Lil Wayne har 26 miljoner sökträffar på Google, vilket är lite drygt hälften av vad Hitler har men ett par millar fler än Gandhi. Till skillnad från både Hitler och Gandhi har han dock precis släppt ett studioalbum som sålde just över miljonen redan första veckan.

“One million sold / first day I went gold / how do I celebrate? / work on the Carter 4!” rappar han som öppningsrader i en uppdaterad version av A Millie, med nyinspelade verser, som sedan släpptes ut på nätet strax efter att försäljningssiffrorna offentliggjordes. Som det redan har konstaterats på många av de 26 miljoner googleträffarna har Weezy internet – eller snarare sin förmåga att nyttja internet – att tacka för mycket av sin framgång på senare år. Men internet är ju som alla vet inte bara ett himmelrike fyllt till bredden av villiga oskulder, utan också en kloak av åsiktshaverier. Ett pundhuvudens Mecka, om man vill.

Av olika skäl dröjde det tre år innan Tha Carter III äntligen släpptes. Många var det som tvekade på huruvida den över huvud taget skulle dyka upp – Wayne har bland annat dokumenterade problem med droger av olika slag (främst kanske samma hostmedicin som fick den gode Pimp C att trilla av pinn i vintras).

Lil Wayne har i olika omgångar framstått som mer eller mindre sinnessjuk (vilket väl ofta brukar resultera i genial musik). Det är inte så konstigt, om man betänker att han blev indragen i artistlivet någonstans runt ‘95, då tretton år gammal. Med andra ord är Weezy en numera uppvuxen barnstjärna, och före detta barnstjärnors mentala hälsa brukar väl sällan vara den allra stabilaste. Dessutom har han varit konstant verksam, alltid befunnit sig i rampljuset. Sådan uppmärksamhet brukar väl, förutom en massa hatare på internet, resultera i vandrande bisarrheter såsom Michael Jackson eller Britney Spears, ungefär? Just nu kan man gissa att Weezy befinner sig någonstans på linjen mellan Michaels Thriller och Bad. Det har börjat spåra, men det är en bit räls kvar ner innan det blir totalkaos.
Dessutom såg otillförlitliga weedcarriers i Weezys entourage till att skivan läckte ut till diverse mixtapedjs i olika omgångar vilket resulterade i att det behövdes spelas in nya låtar och annat jobbigt.

In alles blev den ungefär ett och ett halvt år försenad, men så tillslut dök den alltså upp hos din lokale torrenthökare och internet fylldes snabbt av uttalanden och recensioner och andra former av förutfattade meningar.

En annan rappare, Wale, hade under tiden snabbt blivit en bloggarfavorit. Han besatt definitivt alla kriterier för det; färgglada kläder, halvsmala jeans, halvsmarta rim och en gimmick som folk ännu inte tröttnat på (go-go). Dessutom hade han den bloggmässigt goda smaken att vara en av de första att rappa över Justices hit D.A.N.C.E.

Ungefär samtidigt som Tha Carter III dök upp på internet släppte Wale ett mixtape med Sienfeld-tema: The Mixtape About Nothing. Således började folk dra paralleller mellan de två släppen. Snart stod bloggvärldens dom klar:

The Mixtape About Nothing > Tha Carter III.

Nu tänkte jag förklara varför det är fel.

En vanlig kommentar kring det hela är något i stil med “…Tha Carter III är ett studioalbum, och The Mixtape About Nothing är bara ett mixtape! Fatta vad Wale skulle kunna göra om han hade hela maskineriet kring ett studioalbum till sitt förfogande!”. Bitch, please. Det är på mixtapes som artisterna har full frihet att jobba med just vad de vill, medan all skivbolagspolitik kring studioalbum sätter ramar, regler och käppar i hjul.

Men skit samma, det var inte därför du ringde. The Mixtape About Nothing (hädanefter TMAN) och Tha Carter III (hädanefter TC3) borde egentligen inte jämföras alls med varandra, för att det är två helt olika typer av musikupplevelser. Men om man nu ändå ska göra det, så borde man se till vad som kommer lämna spår.

TMAN är ett uppfriskande avstick från den rådande stiltjen i hiphop genom att vara välpaketerad, smart och genomarbetad. Wale är en bra lyricist som utger sig för att vara en bra lyricist. Han förklarar redan i introt vad man kommer att få, och sedan serveras man. Det är bergochdalbanan på Gröna Lund - eftersom du har åkt den tusen gånger vet du hur varje sväng känns, men det är fortfarande hur kul som helst att åka den. TC3 är också ett uppfriskande avstick från gängsehiphopen, men genom att vara smutsig, galen och oväntad. Weezy är också en utmärkt lyricist, men han utger sig för att vara en marsian istället. TC3 är som bergochdalbanan på månen, du har ingen aning om hur den kommer vara men är lite orolig över att du kommer tappa gravitationen och flyga ut i rymden för att aldrig komma åter. Men det är ju skitsamma om det är ditt livs åktur!

