Tack vare de underbara tekniker internet tillkommet har jag haft lyckan att beskåda Killa Season - The Movie. Filmen är ett verk av rapparen Cam’ron, som både regisserar och spelar huvudrollen. I sig är den samtidigt fruktansvärt dålig och smått fantastisk.

Cam’ron och hans vänner, som tillsammans kallar sig för The Diplomats som grupp och Dip Set som rörelse, spelar de flesta rollerna. Eller spelar och spelar, egentligen; Karaktärerna i filmen har för det mesta sina aktörers namn - Juelz Santana kallas för “Bandana” (vilket han gör lite då och då i sina låtar också), Hell Rell kallas lite innovativt för “Hell” och Cam’ron själv kallas för - håll i er - “Cam’ron”. Om detta är för att filmens historia skall kunna ses som dokumentär, om det är för att inte förvirra skådespelarna när de ska svara på repliker eller om det är för att regissören har rökt så mycket grönt att han inte skulle komma ihåg några hitte-på-namn är svårt att avgöra. Kanske är det helt enkelt för att Cam skall kunna klippa in bilder från sin basketkarriär för att ge filmens historia en tyngre bakgrund?

Storyn är ganska enkel: Cam’ron är en framgångsrik knarklangare i Harlem. Ibland kommer det några som vill ta över hans block, men det löser man enklast med en cykel-drive-by. Naturligtvis finns det några poliser med som nosar runt, men de verkar mest vara förlegade porrskådisar som vill göra “seriösa” roller - grattis, rätt film att satsa på! - så de ger inte Cam så mycket besvär. It’s the life in Harlem, with the ups and the downs.

Ibland slängs lite släktingar in i filmen som dör, för att Cam skall få visa sin känslosamma sida. Bland annat rappar han lite på sin farfars begravning och alla blir djupt rörda. Tidigare i filmen har han med tillhörande brorsdotter (eller systerdotter? Engelskan är ju lite knepig att avgöra släktskap med) varit och handlat lite pizza när det kommer ett par thugs och rånar honom. Han ger upp sina kedjor, naturligtvis bara för att de ska släppa hans niece. Dock skjuter de henne lite kallblodigt, så Cam’ron ställer sig i ett kök tillsammans med Hell Rell och ser ut att ha ont i magen ett tag. Det gäller ju att visa variationer i sitt skådespel.

De mest givande scenerna i filmen är de rent dokumentära bitarna: När Cam’ron spelar korgboll i skolan och när han (i princip helt omotiverat) klipper in lite bilder från sitt turnébesök i Atlanta. Där hänger han och resten av Dip Set på en strippklubb och Cam’ron delar ut tegelstensstora sedelhögar till sina vänner att placera på de väldigt lättklädda damerna. De här scenerna är de enda där det finns någonslags äkthet och engagemang från de inblandade. Det är också ganska kul att man helt sonika struntat i att alla går omkring och pratar om hur grymt det är att vara på tour och Dip Set Dip Set och så vidare, när det ju inte är med i resten av filmen.
“Skit samma,” måste Cam’ron tänkt, “jag vill ha med lite strippor i filmen!”

Att Cam’ron och övriga allt som oftast har kläder från det egna Diplomats-märket på sig i filmen känns också helt rätt, på samma sätt.

Funkmaster Flexs cameo som ganska udda bilförsäljare förtjänar ett hedersomnämnande, eftersom det är så nära skådespel du kommer i den här filmen.

Hela filmen lämnar en dock med känslan av att man tittat på någons privata hemvideor som man egentligen inte borde få se. En rysning längs ryggraden.

Killa Season: The Movie: hiphopnörds-PORR. No homo.

Topp tre brott, efter häftighet (förra veckans placering inom parantes):
1. Smash & Grab (2)
Allt från namnet till tillvägagångssättet är underbart. Sätt dig i nåt stort och tungt, kör igenom en vägg, länsa. Finess, forget about it.
2. Maffia: Siciliansk organiserad brottslighet (1)
3. Fildelning (ny)
Yeah, jag har de senaste singlarna. Det är nästan så att man ska ladda hem Hip Hip Hora bara för att jag kan.

Brott är underligt nog KONST.

