Vaknar med ett ryck. Ett svettig, spegelblank hinna av panik täcker hela min kropp, täcket ligger som en strypt kattunge ihopvirad bredvid mig. En känsla av äckel, avgrund och död sköljer över mig, och vill inte försvinna. Det luktar ruttet, det stinker, mina ögon tåras och det är svårt att andas. Kväljningarna blandas med den metalliska blodsmaken i munnen, det är klibbigt, instängt.

Jag försöker återfå greppet om verkligheten, grabbar tag i sängkanten så att rummet slutar snurra. Det var bara en mardröm.

Jag har drömt om Eskilstunabandet Kent.

Jag har duschat 8 gånger sedan jag klev upp men jag kan inte tvätta bort smutsen.

“Det betyder mycket för alla kvinnor”

Fuck you. Det betyder mycket för alla tänkande människor.

1.

I dagens Dagens Nyheter ägnar sig Kulturdelen år att hylla och informera om Doris Lessing. Hon har vunnit Nobelpriset i litteratur, och redan på förstasidan av huvuddelen framgår det att hon gjorde det för att hon är tjej - “Priset många kvinnor har väntat på.”

Vidare i tidningen kan man välja att läsa 6 artiklar, varav 4 är helt skrivna av kvinnliga journalister - en av Cecilia Jacobsson som handlar om att DN mötte henne redan 1998, en av Schottenius som handlar om att hennes kön talat emot henne som pristagare (vilket, av statistiken att döma, är helt rimligt), en av Sigrid Combüchen som handlar förvånansvärt mycket om att hon gillar katter och en fjärde som jag just nu inte hittar i nätupplagan - en är av Jonas Tenthe och handlar mest om att han gillar Science Fiction och en är ett samarbete mellan Jens Littorin, Carl Cato och Sara Ullman. Alltså är 5 av 6 artiklar om ämnet skrivna helt eller delvis av kvinnor. Hur skall man tolka det? DN hjälper en lite på traven genom att låta omvärlden kommentera, av de som uttalar sig direkt i DN är 6 av 7 kvinnor.

2.

Efter den tragiska dödsmisshandeln på Kungsholmen gick en av festdeltagarna hem och startade en grupp på Facebook. För detta får han mediatäckning över hela nationen. Det är ett hedersvärt initiativ, men hade inte han gjort det så hade någon annan gjort det. Någon annan har säkert gjort det, men utan kontakter i massmedia.

Hylla de som faktiskt gör nåt på riktigt, som till exempel stoppar bråk, stoppar sig själva, slutar slåss, mäklar fred, föregår med gott exempel - fritidsledare som gör sitt jobb, föräldrar som tar sitt ansvar, kompisar som vågar säga ifrån.

Vad är förövrigt grejen med underbetts-minen hos unga överklassare? Varför pressa fram det man säger genom att spänna käken istället för att artikulera? Ja, se dagens ungdom.

Det man inte har i huvudet får man ha i benen.

Det roligaste jag läst på mycket länge.

Själv är jag ju naturligtvis ett ypperligt välskapt exempel på en skötsam människa, med hög moralisk framtoning, ett ärligt och korrekt bemötande och självklart en, som synes, ytterst ödmjuk personlighet. Tyvärr är jag född som man, vilket innebär att jag än på ett tag inte kommer få nöjet att uttrycka mig med frasen

“Jag är förvisso politiker, men framförallt är jag kvinna (ja, naturligtvis man i mitt fall).”

Varför man nu skulle vilja skylta med vilken halva av den mänskliga befolkningen man är del av som främsta egenskap kan kanske tyckas oklar, men det är inte så konstigt. Manligheten, min halva, har ju som de flesta ändå är överrens om haft ett någorlunda ogrundat maktövertag de senaste millennierna. Och då framförallt Den Vita Mannen, som ligger bakom de flesta orättvisor här i världen, från svält till slaveri till hålen i ozon-lagret till foppa-tofflan. Proud member right here, yo. Och att visa att man tillhör den andra sidan, the good guys, verkar ju vara en ganska bra utgångspunkt för mycket. Ändå är det sällan man hör någon säga saker i stil med

“Jag är förvisso politiker, men framförallt är jag mörkhyad.”

