Tack vare de underbara tekniker internet tillkommet har jag haft lyckan att beskÃ¥da Killa Season – The Movie. Filmen är ett verk av rapparen Cam’ron, som bÃ¥de regisserar och spelar huvudrollen. I sig är den samtidigt fruktansvärt dÃ¥lig och smÃ¥tt fantastisk.

Cam’ron och hans vänner, som tillsammans kallar sig för The Diplomats som grupp och Dip Set som rörelse, spelar de flesta rollerna. Eller spelar och spelar, egentligen; Karaktärerna i filmen har för det mesta sina aktörers namn – Juelz Santana kallas för “Bandana” (vilket han gör lite dÃ¥ och dÃ¥ i sina lÃ¥tar ocksÃ¥), Hell Rell kallas lite innovativt för “Hell” och Cam’ron själv kallas för – hÃ¥ll i er – “Cam’ron”. Om detta är för att filmens historia skall kunna ses som dokumentär, om det är för att inte förvirra skÃ¥despelarna när de ska svara pÃ¥ repliker eller om det är för att regissören har rökt sÃ¥ mycket grönt att han inte skulle komma ihÃ¥g nÃ¥gra hitte-pÃ¥-namn är svÃ¥rt att avgöra. Kanske är det helt enkelt för att Cam skall kunna klippa in bilder frÃ¥n sin basketkarriär för att ge filmens historia en tyngre bakgrund?

Storyn är ganska enkel: Cam’ron är en framgÃ¥ngsrik knarklangare i Harlem. Ibland kommer det nÃ¥gra som vill ta över hans block, men det löser man enklast med en cykel-drive-by. Naturligtvis finns det nÃ¥gra poliser med som nosar runt, men de verkar mest vara förlegade porrskÃ¥disar som vill göra “seriösa” roller – grattis, rätt film att satsa pÃ¥! – sÃ¥ de ger inte Cam sÃ¥ mycket besvär. It’s the life in Harlem, with the ups and the downs.

Ibland slängs lite släktingar in i filmen som dör, för att Cam skall fÃ¥ visa sin känslosamma sida. Bland annat rappar han lite pÃ¥ sin farfars begravning och alla blir djupt rörda. Tidigare i filmen har han med tillhörande brorsdotter (eller systerdotter? Engelskan är ju lite knepig att avgöra släktskap med) varit och handlat lite pizza när det kommer ett par thugs och rÃ¥nar honom. Han ger upp sina kedjor, naturligtvis bara för att de ska släppa hans niece. Dock skjuter de henne lite kallblodigt, sÃ¥ Cam’ron ställer sig i ett kök tillsammans med Hell Rell och ser ut att ha ont i magen ett tag. Det gäller ju att visa variationer i sitt skÃ¥despel.

De mest givande scenerna i filmen är de rent dokumentära bitarna: När Cam’ron spelar korgboll i skolan och när han (i princip helt omotiverat) klipper in lite bilder frÃ¥n sitt turnébesök i Atlanta. Där hänger han och resten av Dip Set pÃ¥ en strippklubb och Cam’ron delar ut tegelstensstora sedelhögar till sina vänner att placera pÃ¥ de väldigt lättklädda damerna. De här scenerna är de enda där det finns nÃ¥gonslags äkthet och engagemang frÃ¥n de inblandade. Det är ocksÃ¥ ganska kul att man helt sonika struntat i att alla gÃ¥r omkring och pratar om hur grymt det är att vara pÃ¥ tour och Dip Set Dip Set och sÃ¥ vidare, när det ju inte är med i resten av filmen.
“Skit samma,” mÃ¥ste Cam’ron tänkt, “jag vill ha med lite strippor i filmen!”

Att Cam’ron och övriga allt som oftast har kläder frÃ¥n det egna Diplomats-märket pÃ¥ sig i filmen känns ocksÃ¥ helt rätt, pÃ¥ samma sätt.

Funkmaster Flexs cameo som ganska udda bilförsäljare förtjänar ett hedersomnämnande, eftersom det är så nära skådespel du kommer i den här filmen.

Hela filmen lämnar en dock med känslan av att man tittat på någons privata hemvideor som man egentligen inte borde få se. En rysning längs ryggraden.

Killa Season: The Movie: hiphopnörds-PORR. No homo.

Topp tre brott, efter häftighet (förra veckans placering inom parantes):
1. Smash & Grab (2)
Allt från namnet till tillvägagångssättet är underbart. Sätt dig i nåt stort och tungt, kör igenom en vägg, länsa. Finess, forget about it.
2. Maffia: Siciliansk organiserad brottslighet (1)
3. Fildelning (ny)
Yeah, jag har de senaste singlarna. Det är nästan så att man ska ladda hem Hip Hip Hora bara för att jag kan.

Brott är underligt nog KONST.