“A lot of the music that comes out of the South is kind of simplified and I think it’s kinda ’cause they just wanna have a good time,” he explained. “They don’t wanna think about what [they] just said. … when they don’t take the time to make it the highest quality possible, it hurts the actual hip-hop [genre]. People wanna make music they can get away with as opposed to the best possible music they can.” - 50 Cent om hiphop från sydstaterna

När 50 Cent tillsammans med sina bästisar Lloyd Banks och Young Buck (Tony Yayo satt ju i fängelse och höll det riktigt på den här tiden) släppte sin skiva “Beg For Mercy” år 2003 ville han ge något till fansen. Närmare bestämt 50000 dollar, enligt hörsägen ur egen ficka. Fyra lyckliga köpare av skivan hittade varsin respektive guldbiljett, likt de i Kalle och Chokladfabriken, som kunde inbytas mot en halskedja värd 12500 dollar med ett blänkande vackert G som i G-Unit på. Dessutom blev de hedersvärda medlemmar i denne g-enhet.

När David Banner släppte sin skiva “MTA2: Baptized In Dirty Water” samma år ville han likaså ge något till fansen. Närmare bestämt 50000 dollar, enligt hörsägen ur egen ficka. Men han valde att gå en något annorlunda väg. Fem glada fans hittade varsin check värd 10000 dollar tillsammans med skivan! Pengarna fick dock inte användas hur som helst. Om de användes för eget bruk, för en familjemedlem eller för en kompis spelade ingen roll - men de skulle gå till en college-utbildning.

Nåväl.

Hiphop beskylls ju ofta för att vara en ytlig, kvinnoförnedrande och våldsförhärligande musikstil. Ibland så ställs framstående hiphopare till svars för detta (pillerpopparen Bill O’Reilly har till exempel haft en ganska rolig intervju med de gamla Harlemkompisarna Dame Dash och Cam’Ron, googla på den) och motargumenten är ganska få.

“Jag raporterar bara det jag ser på gatan” är det ena.
“Men vi uppmuntrar ju kidsen till att starta företag och etablera sig! Vi är förebilder (också)!” är det andra.

Och hiphopare startar företag. Man läser ofta om Puffy Diddy Pops framgångsrika Sean John, eller om Russel Simmons Phat Farm (även om man oftare läser om det mindre dotterbolaget Baby Phat som säljer tjejkläder och drivs av hans kanske-inte-längre-fru Kimono (heter hon inte, men nåt sånt)). Först ut i stor skala var nog ändå Wu Wear, men eftersom gänget bakom (alltså Wu-Tang Clan med tillhörande staff) är och var ganska duktigt röriga gick det väl sådär halvbra för dem. Och Jay Z har Roc-a-wear, och är ihop med B’ouncy och har slips och är fyrtio och så vidare. En seriös kille, jojomen.

Men ärligt talat, att fronta ett klädföretag är väl inte så himla häftigt? De intressanta investeringarna är de man mycket mer sällan läser om, som Slick Ricks crackhouse. Slick Rick är ju en strulputt, och efter succé någon gång på stenåldern så sköt han sin kusin lite grann och åkte in i fängelse för detta. Innan fängelsevistelsen hade han varit klok och använt lite av sina pengar på att köpa fastigheter. Men, ack, när han efter några års nummerplåtshamrande återvände som en ny och återställd samhällsmedborgare upptäckte han att hans framtidshopp, fastighetsägandet, var lite i dåligt skick. Whitney Houston bodde där, typ. Dock städade han upp det och nu turnerar han i Norge lite då och då.

Dock skall man passa sig för att vara för ekonomisk redan innan man slår igenom. Innan Slim Thug fått kontrakt (han hamnade senare på Pha-reals bolag Star Trak) var han delägare i inte mindre än två skivbutiker i Houston.
När han försökte få ett skivkontrakt på ett av de större bolagen nekade de.
“Vi gillar din musik, men du måste förstå att vi inte kan signera en kille som uppenbarligen är droglangare.”
Ung svart kille med jättedyr bil. Så kan det gå.

Men den roligaste investeringen jag läst om på sistone är Bay Area-legenden E-40’s företagsamhet. Tillsammans med Chester McGloughlin (före detta Oakland Raiders-spelare) äger han 10 stycken Fatburger-restauranger.

Fatburger, smaka på det namnet!

Fatburger - The Last Great Hamburger Stand
Some people think all burgers taste the same.
(And some people watch Baywatch for the acting.)

KONST! KONST! KONST!

“If you love food… You’ll love the new Coke Lime”
Ärligt talat. Det måste vara den sämsta jävla taglinen någonsin.

Jag är den som går till källarn
För att kamma ut mit hår
Jag är den som går till källarn
Tills jag mig en mage får
För en vecka sedan återvände jag till den lilla staden från den stora staden som en brusten man. Sakta men säkert återvänder jag till normaliteten, men dock. Den skada som skett går nog aldrig att reparera. Men, ärligt talat… Det var verkligen värt det.