Någonstans kom vi (jag är osäker här på om det var vi De Vita Männen, eller vi Den Vita Allmänheten) överrens om att det inte är någon skillnad på folk med olika hudfärger, i alla fall de som kommit sig upp en liten bit på karriärsstegen. Där blir man diskriminerad av Den Vita Mannen av någon annan, oklar och svårare, anledning. Även om man kanske skulle kunna tro att det även här vore en poäng att visa att man tillhör the good guys.

Jag börjar dock tvivla på att vi, medlemmarna i Den Vita Mannen, har så mycket tid kvar här som herrar på täppen. Det verkar nämligen som en alldeles för stor del av oss är totalt jävla dumma i huvudet, vare sig de är stureplansprofiler eller 15-åringar, vilket gör det lite klurigt att styra skutan ordentligt.

Våra unga företrädare för Den Vita Mannen, som ju är vårat ansikte utåt, verkar för tillfället ha fullt upp med att bekräfta de föreställningar som finns om dem - känslokalla svin som är för egocentrerade för att märka vad som sker omkring dem, eller hur deras egen ignorans förstör allt det som ligger framför deras fötter.

För min egen del är det ju ganska tråkigt, men jag tror ändå att ett maktskifte kan vara behövligt. Dels för att jag är precis lika säker på att Den Vita Kvinnan är precis lika maktfullkomlig och förr eller senare kommer agera precis lika korrumperat som Den Vita Mannen gjort tills nu, vilket i slutändan kommer innebära att även den maktordningen kommer rasera och någon annan kommer få ta över. Och dels för att jag faktiskt skulle vilja kunna definiera mig själv som “förvisso nånslags arbetare, men framförallt man!“ utan att det låter som om jag har Tintin-frilla, snusläpp och prenumererar på Slitz.

Nu ska jag slå in en öppen dörr här, så om det är någonting du har problem med, eller förväntar dig något slags djupare analysarbete, så gör jag dig troligtvis besviken.

Ämnesvalet är knappast nyskapande, vinkeln är knappast orginell och relevansen är nog inte särskilt hög den heller. Kort och gott, nyhetsvärdet kan nog konstateras vara stendött.

Anyhoo, det handlar om “Fergie“. Och inte hertiginnan av York, vilket kanske ändå skulle kunna vara ett något överraskande ämnesval, utan allas favoritbyxvätare i Black Eyed Peas (“Fergie kissar på sig” är fortfarande en av de vanligaste google-sökningarna som folk hittar hit på).

Det finns tydligen ett behov av någonslags historieundervisning här - det verkar chockerande nog som om allmänheten inte är tillräckligt utbildade i hur det egentligen gick till när Fergie blev en del av gruppen Black Eyed Peas.

Deras tidigare självklare ledstjärna och frontfigur var ju, vilket även novisen skulle kunna ana, Will.I.Am - en rappare som i sin nutida scenutstyrsel till och med får Andre 3000 att utsrtåla lika mycket hardcore som en statist i en Wu-video från 1996.

Will och de andra mupparna hade startade BEP redan när de gick på dagis (…även om gruppen hette nånting med Tribe från början, och var tvungen att byta namn för att inte konkurrera med A Tribe Called Quest. Förövrigt kallades ju T.I. för Tip innan han blev signad, men var tvungen att byta namn för att inte konkurrera med ATCQ-medlemmen Q-Tips namn… Hur kommer det sig att just den ryggsäckskonstellationen har ett sådant namnföreträdande? Hur som helst…). Efter ett par år av mediokert framgångsrika singelsläpp (Joints & Jams, Weekends, Request Line) och album, fann de sig plötsligt sittandes hos någon slags boss på Interscope.

