problemet? Och, i så fall, varför väljer man att anmäla istället för att konfrontera och diskutera?

Den andra av frågorna som man kan ställa sig efter lästa artiklar, är av en annan mer allmän ton. Den handlar mer om de queerteorier som presenteras i artikeln och i synnerhet det sätt de tolkas av Nilsson i texten. Bland annat så förkunnas följande:

“Queertänkare anser att man borde säga “tradition” eller kanske “vana” om heterosexualiteten. Den är inte given, menar de. Inte heller är “man” och “kvinna” något naturligt. I själva verket är könen “en social konstruktion” som vi på grund av århundradens indoktrinering lärt oss att ta för givna.”

Vilket är en väldigt intressant och på många sätt sympatiskt tanke - eller man kan i alla fall höra de goda intentionerna bakom den. Men, efter ett tag, desto längre resonemangen förs, blir man fundersam. Hur menar de, egentligen?

Könen är en social konstruktion - för att köpa det resonemanget bör man anta att det är könsmaktordningen som är en social konstruktion. Det vill säga, inte bara det att mansyrken i regel är mer välbetalda utan också hela den sexuella spänningen och romantiseringen kring olikkönade. Fine. För själva könen kan jag, hur välment jag än försöker, inte förmå mig att tro vara resultat av något så simpelt som traditioner. Jag tror inte någon har lyckats övertala mig till att utveckla en snopp, hur länge de än snackat. Jag tror ändå att den hänger där av naturliga anledningar. Biologi och sånt, ni vet.

Men, med det klart, om man nu fortsätter att mena att “kvinnan” och “mannen” är sociala konstruktioner - vad innebär det? Om man inte är “man” eller “kvinna” för att man råkar besitta en sådan kroppsfunktion, vad är det som avgör om man är det då? Och vad innebär det då att vara “kvinnan” i ett förhållande?

Det queerteoretikerna gör, i och med ett sådant resonemang, är – som jag uppfattar det – att ofrivilligt lägga värderingar i orden “man” och “kvinna”. Att problematisera orden. Samtidigt som man försöker motverka en könsmaktsordning håller man sig fast vid den genom att inte låtsas om den men låta de sociala värderingar som finns i orden ligga kvar. Och, det lär väl inte ha undgått någon, framförallt inte en queerteoretiker, att “kvinnan” i förhållandet har haft en något mer utsatt position här i världen än mannen de senaste 6000 åren? Fast det kanske är poängen…

Spelningen gick bra till slut i alla fall. Det kom fler folk, och folk dansade. Kvällens mest uppskattade låtar blev överraskande nog Scottie B’s “Niggaz Fightin’” och John Farnhamns “You’re the Voice”.

I oppositionsläge är det ju alltid enkelt att komma med spektakulära utsagor för att visa sig vara på framfötterna, ett skarpt och humant alternativ till rådande praxis. Man vill visa att man inte räds att tänka nytt, att “röra om i grytan”. Ett sådant typutspel är Åsa Hagelstedts förslag om att göra Södermalm i Stockholm till en regnbågsmärkt gaystadsdel.

”Här har vi kunskap om att alla människor inte är heterosexuella – vi välkomnar alla.” menar Åsa att det skall betyda i ett citat i Metro.

Det är förvisso en enkel sak att skapa PR för sin egen medmänskliga överlägsenhet genom att outa en uppfattat utsatt minoritetsgrupp. Men det är klart vi ska göra om Södermalm till Gaysöder! Men varför sluta där? Jag föreslår ytterligare ett par kvalitetsmärkningar av Stockholms olika delar.

Seriemördarvasastan
“Här har vi kunskap om att det är viktigt att hålla sitt yttre propert, sin yrkestitel ståndaktig även om man är död inuti - vi välkomnar alla!”

Bäbis-och-lattemammakungsholmen
“Här har vi kunskap om att även barnlediga mammor gillar att dricka kaffe för 40 kronor muggen – vi välkomnar dessa samt deras kolikbäbisar med hjärta och värme.”

Minsta-gemensamma-nämnarebromma
“Här har vi kunskap om att människor kan ha svårt att bestämma sig för om de vill bo i stan eller på landet och därför väljer ett mellanalternativ som egentligen inte är någonting av det - vi välkomnar dem.”

