‘It’s easy, if you’re a poet, to write complex verses like, “I’m coming after you like VWXYZ.” Just think about that. It’s like, “Yo, V does come after U! That’s fucking crazy!” My mind thinks like that all the time, coming up with crazy clever metaphors and rhymery thingies.’
Will.I.Am är uppenbart medveten om sin egen genialitet. Klippt och klistrat från Radar Magazine. Det kan komma en relaterad postning snart.
Ofta händer ju saker först i utriket, och då främst i de Förenta Staterna. De ligger ofta ett gäng år före oss (om än i varierande antal beroende på sak) i det mesta. Förutom självklarheter som underhållning och cheeseburgare, så även i människans natur.
USA går långsamt mot en tvåspråkighet. Deras avart av engelskan, som man skulle kunna kalla amerikanska kanske, sällskapas allt oftare av spanskan – i Los Angeles skyltas det, vad jag förstått, oftare med bägge tungorna än inte, och resten av landet följer efter. Förvisso kan man ju hävda att spanskan som språk var där först – men det var ju indianerna också, och de är ju Henrik Schyffert nu för tiden.
Detta beror nödvändigtvis på den allt större spansktalande befolkningen, som tydligen inte riktigt orkar lära sig amerikanskans släpande vokaler och botox-leenden. Det anses mer häpnadsväckande med en läkare som inte kan tala spanska, än en spansktalande tvåbarnsmamma i ett supermarket som inte fattar varför personalen guidar henne till “Milk” när hon är ute efter “Leche”.
Jaha, so what?
Jo, det är här USA än en gång visar sig vara på framkanten. Istället för att utbilda och försöka få alla att kunna kommunicera med varandra, så väljer man istället att göra det så lätt för så många som möjligt – är nånting friktionsfritt blir du nöjd, och nöjda människor klagar inte. Har folk problem att lära sig engelska? Asch, fan, vad ska de snacka engelska för när de ändå kan snacka trädgårdsredskap, murbruk, svabbar, byggnadsställningar och billiga cigaretter med varandra på sitt modersmål?
Spanskan och engelskan är världens två mest spridda språk – spanskan överlägset störst. Varför lär vi oss då engelska i skolan obligatoriskt med spanska som eventuellt tillval? Därför att det är idiotiskt att lära dig spanska.
Det finns inte någon arbetarklass i Sverige längre, även om folk från alla möjliga samhällsgrupper älskar att påstå att de härstammar därifrån. Men, hade det funnits en arbetarklass i Sverige hade vi haft spanska som andraspråk. (Finskan då? Äsch, håll käften)
Spanskan är världens arbetarspråk. Spanskan städar våra toaletter, målar våra svartbyggen och smeker in Magnus Uggla i brun-utan-sol. Engelskan, däremot, drar vitsar och tittar åt andra hållet. Och kommer undan med det.
Nu har både 50 Cents och Kanye Wests nya album läckt i snusk-versioner, lagom dryga veckan innan den stora releaseduellen som av någon anledning fascinerar folk världen över. Det kan vara årets mest överdrivna förväntan – ingen av dem kan rappa, Kanye för att han är en producent med hybris och Fiddy för att han har blivit skjuten i munnen.
Vad folk intresserar sig för är ju naturligtvis inte vilken skiva som är bäst – utan vilken som kommer sälja mest. Och, som Master P en gång förklarade för Snoop – The game is to be sold, not to be told – är det ju också det enda rätta.
Båda släpper de sin tredje skiva, Kanye släpper Graduation, vilket väl ska vara någon slags metafor för att han går ut rap-skolan eller nåt. På det hela är det en ganska ljummen skiva, T-Pain dödar som vanligt på Good Life och Jeezy bevisar att hans adlibs är något av det största som hänt hiphopen sen, jag vet inte, Biggie blev skjuten? Men annars är det rätt trist.
Fiddy släpper, som en uppföljare på The Massacre, The Mediocre. Eller som det står på konvolutet, Curtis. Curtis var vad Cam’Ron började kalla 50 för när de hade sandkastning mot varandra, och vad som hänt med Cam’Ron sen dess är det nog ingen som riktigt har någon koll på, men det är uppenbart att Curtis fastnade lite i sitt öknamn. Vilket, i alla fall i min bok, gjorde Cam’Ron till en överraskande vinnare. Skivan Curtis, däremot, är tråkig. 50 framstår mest som en kärlekskrank kille som tar tjejbaciller som försvar. Men de flesta låtarna handlar om att han vill knulla. Mary J Blige gör ett fint inhopp, det är roligt, och Eminem lyckas producera en låt som inte låter som en tråkig låt, det är roligt. Dr Dre misslyckas med att göra ett Timbaland-beat, och bevisar väl mest att han faktiskt är kass nu för tiden (The Game lyckades ju till exempel prestera en hel skiva med bättre Dre-beats trots att Dre inte varit i närheten av mixerbordet). Och, ärligt talat, om man som huvudartist lyckas bli outshinad av Tony Yayo på egen skiva borde man kanske tänka över sin motivation till att göra skivor över huvud taget.
Kanye gör allt han kan för att nå ut till en bredare publik. Hiphopsmurfen är avsatt, och istället böjer han sig ännu djupare för all världens hipsterbloggare (han tog några försiktiga steg även i början av karriären, som att ha LV-ryggsäck och klä sig som folk som spelar golf). Inte nog med mixtapet som släpptes gratis som mp3:or där han tydligen rappar över Kan du vissla Johanna? med nåt svenskt one-hit-wonder-band, han samplar dessutom Daft Punk (en gest som först togs emot som en enorm provokation, men sedan accepterades; Harder, Better, Faster, Stronger är hipstervärldens motsvarighet till Greasemedleyt och när DJ:n till slut lägger på den låten blir alla blöta i byxorna).
Häri ligger Kanyes problem. Han har omfamnat wiggerkulturen från fel håll. Han sträcker ut handen mot dem som faktiskt lyssnar på musiken, och gör sig själv till en av oss. Kanye, your homeboy wigger, liksom. Förutom hans nästan obehagliga dragning till europeiska musiker (vafan, Cold Play? – Ja, jag vet att Jay-Z också fuckade med honom, men han är i min värld pensionerad så det skiter jag i) så exemplifieras det kanske tydligast när han gästspelar i alla wiggers och hipsters favoritserie, Entourage. Det är inte bara så att han dyker upp i en liten cameo, utan han hälsar dessutom på världens kanske enda wigger som också lyckas vara cool – Turtle. Turtle är nämligen så misslyckad att han skiter i det, och det är den attityden alla wiggers (som ju måste vara misslyckade på nåt plan, i och med den längtan det ligger i själva uttrycket) önskar att de hade. Där sitter man, och säger “Va? Hur fan känner Turtle Kanye?” medans man egentligen tänker “Ã…fan, Turtle känner Kanye, då skulle jag ju också kunna känna Kanye… Eller?”. Sen sätter T-Pain igång och sjunger om det goda livet.
Curtis, å andra sidan, omfamnar den andra formen av wiggerkultur – genom att utmåla sig själv som den stora, stygga, svarta mannen. Han behöver bara vara 50 Cent och “the germans will love it!”. Faktum är att han nog har fördelen här – om det är några i den här världen som fortfarande köper cd-skivor, så är det nog tyska wiggers utan självironi.