“Tja, grabbar. Så här är det va… Jag ska lägga korten på bordet, va.” sade bossen. “Ni säljer förjävla dåligt, va. Enkelt uttryckt, vi vill inte släppa er conscious-gödsel längre. Vi vill släppa hits, va. Fattar ni?”

“Njaää…” sade Apl.Dot.Plutt, Will.I.Am. och indianen tveksamt. “Måste vi bli lika independent som vår image, menar du?”

“Nja, grabbar, vi har liksom tänkt såhär…” fortsatte bossen. “Ni ser ju förjävla lustiga ut, va. Jag menar kolla, ni har en rappare som har skojiga hattar på sig, en indian och en till snubbe som man skulle kunna branda som bush-neger. Fattar ni? Värsta multikulti-grejen!”

“Ok…” trevade de tre musikanterna, osäkra på varthän det här samtalet egentligen barkade.

“Alltså, multikulti säljer ju inte. Det vet vi ju” sade bossen. “Men vi satte oss, vi som bestämmer på det här bygget, va, tillsammans med några imagekonsulter och en A&R. Vi kom på en jävligt skön pryl, va!” (Konstpaus.) “Helt enkelt, vi slänger in en vit tjej i gruppen! Då kommer vi nå varenda liten fjortonåring, tjejerna kan titta på tjejen och tänka ‘Åh, sån där vill jag bli när jag blir stor!’ och grabbarna kan titta på tjejen och tänka ‘Åh, en sån där vill jag sätta på när jag blir stor!’… Hänger ni med?”

“Eh…” svarade Will, medan de andra två satt tysta och funderade. “Vad blir vår roll, menar du?”

“Joru, det ska jag tala om för dig! Ni får ju stå för musiken såklart. Dessutom kan ni få rappa lite och dansa i bakgrunden, värsta grejen! Vi tror stenhårt på det här, ni ger henne musikcred nog att vara artist, och hon ger er lite tits and ass så ni börjar sälja!”

De tre såg på varandra. Skulle de verkligen kunna släppa in en vit böna i gruppen? Bossen, som förstod deras kval, tittade lugnt på dem och sa:

“Såhär är det grabbar. Vi gillar er. Men om ni säger nej åker ni ut på gatan. Säger ni ja, så kommer ni kunna lura hela musikvärlden!”

Så blev trion en kvartett. Och succén väntade, som vi redan vet, runt hörnet - men vägen dit var inte kantad av rosor.

För det första hade skivbolaget precis gjort sig av med alla överblivna tjejer-som-skulle-kunna-sälja-skivor-om-de-får-en-image-av-någon, eftersom de precis lanserat gruppen Pussycat Dolls. Därav gjorde de helt enkelt som så, att de klev ut från kontoret på det stora skivbolaget och ner på gatan utanför. Där plockade de upp första bästa metadon-offer, borstade av henne, skådade henne och sade likt de som hittade tjuren Ferdinand: “Henne skall vi ha!”

När de väl duschat, borstat, skrubbat, skalat, fodrat, torkat, slipat och putsat henne uppdagades nästa problem. Naturligtvis kunde hon inte sjunga. Dessvärre var det så illa att inte ens en autotuner hjälpte. Men eftersom man ändå hittills satsat såpass mycket på att få det här projektet i land, och det snart, så bestämde man sig sonika för att släppa en singel ändå. Eftersom Justin Timberlake redan hade kallats in för att skriva refrängen och melodin till förstasingeln, beslöt man helt enkelt att låta honom sjunga den också.

“Den bögjäveln sjunger ju som en tolvårig flicka,” sade bossen, “så det lär inte vara många som fattar det ändå!” Where is the Love?

Efter det så har det släppts en hel drös enerverande singlar, och det skulle förvåna mig om Fergie sjunger på någon av dem. Inte för att någon bryr sig något särskilt om det, men hur kommer det sig att ingen märker att hon ser ut som om någon byggt hennes ansikte av en gargoyle?