På vägen till jobbet passerar jag ofta T-Centralen, där diverse narrar och gycklare försöker sitt bästa att få mig att avvara några av mina surt förvärvade småslantar. På senare tid har det ofta stått en kvinna i yngre medelåldern (mellan 30 och döden) med något slags östeuropeiskt utseende och filat på en fiol för glatta livet. Även om det i morse lät ganska värdelöst, så har det tidigare faktiskt verkat som det dolde sig en viss kunskap om instrumentet hos henne. Säkerligen har hon sedan 4-årsåldern övat, dag ut och dag in, för att bli klassisk violinist. Alla som spelar fiol gör det för att deras misslyckade föräldrar tvingade dem spela klassiska skalor redan på navelsträngen. Och nu, nu äntligen, får hon spela inför en riktigt stor publik. Alla åren av tagelnötande har äntligen börjat betala av sig!

Själv var jag en del av en påtagligt mindre publik i tisdags, då M.O.P. uppträdde på Debaser Medis.

M.O.P., eller Mash Out Posse, är en ganska legendarisk rapparduo, som kanske är mest kända för sin slagdänga Ante Up! som de släppte 2000 samt sin enorma fulhet, vilken väl i rapsammanhang endast kan matchas av 8Ball & MJG, Bushwick Bill och möjligtvis Rich Boy. Nu förtiden är de signade till 50 Cents G-Unit Records, vilket väl lär innebära att de kommer sälja lika lite som vanligt men dessutom tvingas ha Lloyd Banks som gästartist på några låtar.

Jag blir lite illa till mods ibland av att gå på hiphopkonsert. Man vet vad man kommer bli serverad:

• Någon kommer tända en joint på scen, till publikens jubel
• Någon kommer dricka en massa sprit på scen, till publikens jubel
• Det hela kommer vara över på mellan 30 och 45 minuter

Jag kan inte riktigt släppa likheten mellan en rappares scenuppträdande och gamla skolans freakshows. Det blir väldigt mycket av ett uppvisande i mänskligt förfall, där rapparen visar hela sin egentligen ganska smärtsamma verklighet (trasig uppväxt, betongslum, ungdomsbrottsling, frånvarande farsa, konstskola, allt det där) för publiken – som i Sverige är en välmående, vit och manlig sådan (två kärleksfulla föräldrar, nationalencyklopedien i bokhyllan, bostadsrätt, veckopeng, konstskola, allt det där). Men, om man lägger det åt sidan, så var det en helt okej konsert.

Men det som överraskar mest under kvällen är dels att det spelas flera låtar med Fat Joe, både innan och under konserten, och framförallt att spritmärket Sizzurp, som tidigare varit starkt förknippat med Cam’Ron och hans Dipset, verkar sponsra turnén. Ingår det inte i skivkontraktet på G-Unit Records att man per automatik blir 50 Cents knähund? Då får man väl inte alliera sig med fienden?

BONUS: På söndag är det dags att spänna parabolerna bort över atlanten, så man får se Cam’Ron med i 60 Minutes, där han berättar om varför han aldrig skulle snitcha.

PS: Tack Adam för den fina bilden.

Konst eller porr? är en blogg om mycket, men framförallt är det en blogg om skräpkultur. Av just den anledningen besökte jag således den anrika Oscars-teatern igårkväll, laddad inför en kväll fylld av glam och glitter, skratt och häpnad, sång och dans, högt och lågt. Det vankades “Singin’ in The Rain – The Musical“.

Oscarsteatern stod färdigbyggd som operahus 1906. Allt eftersom folkhemmet bredde ut sig och finkulturens förkämpar förvirrade sig längre in i överklassens kollektiva skuldkänslor byttes repertoaren så sakteliga ut mot mera vulgära* skådespel. 1998 tog hustlaren och nöjesbordell-mamman Vicky von der Lancken över bygget, och sedan dess har det varit fars, revy och musikal som gällt.

Igår var inget undantag, det var alla tre typerna på en och samma gång. En försvenskad scenversion av filmklassikern Singin’ In The Rain, med allt vad det innebär av 50-talets kvinnoideal, stumfilmskomik och Rennie Mirro som Don Lockwood. Förutom den liraren och andra diverse musikalartister medverkar ett par riktiga skådespelare och komiker också. Johan Rheborg spelar en Percy Nilegård-variant av Rosco Dexter (vilket namn! Det skulle man heta…), och Sissela Kyle spelar Lina Lamont. I slutet, när skådespelarna som sig bör går ut och solar sig i publikens applåder, har man valt att göra det lätt för folk. De i musikalen som är musikalartister har alla gula regnrockar på sig, medan de mer respekterade skådespelarna slipper klä ut sig mer än vad de redan gjort. Den gamle plattan-breakarn Karl Dyall var med på ett hörn också, förresten.

Hur som helst.

Ett stående inslag i de flesta musikalsammanhang är av någon anledning stepp-dans. Så här måste det gått till när steppdansen uppfanns:

Adrian kom hem, ensam ikväll igen. Slängde jackan över stolen, sparkade av sig skorna och slog sig surt ner framför tvn. Tog en klunk ur en ölburk som stod framme och inte var helt urdrucken.

“Fuck dem bitches… Jag är ju snorgrym på att dansa!” tänke Adrian. “Varför får jag aldrig napp?”

Och det var sant, Adrian kunde dansa. Han visste det. Han hade taktkänsla, hållning och grace – men han var speciellt nöjd med sitt fotarbete. Jävlar vad han kunde röra på fötterna glassigt. Ändå var det aldrig någon tjej som ens tittade åt hans håll. Skit också.

“Jag svär,” tänkte Adrian, “skulle brudarna se mitt fancy footwork, då skulle de falla som käglor!”

Och då fick han, som en blixt från klar himmel, en alldeles lysande idé!

“Jag ska sätta små metallbitar under dojjorna! Så det låter när de slår i marken! Shit, vad folk kommer se mig! De kommer bli så imponerade! ‘Kolla’, kommer de säga, ‘där är en snubbe som minsann kan svänga på fötterna i takt till musik! Jävlar vad häftigt!’

‘Honom måste jag ligga med!’ kommer alla brudarna säga! Jag kommer få så jävla mycket pussy!”

*Vulgär i ordets ursprungsmening, det vill säga “folkligt”.

Har länge haft svårt att bestämma mig för huruvida Alex Schulman egentligen är konst eller porr. Nu när han lämnar Stureplan.se slipper jag troligtvis också avgöra det, eller så kommer hans nya projekt vara betydligt enklare att bedöma. Hur som helst brukar kommentarerna till hans alster vara den största behållningen av hans blogg, oftast eftersom de så tydligt påvisar folks oförmåga att förstå ironi. Men den här kommentaren, den var helt enkelt genial:

Snälla stanna!
Skribent:
Vi är ett gäng sekreterare i olika åldrar som sitter i samma kontorslandskap. Alla älskar din blogg och vi brukar diskutera den på kafferasten. Vi är förtvivlade över ditt beslut. Nu kommer vi inte ha något att prata om. Därför har alla (utom en) bestämt att om du stannar kvar på Stureplan så ska du få göra vad du vill med oss under en kväll.Vi har flera unga tjejer också faktiskt! Snälla! Bara en är lite överviktig. Hon behöver inte vara med. Snälla?

Master P är: Black Supaman. Att döma av hemsidan blir det en kalasrulle.