Och nu, någonting helt annat.
I vår huvudstad affischeras just nu LOs återkommande valårskampanj “Vi bygger Sverige”, med diverse glada ansikten som är nöjda men sura för att parafrasera Rocky.
Om ni nu bygger Sverige åt mig, borde jag inte förvänta mig någonslags resultat vid det här laget? Har någon hållt på att bygga i 100 år tycker man kanske att denne borde kunna ha husjäveln färdig nu? LO har uppenbarligen en väldigt tålmodig byggbas.

Vårt kära Sverige påstås ofta vara ett land fritt från korruption. Korruption, det är väl något italienare pysslar med?
Nej, det verkar inte riktigt vara så enkelt längre. Förvisso kan vår statsminister inte bygga sig en bostad som och för sig kanske råkar vara aningen större och lyxigare än din städerskas utan att uppviglingshungriga reportrar alarmerar och skriver stora ord om hur han sviker arbetsidealen (är att “arbeta upp sig” att svika arbetsidealen? Kanske).
Det lägger jag dock inte så stor vikt vid. För att på något sätt lyckas locka ungdomar (andra ungdomar än de som har dreadlocks och kommer glömma bort alla sina revolutionära funderingar så fort de klipper sig och skaffar ett jobb) måste man väl erbjuda någon slags löneförmåner till de stackare som antar ett sådant evigt bespottat yrke som politiker? Jag tycker det är toppen att Göran Persson lever som en pamp, han är ju en pamp. Han är ju för fan statsminister!
Nej, vad som oroar mig är Görans fru och hennes yrke.
Dividera angående huruvida ett statligt monopol i dagsläget är motiverat kan man göra tills öronen blöder och tungan ramlar av, så det hoppar jag. Däremot tycker jag att man bör kunna ställa vissa elementära krav på en chef för vilket bolag som helst.

Vi börjar med lite bakgrundshistoria.
För något år sedan uppdagades en stor mutskandal i Systembolaget. Det statliga monopolet är ju nämligen inte på import utan på försäljning mot privatpersoner; det finns mängder med importörer på den svenska marknaden som på lika villkor tävlar om att sälja sina respektive varor dels till restauranger och den typen av näringsverksamhet men också till Systembolaget. Att få in sin vara på Systembolaget är dessutom nästan garanterat en väldig vinst för ett sådant bolag. Men för att få in sin vara på ett sådant bolag får man naturligtvis inte bjuda på en resa hit eller dit mot löften om motsvarande. Det kallas för mutor och anses fult.
Tyvärr så var inte alla de respektive cheferna insatta i detta och tyckte väl att det vore kul att ta en liten semester, ännu hellre som Vinimportören AB står för notan! Och de bjuder frugan och ungarna också! Vilka sköna lirare! Fel fel fel. Självklart. Som aktör på en monopolmarknad är det faktiskt ännu värre. Riktigt illa. Well well, skandalen uppdagades och ett gäng svarta får sållades ut och en och annan syndabock pekades ut. Ah, skönt. Systemet (heh) fungerar.
Ok, så mycket för bakgrundshistoria. Det där är ju glömt och förlåtet och nu är ju allting bra och Systembolaget går med rekordvinster och har roliga reklamer och nu ringer Anitra Steen upp en också vad tokigt. Det är lite där mitt problem ligger.

Anitra Steen. Högsta hönset.
Kände hon till allt detta? Mutskandalen, som skedde rakt under fötterna på henne?

“Nej, det kände jag inte till” säger Anitra Steen.

Där! Där är problemet. Hon kände inte till den enorma mutskandalen.

Anitra Steen är fortfarande högsta hönset på det statligt ägda Systembolaget med monopolställning på alkohol.

Antingen så ljuger hon. Hon kände visst till den, helt eller delvis. Då skall hon inte vara kvar som chef! Eller så ljuger hon inte. Och känner således inte till vad som händer i hennes bolag tillräckligt väl för att uppdaga och förhindra den här typen av skandaler… Vilket är hennes jobb att göra. Då skall hon inte vara kvar som chef!

Jo, det kan tyckas bekymmersamt. Antingen skall hon avsättas, eller så skall hon avsättas. Det kan vara lite klurigt. Men ärligt talat, som ytterst ansvarig för en verksamhet, framförallt en såpass känslig verksamhet som den här, skall man också få stå ansvarig för det som sker. Det är inte konstigare än så.

Nu råkar hon vara gift med vår statsminister. Och hon råkar sitta kvar som chef för ett bolag som vår statsminister, i sin tur, är ytterst ansvarig för. Och hon sitter kvar (och han sitter ju också kvar, i alla fall i ett par månader till).

Det luktar surt. Det luktar porr.