Invandrar-yttreförorterna
“Här har vi kunskap om att människor födda i utlandet, eller människor människor med föräldrar födda i utlandet, eller människor med utländskt klingande namn helst bor i större nedslitna byggnadskomplex med nattbusskommunikation och ett betongcentrum - vi välkomnar dem lite halvt.”

Konservativt-smygrasistdjursholm
“Här har vi kunskap om att människor som inte är födda med välfyllda bankkonton existerar, men de bor allt som oftast i de yttre förorterna - vi träffar inte dem.”

Discobellemidsommarkransen
“Här har vi kunskap om att det finns människor med alla möjliga musiksmaker, och att de som gillar musik byggd på eurodisco som man kan ladda ner från bloggar har lite bättre smak. Vi läser på Konstfack allihopa.”

Decemberkylan sluter sig omkring en och som så många andra drar man samma nyfunna slutsatser som tidigare år. “Tänk, vad det är mörkt! Vad man är trött hela tiden!” sen “Snart är det ju jul ändå, det ska bli skönt med lite ledighet!” sen “Vafan ska jag göra på nyår? Jag borde börjat planera i augusti!” sen “Just det, jag började ju planera redan då, vad hjälpte det?” sen “Nu släpper alla journalister och dylika sina årsbästalistor… Dem ska jag läsa och låtsas som det ger mig någonting.”

Över dagens lunch (dagens lunch på Max, friscomeal, 53 kronor) hittade jag en Svenska Dagbladet, som dagen till ära har samlat alla sina musikrecensenter i en liten hög och fått dem att prioritera varsina tre skivor att utnämna till årsbästa. Det är enligt ingressen en väldigt spridd och spretig lista, där bara två skivor dyker upp fler än en gång - Bassekou Kouyate & Ngoni Ba (s.k. “världsmusik”) och Malin Foxdal (folkmusik). Och eftersom världsmusik är ett annat ord för andra folkslags folkmusik, typ, så är det ju alltså samma sak. Vilka lyssnar på folkmusik 2007? SvDs kulturredaktion, verkar det som. Kan folkmusik räknas som svart musik?

Helt klart är att den lockar multikultilyssnare som klär sig i svepande afrikanska tyger och gärna äter couscous och tänder rökelse och doftljus samt känner en likadan oförklarlig vurm för det afrikanska moderlandet som vilken bloggwigger som helst. Men rent musikaliskt, kan man höra själen? Jag vet inte, jag har aldrig försökt, bongotrummor är rätt trist i allmänhet. Den enda världsmusik jag hört i år är Wyclefs nya skiva, och den var ju ganska kass av just den anledningen. Hur det nu än är med den saken, så kan man snart utröna följande av årsbästalistan i SvD: Svenskan hatar på hiphopen.

Totalt sett är det 5 skivor (av närmare 40) på best-of-årslistan som klassas som hiphop. En av dem är “Årets intressantaste afrikanska hiphop”, och den formuleringen förklarar ju ungefär hur mycket hiphop det egentligen handlar om. En annan är Fattaru-Mackans “Basutbudet”, som mest är nånslags hipstertechno, och en tredje är den obligatoriska Underground Kingz, för Pimp C är död och det gör skivan legitim att lista om du egentligen lyssnar på gubbrock men behöver lite streetcred. De två sista är två skivor av vita rappare som rappar om att hiphopen var bättre förr, typ. El-P, som enligt recensenten skapar “nyskapande och futuristisk noisehiphop” (vilket man ju förstår handlar om sjukt kass prettohiphop), och Brother Ali (ja, inte tror du väl på riktigt att han är albino? Då hade han ju blivit stenad till döds för länge sen) som nog bara är tråkig… Eller “personlig” som han beskrivs i tidningen.

Det är på något sätt ganska givet att SvD har en såpass stockkonservativ hållning när det gäller svarta artister, det mest utländskt klingande namnet på deras egna recensenter är “Lokko“.

Däremot har tidningen överraskande mycket stake, när man uppmanar sina läsare till att elda med DN Kultur på framsidan.

