Konst eller porr?-redaktionen har varit nere och beblandat sig med småfolket i en småstad den senaste veckan, därav tystnaden. Vad man gör i småstäder, förutom att rösta på Sverigedemokraterna och snusa, verkar vara att titta på film via xbox. Vi valde på måfå ut en film för granskning, eftersom titlarna var något kryptiska i stil med “dmd-gb07.avi” så kunde det vara vad som helst. Det var Grandma’s Boy.

Innan öppningsscenen visas Happy Madison Productions vinjett, och således ligger Adam Sandler bakom och förväntningarna lägger sig tillrätta på en halvtaskig nivå, men nästan tillräckligt godkänd för att åtminstone fungera som tidsfördriv.

Dock lyser Sandler med sin frånvaro, och huvudrollen spelas av en av manusförfattarna, Allen Covert, som ser ut som Mel Gibson.

Covert spelar en 36-årig brajrökande tv-spels-testare utan större ambitioner, och i första scenen blir han vräkt tillsammans med sin rumskamrat eftersom den senare har spenderat alla hyrespengar på thailändska prostituerade. Alltså, inte vilka prostituerade som helst, utan just sådana från Thailand (det poängteras, och en bit in i filmen förstår jag varför). Stackars Allen blir tvungen att flytta hem till sin farmor, som spelas av Alla Älskar Raymond-mamman Doris Roberts. Till skillnad från Peter Boyle (Alla Älskar Raymond-pappan), som verkar blanda högt (Monster’s Ball) med lågt (The Santa Clause 3: The Escape Clause), verkar Roberts bara göra skit nu för tiden.

Filmen är ungefär så som man föreställer sig, en hel del runkskämt, en snygg tjej kommer in i handlingen, Covert gör bort sig lite, sen så glömmer alla det, han får tjejen på slutet, hans kompisar är comic reliefs, den feta snubben får suga plasttutte och blir överlycklig, det är jättebra att röka på och jättetöntigt att jobba, och allt löser sig om du bara råkar vara ett oupptäckt geni. Det räcker ju egentligen för att få en normalt funtad människa att bli uppgiven, men det som verkligen får mig att hata filmen tillräckligt för att skriva om den är följande:

Soundtracket består till största delen av hiphop. Skådespelarna har hiphoppiga kläder. De begagnar sig av uttryck som “yo” istället för “hello”, “dog” istället för “friend”, och kroppsspråket är inspirerat av gangsigns och b-boy-stans. Inget fel i det, så är det nog i de flesta weedrökande delar av den västerländska världen, så det är väl bara en spegling av verkligheten. Men den enda svarta karaktären i filmen porträtteras som en bush-babee, med ansiktsfärg, bastukjol och klick-klack-språk. Någon slags voodoo-doktor eller nåt. Hur kan man omfamna musiken så omfattande, och samtidigt inte inse att man målar upp parodier, eller snarare nidbilder, av svart kultur? Slutresultatet är en förväntat sexistisk och oväntat men obehagligt rasistisk pundarfilm som de flesta med största sannolikhet kommer vifta bort som en obetydlig småsak.

Men det är ju inte det, det är ett tecken på att Elvis fortfarande är kungen av rock ‘n roll.

En helt annan sak: Aftonbladet uppmärksammar fejkbloggen om Carl Bildt, och skriver halvupprört om det. Tänkte bara poängtera att jag var först, bajtare.

Ronnie Sandahl är en liten gubbe från Falköping (eller Linköping eller någon annan yttre förort) som bor i Stockholm och skriver i Aftonbladet om hur dåligt han mår över det (eller nåt, jag brukar inte läsa krönikor i Aftonbladet). Han har också släppt en bok som heter “Vi som aldrig sa hora” och om detta skriver de flesta. Jag tänkte låta bli, men kan inte riktigt hålla mig.

