Google, sökord: Basshunter + porr.

Det är så ni hittar hit, verkar det som. Ojoj.

En snabb vandring genom Stockholms innerstad på väg till jobb eller vad man nu har valt att sysselsätta sig med ger lätt intrycket av att man befinner sig mitt i den industriella revolutionen (som i alla fall enligt min uppfattning gick över för ett par decennier sedan i vår upplysta västvärld). Överallt står maskiner som borrar, sågar, skruvar och lyfter. Nästintill uteslutande styrs de dessutom av lätt rundlagda män i färgglada västar och plastkepsar.

Jag vet att det är ett uttjatat tema, men jag sållar mig ändå horden av röster som förstrött undrar huruvida det egentligen kan vara möjligt att det skall behövas en sådan rigorös omstrukturering av Stockholms infrastruktur, att det konstant sker åtminstone tre eller fyra renoveringar per gata?

Det finns två troliga scenarion som orsak till detta frenetiska asfaltsomvälvande:

Antingen så är det en slags arbetsmarknadsmässig åtgärd vilken sätter lätt rundlagda män i färgglada västar och plastkepsar i arbete (och det måste ju ändå vara en ganska gedigen arbetsgrupp i och med deras frekvens). Den sista resten av arbetare som ännu inte ersatts av robotar eller underåriga asiater. Eller, så är asfalt och gatsten helt enkelt katastrofalt dåliga material. Detta verkar vara en någorlunda rimlig förklaring i och med att Odengatan inte ens tål en regnskur längre, utan att vräkas samman och blotta det obehagliga som döljs under Stockholms trottoarer.
Men eftersom Odengatan, som alla andra gator, konstant repareras i alla fall var det bara att flytta ett par orangea staket och sätta igång med upprustningen.

Väcks inte misstanken om att byggnadsarbetet göder sig självt? Att vägar och trottoarer egentligen skulle stå pall ganska bra, men detta konstanta reparerande i själva verket innebär ett sådant slitage att nya reparationer är ofrånkomliga?

Flockbeteende är ju en företeelse som i allmänhet bör uppmuntras, vare sig det handlar om gruppkramar eller huliganupplopp. Mjuka och varma känslor uppstår av att känna tillhörighet och av att vara samstämmig.

Men man ska inte förringa betydelsen av att vara unik heller! Individualismen är en minst lika viktig del av din identitet som din grupptillhörighet. Helst ska man vara egen tillsammans. Det bästa sättet att markera sig själv som en självständig, tänkande människa är att särskilja sig från pöbeln, men bara genom att tillhöra en självvald minoritet (att vara minoritet av politiska, sexuella eller geografiska själ har aldrig varit särskilt hippt). Och gärna en sådan som markerar ett intellektuellt avstånd från gemene man genom att påvisa ett särskilt intresse som få förstår.

Och eftersom det per definition innebär att alla inte riktigt förstår hur detta går till, tänkte vi försöka ge er några ledtrådar till vad som inte gäller, eller, vad som är så 2005. Konst eller porr som tjänst är ju inte bara en samtidsskildring utan även ett försök till livsguide.

Julian Red-jeans. Jag är ledsen, det spelar ingen roll om du har hängslen till, Julian Red är det nya Nudie.

Pilotbrillor med fönsterglas. I allmänhet är glasögon utan funktion en klart skön pryl, men känner du nödvändigheten att twista till dem i pilotstyrsel bevisar du bara att du inte vet.

Tejp på kroppen. Eh, Fischerspooner.

Lätt blasé sitter man och slöbläddrar i någon slags kvällstidning som råkade ligga placerad framför en på kafébordet.

Det står om Snäckan. Tjena Snäckan.

Uffe Larsson måste ha ätit sjukt mycket laxermedel för han har blivit smal. Dessutom heter han inte längre sådär tokskojigt “Uffe”, utan lystrar numera till det mer förnäma “Ulf”.

På dagens kvällstidningslöp stönas det över att Carina Berg (hon som är rolig, fast du inte förstår det) skojat med hans slappa skinn - vilket ju inte är så konstigt när hans kinder hänger som två Ica-kassar till en tredjedel fyllda med bordsvin under de trötta ögonen.

Efter en eller två timmars lyssnande på lite modern R&B skönjs en tydlig trend: Sjung som om du kräks.

Det hela började nog med att Beyonce bestämde sig för att göra solokarriär. Denna idé tydliggjordes på en MTV-gala, även om den varit känd sedan tidigare var det här målsättningarna presenterades. Det var viktigt för den före detta frontfiguren i ödesbarnet att visa att hon var en Entertainer av rang. Därför tog hon i med allt hon hade, flög, sjöng, dansade och flämtade för allt vad hon var värd. Det såg fruktansvärt jobbigt ut. Men det måste ha fungerat.