“Brinntid 2 minuter”

Köttbedrägelser! Nu såg jag inte programmet i fråga, men jag kan tänka mig att det gick till ungefär såhär:

Janne Josefsson spänner ögonen i kameran, ser lite trött och besviken ut, och säger någonting i stil med det här:

“Vanliga matbutiker försöker lura dig att köpa – håll i dig nu – gammalt kött. Flera dagar gammalt. Kanske veckor? År? Och det är inte Eldorado-pytt-i-pannan eller de frusna köttbullarna vi pratar om, utan den färska köttfärsen! Ska det vara så? Något som du, och hela Sverige, köper minst två paket av i veckan. I snitt äter en vanlig svensk familj tolv kilo köttfärs i veckan – hur kan Ica, som så många håller som ett andra vardagsrum, en instutition liknande den trygga famn ett vuxendagis skulle innebära, våga mixtra med detta? Jo, det ska vi visa dig. Med hjälp av Dold Kamera har jag, Janne Josefsson, slagit ett slag för er vanliga människor.”

Klipp till kamerasvep som visar en stor Ica Maxi-byggnad. Janne Josefssons voice-over berättar något om förhållandena, och sen får vi se bilder filmade med Dold Kamera som bekräftar det Janne Josefsson precis sagt.

Klipp. En stund senare i programmet är det naturligtvis dags att ställa olika människor till svars för detta rättshaveri. Nån stackare som släppt in Janne Josefsson alldeles för långt in på kontoret svarar undvikande en stund på flertalet “Ska det vara så? Ska det verkligen det? Tycker du att det är bra att det är såhär?”

För maximerad effekt vill Janne Josefsson ställa någon som är i alla fall någorlunda bekant för dig, vanliga människa, mot väggen på ett eller annat sätt. Eftersom Ica-butikschefer sällan är särskilt publika, vänder han sig i det här fallet till Hans Mosesson, alltså Ica-Stig. Ica-Stig tycker naturligtvis att det är skamligt, upprörande, och så vidare. Självklart gör han det, och det spelar nog ingen roll hur många gånger Janne Josefsson säger “Ska det vara så? Ska det verkligen det? Tycker du att det är bra att det är såhär?”, Ica-Stig är precis som du, vanliga människa, och vill inte äta ruttet kött han heller. Det är bara det att han är i tv ibland.
Summa summarum, Ica är ena elakingar som försöker skinna den vanliga människan, du, och din farmor, på snikna kronor och ören genom att förlänga utgångsdatumen på kött. Janne Josefsson tittar in i kameran och säger några bistra slutord. “Ska det vara såhär? Chatta med Ica-ledningen efter programmet.”

Och sedan så följer en mediadebatt i ett par dagar efteråt, om “Köttskandalen” eller något liknande smaskigt kvällstidningsrubricerat. Ica lovar botgörning, folk slutar handla rea-köttfärs ett tag och sen glömmer vi bort alltihopa och koncentrerar oss på nästa misshandlade mobboffer eller liknande som tas upp i Kalla Fakta. Som sig bör.

Frågan är bara var offren finns i köttfärsfallet? Är det många som köper köttfärs utan att kolla om den är grå först? Och om man nu gör det, är det i så fall vanligt att man tar med sig sin gråa köttfärs hem, för att lägga upp den lite vackert på en tallrik, hälla över en rå äggula och servera det som råbiff, för att som avslutning på kvällen kaskadspy vardagsrummet ljuslila?

2002 döms Pimp C till 8 års fängelse eftersom han missat att fullfölja sin samhällstjänst, en påföljd av en tidigare dom för grov misshandel. Han släpps villkorligt slutet av 2005. Bun B, kompanjon och vapenbroder och andreman i Underground Kingz, har minst sagt hållt ställningarna under tiden då Pimp C suttit inspärrad, med en outtröttlig kampanj för hans frigivelse - förutom att namedroppa honom i stort sett i varje låt Bun spelar in under tiden, pågår samtidigt försäljning av allt möjligt krimskrams i Pimp Cs namn. Han kommer ut till en helt annan verklighet än den han lämnade nästan 4 år tidigare. Debutskivan, Sweet James Jones Stories, som släpptes när han fortfarande satt i fängelse, sålde nästan ingenting. Uppföljaren, Pimpalation, når guldstatus i USA och toppar som nummer tre på Billboardlistan. Tillsammans med Bun släpper han 2007 den självbetitlade gruppskivan Underground Kingz, som når förstaplatsen och just nu bara är småsmulor från platina. I lördags uppträdde han med Too $hort på House Of Blues. Igår dog han.