Efter att Fredrik Strage sållat sig till raden av svenska nöjesprofiler som fastnat med fel mjöl i mopedmustaschen vid Spy Bars rökruta skrev Ronnie en krönika om missbruket bland nöjesjournalister och det var, skulle man kunna tro, dumt av Ronnie eftersom han nu garanterat skulle hängas ut av alla och envar som hade en fot i det Stockholmska nattlivet.

Och mycket riktigt sågas boken, som handlar om att fula killar, nej, snälla killar, nej, Ronnie aldrig får ligga – av alla som kan skriva (och läsa). Men varför?

Det är så fruktansvärt övertydligt att Ronnie är ett stackars mobboffer som gjort det till sitt försvar att låtsas att han bejakar den sidan av sig själv. Eller hur. Och alla som sparkar mot honom, hånar honom, uppmärksammar honom, gör honom snarare en tjänst. Dessutom verkar det finnas recensenter som faktiskt läst boken!

När glömde folk att “silent treatment” är det absolut bästa sättet att få någon att sätta rakbladet till handleden?

Vänner,

vaknade idag i ett slaskblött och vårvinterdimmigt Stockholm. En sådan morgon som för tankarna till en återkomst som internationell frihetsdebattör. Det är inte så dumt att nätverka med en iskyld Martini Bianco på en konsgjord strand därute på internationellt vatten utanför Dubai.

Till morgonkaffet och croissanten bläddrar jag i dagens skörd av morgontidningar. Som minister ser jag det som mitt ansvar att hålla mig uppdaterad. Jag läser Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Dagens Industri och Connoisseur. Småleende konstaterar jag att gårdagens debatt om mitt bloggande har ju fortsatt rasa. Kära Torekull, inser du inte att jag ligger 10 år före? Jag hade en maillista redan 1994, om ni minns. Rätt poppis.
Besökssiffrorna till min blogg är också fantastiska, och jag vill rikta ett tack till alla som kommenterat. Skönt att vettiga människor verkar använda internet ändå. Jag ska läsa vad ni tycker också. När jag har tid, jag är ju väldigt upptagen. Jag har ett utrikesministerium att sköta, det är allvarliga saker.

Igår, till exempel, träffade jag FN-sändebudet Alvaro de Soto. Han kom direkt från Jerusalem. Över en hallstrad hälleflundrafilé med skaldjurslasagne talade vi om mellanöstern, och problemen där nere. Det ligger mig varmt om hjärtat. Vi måste hitta en lösning på konflikten där nere.

Jag tycker inte att Grands kök riktigt lever upp till sitt namn nu för tiden (om det någonsin har?), men Alvaro kommer ju från Peru så han ville göra turistgrejen, liksom.

Vi avslutade kvällen i Chambre Separée hos Pontus (in the Greenhouse). Man kanske skulle ta det där jobbet på MTG ändå, de har ju en väldigt trevlig lunchrestaurang. Fast det har ju inte riktigt varit samma stämning sen Jan försvann.

Man kanske borde ringa Alvaro och se om det finns nåt lagom bekvämt på FN. Vi blev rätt förtroliga med varandra igår.

Varför jag funderar över jobbalternativ undrar ni kanske? Ja, det är ju inte för att jag är orolig för att bli avsatt.

Men Fredrik verkar ju inte riktigt göra stormsuccé med sina “nya” moderater, trots att jag är med. När läste man någonting positivt om honom senast? Han kanske också borde starta en blogg. Det är ett tips, Frippan! Annars blir det nog den gamla vanliga rödgröna sörjan igen 2010.

Har precis haft ett samtal med Hoshair Zebari, ni vet Iraks utrikesminister. Skrev lite om mina tankar före mötet på DN Debatt i morse. Mina tankar efter mötet handlar om vilken röra det fortfarande är. Det har jag påpekat tidigare, många gånger. Men det är viktigt att det sägs. En röra, där också. Ironiskt.

Nej, nu har jag fullt upp här. Idag fick jag dessutom rodda försvarsdepartementet, eftersom Micke är på nåt tråkigt EU-möte. Hellre han än jag.
Eder, Calle