Efter att ha suttit en stund och dregglat över DNs grid-mönster, slog det mig att den torra men ofta ganska intressanta journalisten Mustafa Can upptäckt mail-listan Elit. Egentligen är det ju kvällstidningsstoff, eller eventuellt en bisarr doku-såpa, men fascinationen över kändisar och deras hemliga nätverk är förklarlig. Skvaller, direkt från källan. We struck gold! liksom.

“Tycker du att hat är en fantastisk känsla?” inviger Mustafa artikeln.
“Ja!” tänker jag.
“Vill du tillhöra en utvald skara människor som anser sig vara fysiskt och mentalt överlägnsa alla andra?” fortsätter texten.
“Jorå, så är det.” nickar jag.
“Vill du ha rätten att förlöjliga, håna och jaga underlägsna människor?” undrar Mustafa.
“Ja…” det går upp för mig att jag kanske svarar fel på hans frågor.

I min förra post diskuterade jag nymoralism och Ebba “Pannan” von Sydow. Egentligen hade jag tänkt följa upp den med en artikel om hennes lite blekare kopia Sofi “Hakan” Fahrman. Men ärligt talat, vafan ska man skriva om henne? Hon gillar jeans? Ok.

Elit-listan är ju mycket roligare.
“Hur kan kända och profilerade journalister sluta sig samman i hemliga rum och ingå lojalitetspakter med människor de är satta att granska och inte med sina uppdragsgivare och sin publik?” frågar sig Mustafa förtvivlat i slutet av artikeln.
Ja, vafan tror du?
Jag läser artikeln, fnissar till åt kommentaren om Martin Timells tvivelaktiga barnprogramsförflutna (vilket ord!), förstår helt och fullt nöjet att hata någon som är litet av en sport att hata och att ordet “lurk” är ett frekvent begrepp är egentligen skäl nog att geniförklara listan. Det är som en konversation mellan mig och mina vänner, halvt oseriös, halvt på allvar. Bara det att det pågår mellan människor jag läser om, istället.

I slutändan kvarstår dock en kvalmig smak i gommen. Det vore lätt att avfärda artikelförfattaren som avundsjuk på att själv inte vara med på den exklusiva listan. Men… Jag tror att Mustafa Can menar det han skriver.

Nymoralizm.

Överst i varje mail står tydligen:
“Detta e-post från Elit är givetvis ett konstverk. Utformningen, uttrycket samt skribenten är en del av konstverket.”
KONST.

Det var ett gång ett litet land, längst upp i nord. Det var ett väldigt välutbildat och högteknologiskt land, med en väl utbredd jämlikhet (även om den sannerligen inte var jämlik) och en väl utbredd medvetenhet (även om den rakt inte var särskilt medveten).
Eftersom man var ett sådant modernt och framstående land, var det länge sedan man slutade försöka sälja allt från fotopapper till försäkringar med hjälp av kvinnobyster. Långtgående sanitetsåtgärder hade gjort det vanligare att drabbas av fågelinfluensa än gubbsjuka. Vill man se tuttar sälja bilar och öl fick man helt enkelt leta sig annorstädes (förslagsvis Ukraina eller något annat nästan-u-land som luktar industri och finkel).

Men någonstans var det någonting som halkade lite fel, började slira med ena bakhjulet, det kom lustiga ljud från motorn… Men det var bara den lille i baksätet som reagerade, resten av passagerarna ryckte på axlarna och tänkte

…Allting var mest förvirrat.
Den frihet man vunnit och nästan lyckats befästa visade sig sorgligt flyktig.

Några hävdade att det var en annan, lite större nation i väst, som var den stora anledningen till den svängda utvecklingen. Den lite större nationen i väst hade nämligen länge och väl ansett sig ha just den frihet som man nästan lyckats uppnå i det lilla landet i norr. Men det var de flesta som inte bodde i den lite större nationen från början överrens om att det var det bara den lite större nationen i väst som trodde. Hur som helst.

Nymoralismen spred sig som en pest över landet och drog med sig allt från små, oberoende, indieåsikter till stora nyhetsdrakar. Att sticka ut hakan var inte längre något positivt, att vara orginell vara samma sak som att vara oönskad och den som inte tyckte att melodifestivalen var kul ljög uppenbarligen så tänderna svartnade. Detta för oss till dagens datum: Har kulmen nåtts nu?

We love boobs.
Stockholms Lokaltrafik (eller kanske Connex, vad vet jag) beslutar att texten “We Love Boobs” inte får synas i tunnelbanan på de reklamaffischer Lindex säkerligen betalat stora pengar för att sälja BH:ar med. Boobsen, brösten alltså, får dock vara kvar.
Ebba “Pannan” von Sydow, som många anser vara en av de färgstarkaste ledarna av nymoralismen och därför direkt måste anses skydlig för detta oerhört felriktade beslut, tycker tydligen att en kärleksfull hyllning till bröst från ett företag som säljer underkläder är något som skulle kunna anses som kvinnoförnedrande.

Det är så fruktansvärt feltänkt att jag mår illa. Förstår du inte varför tycker jag du ska flytta till Ukraina.

Kärleksförklaringar är KONST.

Egentligen är allt det här väldigt hemligt. Jag har ju faktiskt jobbat på det här sen i september.
Men ändå, mitt i alla publika relationer…
No more this:

Det är få gånger Leila K-citat har platsat så väl som nu: Fuck you, fuck you very much.
Helt sjukt att jag har betalat nästan 16000 i bara hyra till KKH. Inte klokt. Tur att jag bor gratis nu.
Från nu till framtiden! Mer av detta:

Rökning är KONST.