Men låtarna på The Mixtape About Nothing har jag glömt bort om ett halvår. Jag har nästan glömt dem redan. Tha Carter III däremot, kommer jag återkomma till. Lollipop är årets låt, A Millie har årets beat, Mr Carter är ren kärlek, Dr Carter är ett fantastisk associationslek, Tie My Hands är vacker och lite skrämmande, Let The Beat Build är en ren uppvisning… Nästan varenda låt är stark nog att stå på egna ben.

Det jag kommer komma ihåg från Wales tape är att Julia Louis-Dreyfus ringer in i slutet av spår 8 och säger

“I’m here on this mixtape to tell you that he’s awsome, and don’t you think that makes me the coolest person ever? And don’t you think my kids are gonna think that I’m so cool that I’m on this mixtape? Motherfuckaaa… Wurrupp?”

Det är förvisso väldigt roligt, men jag tvivlar på att det var det Wale hoppades på skulle etsa sig fast, av alla hans ordlekar och reflektioner och viktiga frågor.

Eftersom anonyministen LSM redan skrivit om det hela, så behöver väl inte jag vara sämre tänkte jag.

I Simon Gärdenfors program på fantasikanalen ZTV, “ZTV Presenterar: Simon Gärdenfors pratar med sina kompisar som om han låg ner i en soffa och åt gröt samtidigt”, så lyckas det mot förmodan ibland uppstå rätt intressanta saker. Nästan alla handlar om hur folk ser ut, egentligen.

I ett avsnitt om serier, till exempel, sitter de två serietecknargästerna i studion och ser ut som de gillar att typ lajva med sina 8 år yngre vänner och just teckna serier.

I ett annat avsnitt är de inbjudna gästerna en trollkarl av något slag, och Frej, han från Slagsmålsklubben. Trollkarlen har pliktskyldigt lustigt skägg och mystisk uppsyn. Frej från Slagsmålsklubben ser ut ungefär som om han är ditbjuden i egenskap av att personifiera kvällens ämne; en skämtartikel.

I det senaste programmet, som gick i måndags, var ämnet skräplitteratur. Inbjudna var en kvinna som jobbade som redaktionschef på Harlequin, som är ett bokförlag för tantsnusk, och bloggaren Beta, som jag tar för givet att alla som läser här redan läser. Kvinnan såg ut exakt som en kvinna i medelåldern som jobbar som redaktionschef gör. Bloggaren Beta, han såg exakt ut som man förväntat sig. En rätt välskapt göteborgare.

Joseph Antonio Cartagena, eller Fat Joe, eller Joey Crack, eller Coca som han också kallas (för det mesta av sig själv) kommer i sin senaste video ut som den andra klubbsälen i Kexchoklads sponsorställ. Tidigare har ju Anja Pärson varit det största afischnamnet, men hon har nu mött sin överman.

Som den äkta världsomseglare jag föreställer mig att jag är, har jag gjort grundliga förberedelser inför stundande äventyr. Jag har omsorgsfullt packat en tygpåse med nödvändigheter i stil med tandborste, strumpor och gatstenar. Mentalt har jag rustat mig genom att noggrant se igenom samtliga avsnitt av Albert & Herbert, lyssnat på senaste TTA-släppet och försökt lista ut vad man gör om man “ställer sig som en SAAB”. Hästpojken har jag dock inte närmat mig, det verkar alldeles för efterblivet. Håkan känns mer som en kungsholmspappa än en go gubbe, trots att han flyttat tillbaka till hemstaden. Jag har sovit med ett knippe färska räkor som huvudkudde i tre veckor.

Min diet de senaste veckorna har bestått av uteslutande saker som fångats upp ur havet. Jag har kallat måltiderna för “Fesk”.

Jag har försökt att odla en frodig mustasch, men med blekt resultatet. Det ser mest ut som om jag nyst ett kryddmått svartpeppar över läppen. Jag kompenserar med knytnävsstora baksnusar och att aldrig tvätta händerna.

Förra vändan till Sveriges framsida resulterade aldrig i något större Göteborgskalas. Det var förvisso trevligt, men en halvkul technoklubb i nånslags större roddbåt i kanalen var inte riktigt målsättningen. Hur som helst, den här gången skall det bli bättre, tänkte jag. Jag anländer ikväll, och tänkte helt enkelt beta av alla klubbar som Beta har dissat. Pang. Fick till och med in en “ordvits” i inlägget. Jag är redo.

Egentligen ska jag skriva ett långt inlägg om vad dekadensen på internet egentligen handlar om, men det har jag inte tid med. Det kanske kommer senare.