“A lot of the music that comes out of the South is kind of simplified and I think it’s kinda ’cause they just wanna have a good time,” he explained. “They don’t wanna think about what [they] just said. … when they don’t take the time to make it the highest quality possible, it hurts the actual hip-hop [genre]. People wanna make music they can get away with as opposed to the best possible music they can.” – 50 Cent om hiphop frÃ¥n sydstaterna

När 50 Cent tillsammans med sina bästisar Lloyd Banks och Young Buck (Tony Yayo satt ju i fängelse och höll det riktigt pÃ¥ den här tiden) släppte sin skiva “Beg For Mercy” Ã¥r 2003 ville han ge nÃ¥got till fansen. Närmare bestämt 50000 dollar, enligt hörsägen ur egen ficka. Fyra lyckliga köpare av skivan hittade varsin respektive guldbiljett, likt de i Kalle och Chokladfabriken, som kunde inbytas mot en halskedja värd 12500 dollar med ett blänkande vackert G som i G-Unit pÃ¥. Dessutom blev de hedersvärda medlemmar i denne g-enhet.

När David Banner släppte sin skiva “MTA2: Baptized In Dirty Water” samma Ã¥r ville han likasÃ¥ ge nÃ¥got till fansen. Närmare bestämt 50000 dollar, enligt hörsägen ur egen ficka. Men han valde att gÃ¥ en nÃ¥got annorlunda väg. Fem glada fans hittade varsin check värd 10000 dollar tillsammans med skivan! Pengarna fick dock inte användas hur som helst. Om de användes för eget bruk, för en familjemedlem eller för en kompis spelade ingen roll – men de skulle gÃ¥ till en college-utbildning.

Nåväl.

Hiphop beskylls ju ofta för att vara en ytlig, kvinnoförnedrande och vÃ¥ldsförhärligande musikstil. Ibland sÃ¥ ställs framstÃ¥ende hiphopare till svars för detta (pillerpopparen Bill O’Reilly har till exempel haft en ganska rolig intervju med de gamla Harlemkompisarna Dame Dash och Cam’Ron, googla pÃ¥ den) och motargumenten är ganska fÃ¥.

“Jag raporterar bara det jag ser pÃ¥ gatan” är det ena.
“Men vi uppmuntrar ju kidsen till att starta företag och etablera sig! Vi är förebilder (ocksÃ¥)!” är det andra.

Och hiphopare startar företag. Man läser ofta om Puffy Diddy Pops framgÃ¥ngsrika Sean John, eller om Russel Simmons Phat Farm (även om man oftare läser om det mindre dotterbolaget Baby Phat som säljer tjejkläder och drivs av hans kanske-inte-längre-fru Kimono (heter hon inte, men nÃ¥t sÃ¥nt)). Först ut i stor skala var nog ändÃ¥ Wu Wear, men eftersom gänget bakom (alltsÃ¥ Wu-Tang Clan med tillhörande staff) är och var ganska duktigt röriga gick det väl sÃ¥där halvbra för dem. Och Jay Z har Roc-a-wear, och är ihop med B’ouncy och har slips och är fyrtio och sÃ¥ vidare. En seriös kille, jojomen.

Men ärligt talat, att fronta ett klädföretag är väl inte så himla häftigt? De intressanta investeringarna är de man mycket mer sällan läser om, som Slick Ricks crackhouse. Slick Rick är ju en strulputt, och efter succé någon gång på stenåldern så sköt han sin kusin lite grann och åkte in i fängelse för detta. Innan fängelsevistelsen hade han varit klok och använt lite av sina pengar på att köpa fastigheter. Men, ack, när han efter några års nummerplåtshamrande återvände som en ny och återställd samhällsmedborgare upptäckte han att hans framtidshopp, fastighetsägandet, var lite i dåligt skick. Whitney Houston bodde där, typ. Dock städade han upp det och nu turnerar han i Norge lite då och då.

Dock skall man passa sig för att vara för ekonomisk redan innan man slår igenom. Innan Slim Thug fått kontrakt (han hamnade senare på Pha-reals bolag Star Trak) var han delägare i inte mindre än två skivbutiker i Houston.
När han försökte få ett skivkontrakt på ett av de större bolagen nekade de.
“Vi gillar din musik, men du mÃ¥ste förstÃ¥ att vi inte kan signera en kille som uppenbarligen är droglangare.”
Ung svart kille med jättedyr bil. Så kan det gå.

Men den roligaste investeringen jag läst om pÃ¥ sistone är Bay Area-legenden E-40′s företagsamhet. Tillsammans med Chester McGloughlin (före detta Oakland Raiders-spelare) äger han 10 stycken Fatburger-restauranger.

Fatburger, smaka på det namnet!

Fatburger – The Last Great Hamburger Stand
Some people think all burgers taste the same.
(And some people watch Baywatch for the acting.)

KONST! KONST! KONST!