Jag ber om ursökt för den töntiga slutklämmen i ovanstående paragraf, men jag gissar att det är ganska obligatoriskt att försöka sig på den typen av journalistisk slaskdramatik om man skall skriva nån slags dödsruna. Jag skall dock bespara er från den andra klichén i sammanhanget, nämligen att man har varit ett fan sedan blöjdagar och att ingen annan har förstått storheten förrän nu. För det har jag inte.

Min första egentliga kontakt med sydstatshiphop var No Limit Records-vågen, då Master P annonserade med två helsidor i The Source fyllda med obskyra omslag på artister jag aldrig hört talas om och stoltserade “This is our roster for 1998 - what’s yours?”.

Först förstod jag inte huruvida det var äkta omslag, eller om det var skämtomslag, men allt eftersom fler och fler av dem inte bara låg där mitt i tidningen utan också stod i min skivhylla insåg jag att det fanns en hel värld av hiphop som varken DJ Premier, DJ Muggs eller Dr. Dre hade producerat. Master Ps Ghetto D från 1997 är fortfarande en av mina stoltaste ägodelar, trots att han är en ganska rutten rappare och skivan är långt ifrån helgjuten. Bland annat så har den den fascinerande egenskapen att ha rätt högt andrahandsvärde, trots att den sålt flera gånger platina. Detta för att den sålde på kassettband i så stor utsträckning att de flesta exemplaren nu är sönderspelade sedan länge, samtidigt som den har gått ur tryck.

Lite senare lyckades jag naturligtvis vidga vyerna en aning (Cash Money Records började konkurrera på riktigt, och tillslut ta över genren syntbaserad hiphop med diamanter på skivomslagen). När No Limit föll, var man tvungen att leta annorstädes för sin dagliga fix. Efter ett par förvirrade månader där jag testade allt från svensk hiphop till anticon-mongon (jag skäms än idag) återupptäckte jag Texas, i synnerhet DJ Screw och Guerilla Maab.
Men vad har det att göra med Pimp C då? undrar du naturligtvis. Jo, det ska jag tala om för dig.

De kommande dagarna lär det pumpas ut texter om UGK och Pimp Cs roller som grunden till sydstatsrappen, och hur mycket de har betytt och så vidare. Det kan säkert stämma för några få, men jag misstänker att de flesta (i Sverige that is!) upptäckte tidlösa UGK via betydligt mer temporära källor som, tja, Silkk The Shokker. UGK har inte betytt någonting för mitt lyssnande på sydstatshiphop, eller på hiphop över huvud taget. Den vägen var så oerhörd insparkad när jag väl snubblade över “Best of UGK, Chopped & Screwed” och för första gången hörde Pimpin’ Aint No Illusion.
Ok, men vafan har det med Pimp Cs bortgång att göra då? undrar du naturligtvis nu. Jo, det ska jag tala om för dig.

När nyheten nådde mig igår, blev jag rätt ställd. Den tog mig mycket tyngre än vad jag tyckte att den borde göra - jag menar, Pimp C är ändå ett förhållandevis nytt flimmerhår i mina musiklungor, och varför skulle just det spela någon roll för hela apparaten när jag ändå röker bort flimmerhår i stadig takt? Varför blev det svårt att andas nu?

Det handlar, såklart om musiken. Jag har inte lockats till UGK av glansiga tidningsartiklar, skivomslag eller snygga musikvideos. Det handlar inte om flådiga gästartister, producentnamn eller marknadsföringsbudgetar. Det enda som har fått mig att spela skiten är just skiten. Och att Pimp C råkar ha lagt ner blod, svett, tårar och jag vet inte vad för andra kroppsvätskor i musiken för att lyckas förmedla det han gör - det råkar vara en jävligt bekväm bonusinformation. Jag är inte liten och lyssnar på enbart attityd längre. UGK är grown ass music. Och Pimp C var en grown ass man. Som dog alldeles för ung.

BONUS: Jag har lagt upp några låtar, som alla får representera olika sidor av Pimp C, på soullounge.blogspot.com.