För sedan dess har det fortsatt, och när det inte handlar om uppträdanden så handlar det om singlar där Beyonce åtminstone tre gånger i låten mer skriker än sjunger, liksom för att visa att hon gör allt för att underhålla dig som lyssnare. Och, visst, den typen av tarmvridarsång fungerar väl ibland, den gör det skapligt i Beyonces fall och något bättre i Christina Aguileras fall - desto kraftfullare röstomfång ju mer naturligt låter dessa vansinnesutbrott. Frågan är bara varför mindre volymutrustade sångerskor känner sig tvugna att ta efter?

Rihanna (eller Pon Di Forehead som hon kallas i folkmun) är en ny R&B-talang som verkar stöpt efter samma form som alla nya upptäckter i genren: Liten, smal, har något lätt efterblivet över sig i utseendet och kan knappt sjunga.

Hennes senaste hitlåt, “Unfaithfull”, sjunger hon med en inlevelse som om producenten satt sig bredvid henne i båset, tagit ett fast grepp om huden i midjan och vridit om hårt, tills hon sjungit klart låten.

“I don’t wanna do this anymore…” sjunger Rihanna. Nej, tror fan det.

I ett tidigare inlägg länkade jag till en filmtrailer om de fyra elementen. Den hamnade strax efteråt på rodeobloggen, en blogg som folk faktiskt läser och naturligtvis kommenterar i. Jag undrade lite försynt vem som finansierat kalaset och varför, och andra undrar över varför Andreas Wilson tillåts påstå vara målare. Fascinerande nog kommer Mikeadelica med en replik (det är han som regisserat) där han förklarar hur det låg till på tiden det begav sig.Och det han säger verkar förhållandevis rätt och riktigt. Ett nytt filmprojekt är i görningen, “Rest In Peace”, vagt baserat på grundtanken - dock med några väsentliga skillnader.

“Elementz var ganska töntig i sitt goda uppsåt att göra en skön rulle om de 4 elementen. R.I.P koncentrerar sig på en målare men det är på inget sätt en film om personer som lever, sover och äter hip hop….långt därifrån.” skriver Mikeadelica.

Kudos för självinsikten, således!

Snart kan du bara titta på tv digitalt, lilla vän.

Men det är en bra grej. Man får nöjet att lära känna en drös nya tv-kanaler, som via ettor och nollor studsar dig på hornhinnan i en stadig ström från multimediajacket. Oändliga är möjligheterna, det serveras allt från brittiska matlagningstips till välmenade fårklippningsguider på tyska och italienska tutt-tävlingar.

Själv har jag dock med skräckblandad förtjusning fastnat framför Kanal 5-backade The Voice TV, som ibland sänder den fantastiskt underhållande The Voice Show. Ett typiskt program går som följer:

Ett intro med svartvitt mish-mash och knipen Avant Garde, lite hippt sådär, sen möts vi av en kvinnlig programledare med skojig snedlugg och en ställning som killen som inte kan åka buss (i den här filmen). Hon säger någonting ungdomligt och häftigt och soft. Sen kanske man får se ett gäng musikvideos med nån slags gemensam nämnare, typ “Sångerskor som nästan gift sig med Ben Affleck“, med lite skojiga fakta, typ “Jennifer Lopez är en dansare som blev skådis som blev sångerska, precis som Tupac”.

Efter denna kunskapsbomb måste man ju varva ner lite, så då får vi titta på en kille med tryne gå omkring och klämma på diverse kändisar på nån b-films-premiär och skoja på en rent göteborgsk nivå. Uppfriskande!

I ett spasmiskt klimax möts vi av en kvinna som har alldeles för mycket huvud runt sitt skelögda ansikte som förklarar vad som är “HOT” och vad som är “NOT”. Det är inte alltid lätt att hänga med i de tvära kasten mellan mc-jackor och läderhandskar, men det gör inte så mycket för hon ser för tokig ut.

För att runda av det hela slänger man in Alex Schulman, i något som ser ut som en videodagbok, där han med ett snett leende presenterar veckans inne- och utelista. Och han vågar vara så fräck när han pratar att jag blir alldeles blöt.

By the way, I fucks with Loopia but apparently Loopia fucks me too.

UPPDATERING:

Kalasprogrammet går tydligen även i det föråldrade kabelnätet, på den långsamt havererande Kanal 5 som någonslags fredagsunderhållning! Kvällen är således räddad!