När man är ute och stojar, dansar schottis till Baltimore-beats, hyphytjatter och indiepop/sydstatsrap-mashups omgiven av diverse fåntrattar i cirkuskläder och lustiga skämtglasögon slås man av hipsterkulturens ovillkorliga förmåga att döda musikstilar. Även om man har sjukt kul för stunden så behöver man någonting annat i iPoden när man vacklar hemåt i snöslasket.

Och sydstatsrappen, som är min egentliga musikkärlek, har varit död länge. Det kommer ny skit hela tiden, men allt som oftast är den just skit. Det kommer gammal skit också, och jag tror verkligen på UGK-skivan, och Buck The World också för den delen, men det känns fortfarande så krystat, som om jag också är en del av det stockholmska panikartade sökandet efter att veta precis vilken remix som är hetast just nu, i andras ögon, istället för att faktiskt lyssna på det jag tycker är bra på riktigt. Så vad gör man?

Man vänder tillbaka till New York.

Uncle Murder har, förutom ett fantastiskt bra artistnamn, en hype som går mer ut på att hata honom än vad 50 någonsin haft, ett halvmediokert delivery och en helt jävla bäng attityd. Det är fantastiskt. Det är ingenting jag nånsin kommer höra fluokids spela på klubben, det kommer aldrig komma en Ratatat-remix på “Warning”. Han har tydligen precis blivit signad till the ROC, och lär väl därav aldrig få släppa något heller. Helt perfekt, med andra ord.

Free Carl Bildt!

Näst efter timmerhuggning är snooker den perfekta sporten att beskåda på tryggt avstånd via en tv-ruta med en sejdel öl i handen. Inte bara det, snooker fungerar dessutom som bakisunderhållning (utan öl) eller tidsfördriv (med eller utan öl) på en nivå som övriga sporter har svårt att nå.

Det skönaste med snooker är att det är en sport som vem fan som helst med lite tålamod skulle kunna bli bra på. Det kan inte krävas någon egentlig fysik (även om en stadig kagge händelsevis skulle kunna vara en nackdel när det gäller att böja sig över snookerbordet), det enda man behöver är en förkärlek till att hänga på muggiga ölhak och förmågan att kunna hälla i sig ett par öl utan att se i kors. Och det har väl de flesta?

Av någon anledning verkar det dock vara en klart mansdominerad sport.

De som tävlar ser i allmänhet ut (om de är unga) som ungdomsbrottslingar som råkat upptäcka sina skills på nåt P12-hem och till en början bara hustlade av de lokala biljardhajarna på växelpengar istället för att kampa vid Jack Vegas-maskinerna, men plötsligt hamnat i en tävling, som ledde till en annan, som ledde till en tredje. Utan att riktigt veta hur varit i åttondelsfinal i Welsh Open. Eller (om de inte längre är unga) så ser de ut som föredetta ungdomsbrottslingar som plötsligt kunnat försörja sig lagligt, med en kombinerat uppsyn av överraskning över detta samt en gammal ingrodd kaxighet. Det känns av någon underlig anledning oerhört uppfriskande att se folk spela ett näst intill tyst spel uppklädda i skjorta och väst, men samtidigt känna någonslags insikt i att man lika gärna skulle kunna möta dem på puben och råka bli glasad med en pint guinness rakt i pannan om man tittar lite för oförsiktigt.

Desutom har spelarna sköna smeknamn, i stil med gamla boxare:

• “Interesting” Davis (Steve Davis)
• The Darling of Dublin (Ken Doherty)
• Psycho (Peter Ebdon)
• The Wizard of Wishaw (John Higgins)
• The grinder (Cliff Thorburn)
• The Rocket / Essex Exocet (Ronnie O’Sullivan)

Den sistnämnda, O’Sullivan, är också en karaktär värd att behandlas. I en kommentar till en klassisk snookerhändelse och tillika youtube-länk (där O’Sullivan skiter i det hela och går av matchen, trots att han inte är utslagen än) beskrivs han ganska så fångande med följande ord:

“Yeah, fucking bipolar-depression suffering, life-imprisoned-father owning, no-access-to-own-child-inhabiting twat. We all have fucking problems, Ronnie, but that’s life, mate.”

Ronnie är helt enkelt idealidrottaren. En lätt aggressiv, borderline-deprimerad, säkerligen pillermissbrukande (eller, med tanke på hans förkärlek till att klia sig i snooken…) men fullständigt högklassig (och på gott humör helt och hållet överlägsen) spelare i en gentlemannasport, med en far som är inlåst på livstid för mord. Och mångmiljonär.

Och, om man avnjuter en snookersändning från Eurosport berikas upplevelsen dessutom av den fantastiska kommentatorn Kim Hartman. I en skönt avslappnad ton (troligtvis kommenterar han sängliggandes) levereras upplyftande citat på löpande band. En duktig samling hittar man här.

What’s beef?

