Archive for July, 2007

 

Quattro Stagioni

Thursday, July 26th, 2007

Motvilligt hamnar jag ibland tack vare diverse länktips på Sveriges största kvällstidnings hemsida. Eftersom det är sommar nu handlar två tredjedelar av alla artiklar om svenska flickors sexliv (aldrig om svenska män, av nån anledning). Dessutom: Hur man är otrogen respektive avslöjar någon som är otrogen, hur man undviker klamydia när man har utomhussex med polska bärplockare, vilka massagestavar som har störst omkrets eller mest liknar en blomkruka, den senaste HIV-mannens snyggaste erövringar, vilken andrahandskändis som senast visat tuttarna, fula människor som ändå får knulla, vad som helst om Jessica Alba och så vidare. Vilket, faktiskt, inte är så intressant.

Men, i den något förbryllande lokalsatsning som smittat alla former av nyhetsförmedlare hittar jag en intressant artikel – om Vincent.

Vincent

Vi snackar alltså om en kille, som på rymmen för andra gången för diverse fängelsestraff, lyckats sol-och-våra några gamlingar på en halv miljon kronor. “Respect my hustle, bitch!”

Ser man ut sådär och blir kallad storsvindlare, då har man tveklöst min fulla respekt.

Ironin är inte död

Thursday, July 19th, 2007

och folk förstår den.

Tennisspionen

Sunday, July 15th, 2007
Semester

Jag och grabbarna, boysen alltså, är nere och schteker lite i Båstad. Glider runt, schönt. Aftonbladet är här och plåtar lite, frågar om våra bilar och båtar och glasögon och klockor. Vad tror de? Klart bilen står på företaget! Skattenivån i det här landet, alltså.

Så jävla schönt att lämna Stureplan en liten stund. Det är ju så jävla dött på somrarna. Glider ner för en schön vecka här, sen en vecka i Visby. Gotlänningarna lär inte veta vad som träffade dem! Ska tokröja sönder stället. Fast det börjar lite tappa sin scharm ändå. Ärligt talat, nästa år blir det nog bara stränder utomlands för mig. Förutom Båstad såklart. Fast Turkiet, inte Grekland – ärligt talat, de har ju bara typ tre riktiga stränder i Grekland. I Turkiet finns det en strand med guldsand som drottning Kleopatra importerade… Så jävla mycket mer äkta alltså. Grekland kan svennarna ha.

Aftonbladets jävla låtsasartiklar alltså, de kommer ju knappt in på Pepe’s så vad vet de egentligen? Och de verkar ju bara intervjua wannabeschtekare också. Klart oschöna sosse-svennar liksom, de kan ju inte festa. Ärligt talat, det är klart de drömmer om att få knulla nittonåriga dagisfröknar, men gubben, tror du att du kommer få spruta nåt annat än schampange? Shit, det är fan första tecknet på att du är en låtsasschtekare alltså! Schampagne!

Alla vi som är nåt har slutat spruta schampagne för länge sen, det schänns så billigt.

Schteklek

Äkta schtekare har med sig en påse vitt på krogen. Det blir fan tokfest! Ställ dig på bordet, öppna påsen och kasta ut pulvret över dansgolvet. Shiiit, slynorna slåss värre än musikjournalister för en näsa. Sen har du dem var du vill, i ett schönt disigt moln av kokain omkring dig.

Lunarstörd

Thursday, July 12th, 2007

Kolla internet!

Internet?

Ovan ser vi en “schematisk bild” av internet. Hur man skall tolka den är, i alla fall för undertecknad, inte helt självklart, men man skulle kunna anta att alla prickar som ser ut som utsmetade insekter och intorkade spyor är bloggar. Bloggar och bloggare är i allmänhet ett jävla gissel, och jag är säker på att min egen är ungefär lika vidrig som alla andra. Men du läser den ju tydligen, så vadå?

När bloggandet slog igenom (gissar jag) såg många det som en chans att äntligen få författa de där politiska alstren som skulle revolutionera världen, skriva skivrecensionen som slutligen sa verkligen allt om The Smiths The Queen is Dead eller helt enkelt fortsätta sprida sina maniska småtexter, bara via ett enklare publiceringsverktyg. Det ser i alla fall aningen annorlunda ut idag.

Musikbloggarna har blivit leverantörer av mp3:or istället och konkurrerat ut DC++ som förstahandskälla till ny musik. Nu behöver man inte leta efter musiken specifikt, det räcker med att man är duktig på att leta bloggar så har nån annan redan gjort jobbet åt en. Sen kan man kolla upp artisten på Wikipedia och skryta med sin kunskap på Trädgården sen.

De politiska bloggarna finns ju fortfarande kvar i klasar, det finns konservativa, liberala, socialistiska, feministiska och whatnot. Naturligtvis är merparten av alla dessa bloggar skötta av idioter, och det material som publiceras håller samma klass.