Emil Arvidson, journalist, mailade däremot härom veckan och frågade mig (och en drös andra) om Rick Ross och varför blogghipsters gillar honom för en artikel till DN. Mina egna funderingar fick aldrig plats i tidningen, men som den fina kille Emil (säkerligen) är, så lades de upp på hans blogg. Såhär skrev jag mina svar på tal:

# Jag är intresserad av varför just Rick Ross har blivit såpass stor som han är utanför sin genre, varför han har blivit en sån crossover i till exempel Sverige. Han är knappast originell, varken i teman, rapstil eller val av beats (vilket alltså inte betyder att han är dålig, men ändå). Rappar nästan uteslutande om knark. Vad tror du är anledningen? Varför fastnar till exempel Clitspit/blog-folket för Ross istället för någon annan rappare? Varför fastnar Stureplansstekarna för honom?

Som jag ser det så är clitspittarna och övriga bloghousefolket lika stora suckers för ett välregisserat gangsterdrama som vem som helst. Och att Ross kombinerade detta med en åttiotalsestetik gjorde att han låg ovanligt rätt i tiden. Överlag så har det fascinerat mig att sydstatshiphoppen fått ett sånt genomslag i sådana forum, men det kan nog enkelt uttryckt ha haft att göra med att det var ganska lätt att förutsäga att det var nästa hiphopvåg som skulle slå stort, och att ligga lite före alla andra musikaliskt är väl en gemensam längtan hos de flesta i sådana sällskap. Alltså väljer man att nörda ner sig i Cash Money-släpp för att kunna namedroppa Hot Boyz-släpp nästa gång man går på klubben, liksom.

Dessutom är ju Ross och hans likar ganska uttalat kommerisella – “we do this to sell records” – vilket kanske dels är ett skönt avbräck mot den senaste Boyz Noize-remixen, och dels ett ganska lättbegripligt startfält med många vrår att fördjupa sig i. Överlag är ju kunskapen om hiphop ganska grund på de forumen, så det räcker med att veta att Rick var signad till Suave House innan han hamnade på Slip-N-Slide för att visa sig rik på kunskap och visdom. Och ibland känns det ju som om musikälskandet på den nivån handlar lika mycket om att bräcka varandra i kunskap som att faktiskt uppskatta basgångarna.

Gillar stureplansstekare Ross? Jag trodde faktiskt att man bara fick lyssna på vocal house om man skulle få för sig att ha ett musikintresse bredvid kreditkorten i den sfären… Men om de gör det är det säkert för att Ross rappar om knark, horor och en vulgär livsstil - lite vad som pågår i vardagen, men genom ett skönt distansierat filter så man både kan uppskatta det superhäftiga att ‘dra en lina’ och samtidigt tycka att ‘de är ju så tokiga de där rapparna’. Jag vet inte, men jag vill gärna dra tolkningar till kärlekslösa familjeförhållanden, ett dekadent synsätt på ekonomi och för stora näsborrar. Vem vet.

# Varför gillar du Ross?

En kombination av ovanstående, tror jag. Jag gillade Hustlin’, som var med på ett gäng olika mixtapes i olika versioner, och den figurerade säkert i åtminstone två år innan den släpptes som officiell singel. Så jag blev lite överraskad när min kompis Adam skulle skriva en artikel om den – “Va? Han? Nu?” ungefär – men den håller ju faktiskt fortfarande. Och jag gillar att man verkligen inte finner honom trovärdig, och han är medveten om det men bryr sig inte.

Läs mer på emilarvidson.com där andra supercoola bloggwiggers sprider lite visdom.

Jag drar mig till minnes, ytterligare en gång, min famösa spelning nere i Lund för ett tag sedan. Klockan är närmare 2 på natten, discolampan lyser upp dansgolvet, det är svettigt och rökmaskinen pumpar ut syntetrök så tjock och klibbig att man skulle kunna tro att man befann sig i en Kingstonkällare. Jag står väntar ut den välbekanta refrängen i låten som spelas när en kille kommer fram till båset.

Han är klädd i den officiella utstyrseln för en kille som är ‘nere med skiten’: New Era fitted med skärmen på sned, stor sweater med Eckö-tryck, saggin’ baggypants och en lätt stukad gångstil.

“Alltså, jag känner igen den här låten som fan! Den är med i [nån för mig helt okänd dokumentärfilm]!”

“Okej, du menar vilken remix det är? För det är en Graeme Sinden re…”

“Nej nej, låten! Alltså refrängen! Jag känner igen den som fan!”

“Eh, ja… Det är Hustlin’ med Rick Ross.”

“Jick Joss?”

“Rick Ross.”

“Rrrrrick Rrrrross? Okej, jag ska kolla upp honom!”

Tydligen är the Bosssss! inte lika stor utanför min lilla bloggvärld som jag trodde.

Såg den här reklamannonsen med Lil’ Wayne för Strapped condoms.

Modigt, tycker jag.

Bara så ni vet så spelar jag skivor på Smålands Nation i Lund om 3 och en halv timme sådär.
Så, om du är halvdansk eller bara råkar befinna dig i orten av misstag så glid förbi för fan.

16 februari 2008 klockan 22:00 alltså.