För länge sedan, så anordnade man “battles” när hiphopare blev irriterade på varandra. Rappare rappade mot varandra och den som drog av lustigast rim vann. Breakdansare* tävlade mot varandra på dansmattor och graffitimålare klottrade över varandras verk, och sen var problemen ur världen. Eller så gick folk hem i smyg och grät, men mer än så var det i alla fall inte.

Men efter ett par år tröttnade hiphoparna på “Yo Momma”-skämt och började skjuta på varandra istället. Detta resulterade ju i, som de flesta vet, att Tupac och Biggie fick sätta livet till (och en massa andra, men de var tydligen mindre viktiga i historien). Och så har det mer eller mindre hållt på sedan dess, även om kulmen passerades där någonstans sent nittiotal.

Men den nya beefen, den hittar du inte i en pistolmynning utan på internet. Blir du dissad idag, då hackar nån din myspace eller startar en hatblogg eller nåt. Gärna nåt med youtube, för video i dålig kvalitet kan man ju aldrig få nog av (Det är därför DVD:n aldrig kommer ersätta VHS:en).

Det senaste av hiphopbråken är ju 50 Cent mot Cam’ron, som båda vill ha lite uppmärksamhet och därför låtsasbråkar lite. Fiddy spelar in en video med folk som har scarf runt munnen och sitter på fyrhjulingar i hans källare och släpper som diss. Cam’ron svarar med en egen video, där han har en lustig jacka och visar att han också har vänner (de har inte lika många scarfs, dock).

Sverige vill ju inte vara sämre. I ett mycket underhållande eftersvall från Magnus Betnérs uttalande om hiphop på grammisgalan sist har Magnus, Petter och Ken bloggbråkat lite med varandra. Ken har, i vanlig ordning, uttryckt sig som Ken gör, och Aftonbladet har, i vanlig ordning, tolkat det som rubriksvärde. Petter, som ju är en gammal gubbe i gemet, är först arg och sen inte så arg.

Men det i sig är ju inte så roligt, det som är roligt är att det handlar om följande citat:

“Den enda svenska gansterrapparen som finns är väl Ken, även om han mest har suttit inne för att han är fumlig. Nu ska inte jag gnälla på Ken, jag tror att han, Feven, Blues, Ayo och alla dom andra verkligen la grunden för svensk hiphop genom att verkligen visa att man kan ge ut vilken skit som helst på skiva.”

Detta är alltså anledningen att svenska hiphopare ytterligare en gång tog chansen att bevisa att man saknar humor och självironi.

Hade man lagt till “…och ändå inte sälja wood.” skulle det kunna varit det sannaste som sagts om svensk hiphop, någonsin.

För det är problemet med den svenska hiphopen - man har anammat en musikkultur som bejakar och uppskattar utsäljande, men är oförmögen att sälja själv.

Det finns EN som har lyckats i Sverige. En finlänsk småfet man i Karlsson På Taket-storlek, med dåliga tänder, kiss- och bajshumor och ett gäng hiphopmiljoner på bankkontot. Som dessutom just blev ännu rikare, eftersom han var delägare i pokersiten bestpoker.com som precis såldes i tidstypiskt pokermanér för en fantasiljon kronor. Vi vill ha dig, Markoolio.

* För yngre läsare: Breakdansare är en typ av crazydansare som fanns förr i tiden och ofta stod med händerna i kors, fast alla är döda nu.

På bilden: En googlad Juan Flores. En annan Juan Flores är ekonomireporter på DN.

I dagens DN kan man på första uppslaget i Ekonomidelen läsa en “intervju” med SBAB:s vd. Vad SBAB betalat för detta, eller vilka gemensamma band det ligger mellan DN och SBAB vet jag inte - men det är skön marknadsföring. Frågorna som ställs handlar om är SBAB:s förträffliga och förmånliga erbjudanden till både privatlånetagare och företag (dock maskerade för att verka behandla ett stundande uppköp). Eftersom man tydligen inte varit så aggressiv i tidigare köpt marknadsföring när det gäller en ny satsning mot företagare, så lyfter man fram det i artikeln. Bara frågan (vilken förövrigt är ett påstående)

“Storsatsningen på att låna ut till företag som vill köpa fastigheter har ni smugit lite med?”

är troligtvis i sig värd mer än en dubbelsidig annons i samma tidning, eftersom det förtäcks i någonslags nyhetsvärde. Ordet smyga brukar väl oftast uppfattas som lätt negativt, men nu framstår det snarare som en smakfull blygsamhet hos SBAB:

“Det har ju inte varit som våra vanliga SBAB-kampanjer, de brukar ju bli väldigt uppmärksammade. Nu har vi annonserat mest i fackpress och i samband med att vi annonserat ut tjänster.”

För att inte tala om det här:

“/../ Jag är inte heller så säker på att storbankerna längre tjänar mer än vi på bolåneaffären. Jo kanske på bolånen utanför storstadsområdena, de tar mer betalt av de kunderna.”

“Det gör väl ni också?”

“Nej, vi har samma villkor och räntor för alla oavsett var i landet de finns.”