Den genre som växer störst (enligt min egen empiriska undersökning) är de bittra satirbloggarna. Det finns en handfull (om ens det) bra sådana, som är välskrivna, on point och originella. Sedan finns det en hel drös efterapare, som är halvtråkiga, inskränkta och medelmåttiga. Bara för att du kan stava och använda flerstaviga ord betyder det inte att du kan skriva (även om det verkar vara en allmän uppfattning i kommentarsfälten).

Alex Schulman skriver någonslags variant av satirbloggen. Den heter “Att vara Alex Schulman”. Han skriver små vardagsbetraktelser. Och ibland om kändisar. Han använder sig av ganska korta meningar, och ibland könsord. Ibland poängterar han saker. Förstärker den förra meningen. Så den förtydligas. Han träffar ofta kändisar också, som han skriver om. Vissa tycker han om och andra tycker han mindre om. Men han är lite elak mot allihopa.

Ibland är det svårt att veta om Alex är allvarlig, tycker man. Det är han. Aldrig.

En rätt vidrig grej med internet är alla bloggare som vill skriva som Alex Schulman. För om man skriver som Alex Schulman kanske folk tror att man är lika lyckad som Alex Schulman. Att man är ett välbetalt Aftonbladetmongo. Att man har massvis med läsare. Att man får en massa kommentarer. Att man fattar ironi. Men det gör man ju. Aldrig.

En annan tröttsam sak. Är folk som skriver. Ännu kortare. Meningar. För att det skall verka mer. Känslor. De är ledsna. Svåra. Blivit dumpad. Av pojkvännen. Flickvännen. Katten. Många punkter. Då låter det som om jag kan skriva. Det blir poesi. Man är författare. Man skapar. Känslor. Som sagt. Man pratar om sig själv. Kort. Fast alldeles för jävla långt.

Men den typen av bloggar är ju fortfarande läsbara, rent fysiskt. lite jobbigare att läsa en text som bara håller på och håller på och håller på liksom i all evighet om någon sjukt ointressant vardagshändelse som liksom händer vem fan som helst men nu så hände den ju dig också och då måste du ju skriva om det om det nu är så att du druckit te och bränt dig på tungan eller kanske fått en jobbig läxa i skolan eller om din chef är dum snäll eller full eller kåt eller om du vill äta glass i solen å vad det skulle vara skönt liksom nuuuuu men du måste ju faktiskt jobba på vad det nu är för skitjobb du nu har eller om du ännu värre faktiskt jobbar som journalist men tror att man liksom kan uttrycka sig hur fan som helst i en blogg och det är ingen poäng att använda interpunktion och sånt som du annars är rätt ordentlig med i dina texter men här i bloggen kan du bara prata som om du talade in ett meddelande på någons telefonsvarare på fyllan SKOJA!!!! ibland har du ju utropstecken gärna många i följd ok och dessutom har du ju koll liksom du var och såg kocky och low cash och de bara superrockade så jävla grymma men alltså din nya jacka är ju fet också OK DÃ… HeJ!!!!!!

Vi skiter i fota-sig-själv-bloggarna va?

Golden showers

Tuesday, July 10th, 2007
En händig kvinna

En gång för länge sedan, innan bloggandet var uppfunnet och internet fortfarande bara var porr och recept på hemmagjorda bomber, gjorde jag en trestegsguide till att göra din egen Per Gessle-låt. Det var rätt enkelt, det enda man behövde var ett par “Hej hej!”, nånting om en sten eller något liknande naturrelaterat, samt nånting med sommar-, gyllene- eller någon annan form av tider. Det var kanske inte särskilt nyanserat, men jag tyckte det var kul då.

Jag har aldrig förstått Gessles storhet. Gyllene Tider har alltid låtit som dåligt sex i mina öron, Roxette var bara tramsigt och hans egna alster står och vinglar nånstans mellan kräkreflexer och hatbrott. Ändock tillåts han få fortsätta ge ut skivor, han säljer bättre än Jambas ringsignaler och fans köar efter konsertbiljetterna som om de vore japaner på väg in i tunnelbanan för en nervgasdusch.

Ett tag hävdade jag att Gessles musik var den musik djävulen skulle ge ut om han hade skivkontrakt. En förhastad slutsats såklart, och absolut att ge honom för stor musikalisk credd. Per Gessle är en gubbe vars låtskrivande ytligt handlar om något otroligt oväsentligt, samtidigt som det är proppfyllt med illa dolda referenser till att han vill knulla sin fru. Medelålders människors sexliv är en tankebild obehaglig nog i sig själv, att någon av de två gamlingarna samtidigt skulle råka vara Per Gessle är nog det mest skrämmande jag kan föreställa mig.

Nu har jag inte hört hans senaste alster. Men jag har inte kunnat undvika att lägga märke till de pressbilder som tagits inför releasen. Lägg märke till näsan!

Per Gissel
Gammal bild / Ny bild

Senaste skivan heter tydligen “En Händig Man” – och av detta kan man väl egentligen bara dra en slutsats. Frugan har tröttnat på hans sladdriga ansikte och Per vägras sexuellt umgänge, detta leder till att han skriver en skiva om hur han för klara sig på egen hand och döper den till en kass ordvits, sen plastikopererar han sig och frun tar tillbaka honom lagom till sommarturnén.