I vad som kan kallas en konstant trend i svensk televisionsmedia är det numera kotym att antingen lägga ner sevärda tv-shower eller program med journalistiska ambitioner, eller ännu hellre flytta dem till kanaler som ingen har och ännu färre tittar på. Att man lägger ner Dokument Utifrån är ett direkt resultat av att vi som tittar sedan länge slutat bry oss. Att Adaktusson bortmanövrerades till TV8, som naturligtvis mer är ett ironiskt Stenbecksskämt än en seriös satsning, eller att David Letterman börjat visas på den obskyra kanalen TV400 är bara ett naturligt steg mot att samtliga kanaler visar så få program som möjligt, om så lite som möjligt, så ofta som möjligt.

Men, nu kan man plötsligt skönja en förändring.

Av alla kanaler tar överraskande TV4 ett tydligt steg för att förbättra livet för oss. Äntligen säger de upp den där sjukt enerverande norskan som brukar svamla väder mellan de nyhetsunderstödda reklamsändningarna mitt i filmen.

De har försökt länge, när hon glömde underkläderna under kavajen på en Slitz-fotografering gjordes den första tydliga publika avstägningen, men det slog bakut och Tone var snart tillbaka igen. Sedan dess har det säkerligen funderats och spekulerats och gnatats och tjatats, men det är först nu man lyckats - dock med den lite sura tillgiften att få det att framstå som “vuxenmobbing” och att Tone säger upp sig själv.

Dagens Media skriver om det här, och om att vi kanske inte slipper henne riktigt än trots allt här.

En inte riktigt lika relaterad artikel om Norge här.

Tidigt i morse, eller sent igår kväll, bänkade sig ungefär 22 miljoner ton* amerikaner i soffor med ena handen i nachochipsskålen och ostdippen, andra handen runtslingrad en flaska Budweiser och blicken stint fäst på tv-skärmens flimrande upprullande bild. Det var den största årliga tv-händelsen i USA (och således också troligtvis det närmaste en kollektiv gemenskap det amerikanska folket kommer). Naturligtvis var det finalen i den förvirrade variant av Rugby som amerikanerna envisas med att kalla för fotboll - trots att den utförs till största delen med händerna och lite böghög då och då mellan reklampauserna - som var på tapeten.

I år vann Kevin Federline, inte ens överraskande.

Naturligtvis har Super Bowl slutat handla om sportevenemanget i sig sedan länge. Det handlar om en enorm koncentrerat framkrystad reklamorgasm, eftersom en uppskattad publik på 150 miljoner köpsugna tv-tittare garanterar en skaplig spridning av ditt företags budskap. Reklamarna viker sig dubbla av ansträngning för att lyckas klämma ur sig det roligaste pruttskämtet eller lyckas visa en wet t-shirt-contest så förtäckt som möjligt. Men en hel värld ser fram emot dessa reklamer, inte bara amerikanerna, och de skapar ungefär lika mycket press som uppladdning innan själva händelsen.

Och på något sätt ursäktar liksom detta, tillsammans med den enorma apparat med kringarbete som inramar eventet, själva sporthändelsen som ett enande.

Det närmsta vi i Sverige kommer något liknande är tyvärr betydligt mer beklämmande, även om det på en rent kulturell nivå säkert inte är mycket värre än folk i hjälmar som springer fort in i varandra. För att samla halva Sverige på motsvarande sätt krävs antingen en repris av ett gammalt antisemitiskt barnprogram eller en orgie i musikens lägsta gemensamma nämnare. Schlagerfestivalen har grumlat det svenska kulturvattnet sedan 1959 då den första tv-sändningen gjordes.

Tydligen så har Sverige inte bara en “melodifestival” längre, utan trettioelva stycken, så att det liksom alltid är någon som står och gaphalsar nonsens i en småstad nära dig. Folk sväljer tydligen detta som “underhållning”, och i år har man dessutom lyckats övertala Kristian Luuk till att svälja det sista av den lätt bitska humoristiska kvalitet som fanns kvar, och leda hela skiten.

Därför väcktes ett litet hopp i mig när jag gick förbi Aftonbladets (som jag fortfarande anser vara finkulturens förkämpar i Sverige, anledning nedan) löpsedel i söndags.

“Kristian Luuk skrek könsord åt publiken”

Fantastiskt! Han kanske inte har sålt sin själ till SVT, utan tagit ställning och gjort som sin före detta kollega Henrik Schyffert (bestämt sig att bli ännu mer jävligt jobbig precis när alla trodde att han lugnat ner sig)? Ivirgt slår jag upp tidningen (eller rättare sagt läser den på internet) och läser. Till min bestörtning visar det sig att det skedde under en repetition och sen får man läsa lite sedvanligt rövslickeri,
“Men jag kan förstå att Kristian blev frustrerad. Han ville visa att han är Sveriges bästa programledare och det var mycket adrenalin.”

Det är helt enkelt att ge upp. Som tur var så kompenserar Aftonbladet för besvikelsen till artikel med att fira den gamle alkoholisten Tommy Nilsson på ett alldeles förträffligt vis.

Skål Tommy! In i dimman!

* Baserat på en genomsnittlig vikt på 140 kg